han till marskalk af Frankrike, men blef 1574 misstänkt för att vara i hemligt förstånd med hugenotterna och på grund däraf insatt på Bastiljen, hvarifrån han dock frigafs följande år. 3. Charles II de Cossé, hertig de B., den förstnämndes son, omfattade med ifver "ligans" sak mot hugenotterna och blef af hertigen af Mayenne 1594 utnämnd till kommendant i Paris, men öfverlämuade denna plats till Henrik IV, kom därefter i gunst hos denne, blef marskalk af Frankrike samt 1611 pär och hertig. Han stupade 1621 vid belägringen af S:t Jean d'Angély. 4. Louis Hercule Timoléon de Cossé, hertig de B., f. 1734, d. 1792-, var under Ludvig XVI:s tid befälhafvare öfver schweizarna och guvernör i Paris samt blef 1791 befälhafvare för konungens konstitutionella garde. Under septembermorden blef han 1792 mördad af pöbeln i Orleans. Brisseau-Mirbel [briså-], Charles François, fransk botanist. Se Mirbe1. Brisson [brisså'], Mathurin Jacques, fransk naturforskare, Réaumurs lärjunge, f. 1723, d. 1806, blef 1795 professor i fysik vid centralskolorna och Lycée Bonaparte. Hans egentliga fält var ornitologien, som han riktade genom beskrifning och afbildning af 320 nya fåglar, vid hvilkas systematisering han modifierade den linnéska klassindelningen. Hans Ornithologia seu synopsis methodica sistens avium divisiones (1760, med 261 kopparstick) beskrifver 500 arter fåglar och var före Buffons "Histoire des oiseaux" det fullständigaste verket i sin art. B:s arbete öfver kroppars specifika vikt, Pesanteur spécifique des corps (1787), anses af fysiker såsom klassiskt. Han författade dessutom bl. a. en lärobok i fysik för de franska centralskolorna, hvilken blifvit öfversatt på flera språk.

</img>
Brisson [brisså'], Eugène Henri, fransk statsman,
f. 1835 i Bourges, blef 1859 advokat i Paris,
där han äfven såsom medarbetare i tidningarna "Le
temps" och "L'avenir national" och i tidskriften
"La revue politique" gjorde skarp opposition mot
kejsardömet. Af Seine-departementet valdes han 8
febr. 1871 till ledamot af nationalförsamlingen, där
han framlade åtskilliga i radikal riktning gående
motioner, såsom om amnesti för alla politiska
förbrytelser (sept. 1871). Han slöt sig till
partigruppen "Union républicaine", hvars president
han blef. Sedan 1876 medlem af deputeradekammaren,
har B. inom denna beklädt flera förtroendeposter: han
utsågs i nov. 1881, efter Gambetta, till kammarens
president, i hvilken egenskap han fungerade till
1885. 6 april s. å. trädde han, efter J. Ferry,
i spetsen för ett kabinett, där han själf innehade
justitieportföljen. Då den till undersökning af
Tonkinfrågan tillsatta parlamentariska kommissionen
yrkade på att eröfringarna eller protektoraten i
Indo-Kina skulle öfvergifvas, satte sig B. energiskt
däremot och lyckades af kammaren utverka bifall
till fullföljande af kolonialpolitiken och anslag
därtill, men med så liten majoritet (4 röster),
att B:s kabinett 7 jan. 1886 afgick. Af B:s
parlamentariska verksamhet under den därpå följande
tiden må påpekas hans uppträdande för återinförande
af arrondissemangsval (1889). Vid presidentvalet
efter Carnot (27 juni 1894) fick B. 191 röster
och efter Casimir-Périer (17 jan. 1895) vid första
omröstningen högsta röstetalet, men vid den andra
segrade Faure med 430 röster mot 361, som tillföllo
B. Från dec. 1894 till juni 1898 var han ånyo
deputeradekammarens president. Efter ministären
Mélines fall bildade B. 28 juni 1898 ett radikalt
kabinett, i hvilket han själf blef konseljpresident
och tillika inrikesminister. Som konseljpresident
tog han det första afgörande steget till en rättvis
lösning af Dreyfusaffären. Trots militärpartiets
och nationalisternas våldsamma hotelser förmådde
han nämligen ministerrådet att 26 sept. 1898
besluta, att Dreyfusprocessen skulle för revision
hänskjutas till kassationsdomstolen. Kabinettet
B. hade emellertid endast en svag och opålitlig
majoritet i deputeradekammaren och störtades till
följd däraf redan 25 okt. s. å., hvarefter Dupuy blef
konseljpresident. B., som åtnjuter det högsta anseende
för sin rättrådighet och oegennytta, är fortfarande
en af ledarna för det radikala partiet. Han valdes i
jan. 1904 ånyo till deputeradekammarens president,
men blef i jan. 1905 vid presidentvalet besegrad
af Doumer.           E. W.

Brissot [brisså], Pierre, fransk läkare, f. 1478
i Fontenay-le-Comte (Poitou), med. doktor och
professor i Paris, är bekant genom det angrepp,
som han riktade mot galenismen och arabismen inom
medicinen. Visserligen gällde striden endast en
specialfråga, orten och sättet för anbringandet
af åderlåtning vid vissa bröstsjukdomar, men
B:s uppträdande har sin stora betydelse däruti,
att han ställde den direkta naturiakttagelsen
som bevisningsmedel gentemot det slentrianmässiga
litteraturstudiet. För något sådant var den tiden dock
ännu långt ifrån mogen, och B. fann det rådligast
att lämna Paris och bosätta sig i Portugal, där han
dog 1522. Hans enda skrift, Apologetica disceptatio,
qua docetur, per quæ loca sanguis mitti debeat
in viscerum inflammationibus, præsertim in
pleuritide, utgafs först efter hans död (1525)
och omtrycktes flera gånger. Striden mellan hans
anhängare och arabisterna fortsattes emellertid ända
till århundradets slut. R. T-dt.

Brissot [brisså], Jean Pierre, fransk jurist och
revolutionsman, f. 1754 i Chartres, var först advokat,
men öfvergaf snart detta yrke, bosatte sig i Paris
och egnade sig åt litterär verksamhet. Utom några
juridiska skrifter utgaf han 1782-86 "Bibliothèque
philosophique du législateur, du politique et
du jurisconsulte" (10 bd). I London utgaf han
under en kort tid en tidskrift, "Journal de Lycée"
(1783-84), som var afsedd att periodiskt meddela en
framställning af Englands vetenskap och konst. Han
stiftade 1788 i Paris "Société des amis des noirs"
(Negervännernas samfund), på hvars uppdrag han
begaf sig till Nord-Amerika. Vid underrättelsen om
revolutionens utbrott reste han åter till Paris och
utgaf där från 28 juli 1789 tidningen "Le patriote
français", hvari han med glänsande talang bekämpade
det rojalistiska partiet. Han valdes i sept. 1791
till medlem af lagstiftande församlingen,