att erhålla bättre ställning, eller då en klumpfot rätas ut och bringas i riktigt läge. J. Å. Brisgau. Se Breisgau.

</img>
Brisinga (af "Brising", Frejas halssmycke, som enligt
en gammal nordisk myt blef af Loke gömdt i
uroceanens djup), zool., ett släkte af sjöstjärnornas
ordning bland stråldjuren. Detta märkliga djursläkte,
som bildar typen för en egen familj, Brisingidæ,
har af Bronn och Hackel uppställts såsom en egen
ordning, Brisingastra, vid sidan af 
ormstjärnorna (ophiurorna) och de egentliga sjöstjärnorna
(asteroiderna). Genom sitt yttre (den jämförelsevis
lilla disken och de i ovanligt hög grad förlängda
armarna) påminner det mycket om de förra, men
de anatomiska detaljerna (de djupa och breda
ambulakralrännorna på armarnas undre sida, med deras
två rader af kraftigt utvecklade vattenfötter eller
tentakler, närvaron af en dorsal madreporplåt och en
mängd pedicellarier) anvisa släktet dess systematiska
plats bland de senare. Två arter äro kända: 1)
B. endecacnemos Asbj., med ständigt 11 armar och 20-30
tvärställda kalkribbor på hvardera armens inre hälft,
samt 2) B. coronata G. O. Sars, med växlande antal
armar (9-13) och omkr. 12 tvärställda kalkribbor
på hvardera armens innersta tredjedel. Den förra,
som upptäcktes 1853 i Hardangerfjorden på omkr. 178
m. djup af P. K. Asbjörnsen, har sedermera blifvit
funnen vid Florö (13 mil n. om Bergen) och utanför
Portugals kust på 1,781 m. djup. Den senare, som
upptäcktes 1868 vid Skraaven i Lofoten (omkr. 681/2°
n. br.) på 445-534 m. djup af G. O. Sars, är vidare
funnen mellan Skottland och Färöarna på ett djup af
890 m. och utanför Irlands västkust på ett djup af
1,425 m. Båda arterna äro afgjordt djupvattensdjur,
inskränkta till Atlantiska oceanens s. k. "kalla
area", där temperaturen håller sig nästan oförändradt
vid fryspunkten, och de tyckas icke kunna trifvas
ofvan 178 m. djup. Jfr G. O. Sars, "Researches on
the structure and affinity of the genus Brisinga"
(1875). A. Sg.*

Brisinga-men l. Brisingsmycket (isl. men
Brisinga, Brisingamen), nord. myt., gudinnan
Frejas halsklenod. Den fråntogs henne en gång
af Loke, men återvanns af Heimdal. När Tor i
kvinnodräkt reste till Jotunheim för att återtaga
sin hammare, prydde gudarna honom med detta smycke,
för att jättarna skulle taga honom för Freja. I det
fornengelska Beowulfskvädet namnes Brosinga-smycket,
bortfördt af Hama, som flydde för Eormenrics hat.
(B-e.)

Brisingsmycket.   Se  Brisinga-men.

Brisling (stundom Bresling), zool. Se
Sillsläktet.

Brismene, socken i Skaraborgs län, Frökinds
härad. 2,550 har. 362 inv. (1903). Annex till Börstig,
Skara stift, Falköpings kontrakt.

Briss., i naturvetenskapliga namn förkortning för
M. J. Brisson.

Brissac [brissark], en gammal, från landskapet Maine
härstammande fransk adlig ätt, som ursprungligen
hette Cossé, men tog namnet B. efter en besittning
i landskapet Anjou.

1.    Charles I de Cossé,  grefve de B., f. 1505,
d. 1563, var en af Frans I:s dugligaste fältherrar
i  dennes  strider  med  Karl  V  och  Henrik VIII
samt utmärkte sig särskildt i Pi-monte 1543 och   i
Champagne   1544-46.    Hos   efterträdaren, Henrik
II, kom han högt i gunst, tack vare Diana af Poitiers,
och  användes  af  honom  mycket  i  diplomatiska
värf.   1550 blef han marskalk af Frankrike, 1562
kommendant i Paris och 1563 guvernör i Normandie.
Jfr Marchand, "Charles I de Cossé, comte de B."
(1889).

2.   Arthur de B., grefve de Secondigny, mest känd
under namnet baron de Gonnor, den föregåendes broder,
f. 1512, d. 1582, deltog med ifver och utmärkelse
i hugenottkrigen.    1567 utnämndes