B. dessutom författat en mängd skrifter inom andra grenar af medicinen, såsom Relation historique et médicale du choléra-morbus du Pologne (1831), för hvilken han af franska institutet erhöll en guldmedalj och af franska regeringen uppdraget att i Polen studera denna sjukdom. B-- T-dt. Bries [bris], ung. Breznóbánya, stad i ungerska komitatet Sohl, vid Gran. 3,937 inv. (1900), slovaker. Briesemeister [briserna]-], Otto Ferdinand, tysk sångare, f. 1866, blef medicine doktor, men studerade tillika sångkonst i Leipzig och uppträdde, till en början som konsertsångare, flerstädes i Tyskland. 1899 kallades han till Baireuth, där han med stor framgång utförde Loge i "Rhenguldet", och samma' parti kreerade han på ett utmärkt sätt i Stockholm 1901. Här uppträdde han äfven i flera andra tenorpartier, såsom Don José och Pajazzo, men utan att göra samma lycka. A. L. Briesen [brisen], kretsstad i preussiska regeringsområdet Marienwerder (Västpreussen), vid järnvägen Thorn-Memel. 6,071 inv. (1900). Maskinfabrikation, kvarnar. Briest [brist], Karoline von, författarinna. Se Fouqué_2. Brieuc [brio], S:t, hufvudstad i franska depart. Cötes-du-nord (Bretagne), nära floden Gouets mynning. 14,629 inv. (1901). Biskopssäte. Ansenlig handel och industri. Brieux [brio], Eugène, fransk dramatiker, f. 1858 i Paris, son till en handtverkare, genomgick folkskolan och egnade sig sedan åt tidningsmannens yrke. Han debuterade 1880 med en i förening med Salandri skrifven pjäs, och Ménages d'artistes (1890) och Blanchette (1892) gjorde honom känd. Af hans senare dramer och lustspel, hvilka gjort honom till Frankrikes populäraste skådespelsförfattare i våra dagar, äro särskildt att nämna: M. de Réboval (1892), L'engrenage (1894), L'évasion (1897), Les bienfaiteurs (s. å.), Les trois filles de M. Dupont (s. å.), Resultat des courses (1898), La robe rouge (1900; i Sverige med stort bifall under titeln "Röda kåpan", 1902), Les remplaçantes (1901), Les avariés (s. å.), Petite amie (1902), Maternité (1903), La couvée (s. å.) och La naissance d'une âme (s. å.). B. har alltmer blifvit en social tendensförfattare, hvilken med satirisk skärpa och etiskt patos angriper samhälleliga missförhållanden. Brig l. Brieg (fr. Brigue), kretsstad i schweiziska kantonen Valais, 684 m. ö. h., i Rhônedalen, där Simplonvägen samt vägarna öfver Furka- och Grimser-passen korsa hvarandra. 2,194 inv. (1900). Station på Simplonbanan. Brigach, en af källfloderna till Donau. Brigad (fr. brigade, af it. briga, oväsen, strid). 1. Krigsv. Benämning på den största truppafdelningen af ett och samma truppslag. Benämningen förekommer första gången under 16:e årh. för att beteckna infanteriets stridsformering. Den spanska brigaden utgjordes af 4 eller 7 stora, kvadratiska slaghopar, tertier kallade, ordnade rutvis på tre linjer. Den nederländska brigaden, ordnad af Morits af Oranien, utgjordes af 4 halfregementen om 500 man, uppställda rutvis på tio leds djup. Efter denna senare ordnade Gustaf II Adolf den svenska brigaden, helbrigaden, om 2,000 man eller mera, halfbrigaden, den vanliga, om 1,000-1,200 man, ordnad på tre linjer i sex led, hvilka linjer under strid uppdubblerade på en linje. Sedermera blef brigadindelningen allmän inom alla arméer, men brigadernas styrka sjönk, stundom ända till 200 man, hvarefter vid öfvergången till 18:e årh. benämningen utbyttes mot bataljon. Under 18:e årh. användes benämningen emellanåt, särskildt i Frankrike, för att beteckna ett antal bataljoner eller skvadroner, som tillfälligtvis voro förenade. Under franska revolutionen trädde benämningen halfbrigad i Frankrike i stället för regemente, och under Napoleon I:s tid förenades två halfbrigader till brigader, hvilken enhet äfven infördes i andra arméer. Sedan har brigaden vid alla truppslag kommit att utgöras af 2, undantagsvis 3, regementen och blifvit bestående äfven i fredstid. I Sverige finnes den vid infanteriet och kavalleriet för krigsindelningen, hvarvid brigaden föres af den äldste regementschefen inom densamma. I Norge utgör brigaden den högsta indelningen i fredstid och träder där i stället för regementet; den har en generalsperson till chef. - Om brigad som benämning på svensk artilleriaf-delning se Artilleri, sp. 105. C. O. N. 2. Sjöv. Förr benämning på en samling skärgårdsfartyg, hvars styrka öfversteg en bataljons, men dock ej var så betydande, att den föranledde benämningen eskader. Jfr Arméns flotta, Bataljon och Eskader. H. W-l. Brigadgeneral, en officer af generalsgrad, som för befälet öfver en brigad (se d. o.). I franska armén betecknar "general de brigade" lägsta generalsgraden, motsvarande generalmajor i andra arméer. C. O. N. Brigadier [brigadjé]. Se Brigadjär. Brigadjär (fr. brigadier), i Frankrike från Ludvig XIV:s tid till revolutionen en högre officer (brigadier des armées du roi), som under generalmajorer ("maréchaux de camp") och generallöjtnanter förde befäl öfver en brigad (då ett obestämdt antal bataljoner och skvadroner); numera benämning för korpralsgraden vid andra vapen än infanteriet. Denna grad förekom äfven vid flottan. I England och Spanien betecknar brigadjär ännu en rangklass mellan öfverste och general. C. O. N. Brigand [-gä'], fr., stråtröfvare. Brigandage [-gädäj], fr. (it. brigantaggio), röfvarväsen, stråtröfveri, plundring. Briganter (af kelt. brig, berg), "bergsbor", mäktigt folk i mellersta Britannien under romartiden. Romarna förde (från omkr. år 50 e. Kr.) långvariga strider med dem (jfr Agricola). Deras hufvudstad var Eburacum (nuv. York). Briganter (fr. brigands l. brigants, af it. brigare, strida), stråtröfvare, var först namnet på de legotrupper, som staden Paris besoldade under konung Johans fångenskap (1358). Dessa trupper utgjordes af sammanrafsadt folk, som snart gjorde sig illa beryktadt för sina våldsbragder. Under inbördeskrig och anarkiska tider hade briganterna ofta tillfälle att ingripa, så t. ex. i Vendée under franska revolutionen, i Neapel under striderna mellan Ferdinand IV och Joakim Murat och i Spanien i början af 1800-talet. Såsom fri- och ströfkårer hade de till ändamål ej allenast att bekämpa fienden, utan äfven att plundra. Jfr Dubarry, "Le brigandage en Italie" (1875). Brigarntier, forntida folk i Vindelicien, vid