hvilken fick namnet Somali coast protectorate och lades närmast under residenten i Aden, som administrativt tillhör presidentskapet Bombay. Från indiska kejsardömet öfvertogs landets förvaltning l okt. 1898 af brittiska utrikesministeriet. Dess gränser ha närmare bestämts genom överenskommelser med Frankrike 1888, Italien 1891 och 1894 samt Abessinien 1897. Genom sistnämnda öfverenskommelse afstod England sydvästra delen af området med staden Harrar. Sedan 1899 har en höfding Hadsji Muhammed ben Abdullah, kallad "den galne mullan", sökt bilda ett själfständigt välde samt bekämpat såväl engelsmän som italienare och abessinier. Upprepade fälttåg mot honom, i synnerhet 1901-03, ledde trots stora ansträngningar ej till hans infångande. 1904 lyckades general Manning med indiska trupper och en boer-frikår drifva honom öfver gränsen, hvarefter han 1905 med italienska regeringen träffat en uppgörelse, genom hvilken äfven hans förhållande till engelsmännen lär ha reglerats. Somalikusten har för England betydelse såsom en station på vägen till Indien. Kustorternas handel har på de sista åren något aftagit till följd af den franska kolonien Djibutis uppblomstring. Landet är mycket besökt af engelska sportsmän för jaktens skull; ett betydligt område är under namn af "Aden reservation" förbehållet som jaktrevir för officerarna vid garnisonen i Aden. Litt.: Swayne, "Seventeen trips through Somaliland" (1890, 2:a uppl. 1900), Potocki, "Sport in Somaliland" (1899), Pease, "Somaliland" (3 bd, 1902), Mac Neill, "In pursuit of the 'mad' Mullah" (s. å.), och Peel, "Somaliland" (1903). J. F. N. Brittiska språket. Se Kymriska språket. Brittiska sydafrikanska kompaniet. Se British South Africa company. Brittiska öarna (British isles), ögrupp vid Europas västkust, bestående af hufvudöarna Storbritannien och Irland, ön Man, Hebriderna, Orkney-öarna, Shetland-öarna och flera mindre, hvilka enligt officiella uppgifter hafva en areal af 314,339 kvkm. (enligt Strelbitsky 314,036,4 kvkm.) och en folkmängd af 42,940,000 inv. (1904). ögruppen ligger mellan 60° 52' (ön Unst) och 49° 53' n. br. (Scillyöarna) och mellan 1° 45' ö. lgd (Lowestoft ness) och 10° 40' v. lgd (Blaskets utanför Dingle bay på Irlands västkust). Enligt Strelbitsky utgör Storbritannien 217,720 kvkm., Irland 83,751, kustöarna vid Storbritannien 5,865, kustöarna vid Irland 564,6, Hebriderna 3,093, Orkney-öarna 1,044, Shetland-öarna 1,422 samt ön Man 577 kvkm. Inalles uppgifvas biöarna vara 1,127 stycken. (J. F. N.) Brittiska Öst-Afrika, det sammanfattande namnet på det stora, under brittisk förvaltning stående område i östra Ekvatorial-Afrika, som administrativt bildar de tre protektoraten Brittiska Öst-Afrika-protektoratet, Uganda och Sansibar. Det begränsas i s. af Tyska Öst-Afrika, i v. af Kongostaten, i n. af Egyptiska Sudan och Abessinien, i ö. af Italienska Somaliland och Indiska oceanen. Dess areal beräknas till nära 700,000 kvkm. och invånarantalet till öfver 5 mill. Det delvis ännu endast ofullständigt utforskade området höjer sig från ett smalt låglandsbälte vid kusten i afsatser inåt. Mellan floderna Umba och Sabaki uppstiger omkr. 180 km. från kusten, öfver den 300-400 m. höga platån Buraberggruppen till öfver 2,000 m. höjd och n. v. därom Kiulu- och Ulu-bergen. N. v. om det på tyskt område liggande Kilima-ndjaro delas det inre platålandet af en djup, genom vulkaniska krafter bildad sänka, i hvilken ligga flera sjöar: Naivasja-, Baringo-, Rudolf- och Stefanie-sjöarna. På östra sidan af denna sänka ligga Aberdarebergen (4,200 m.) och det snötäckta Kenia (5,600 m.), på västra sidan Maubergen (2,900 m.) och Elgon (4,300 m.). Sistnämnda bergmassa öfvergår mot norra stranden af Victoriasjön till ett kuperadt landskap. De största, floderna äro Sabaki, Tana och Juba, som alla afflyta till Indiska oceanen. Längst i v. vattnas landet af Nilens tillflöden. Klimatet är tropiskt, vid kusten med två regntider (mars-juni, okt.-jan.), i sjöområdet med regn alla tider af året. Hälsoförhållandena vid kusten äro ogynnsamma. Väster om den 10-20 km. breda kustremsan mellan Umba och Tana, med tropisk växtlighet, utbreda sig till Kilima-ndjaro och Kiulubergen ofruktbara trakter, bevuxna med högt, hårdt savanngräs jämte akacior och euforbiaarter, slutligen öfvergående i en vattenlös öken. Tanas stränder äro omgifna af en smal remsa odlingsbar jord; Vitu och särskildt öarna Lamu och Manda utmärka sig för stor bördighet, och äfven nedanför de vulkaniska bergstrakterna möter man odlingsbara trakter, men det bästa och bördigaste landet ligger i Ugandaprotektoratet kring norra stranden af Victoriasjön och sträcker sig, afbrutet af stora träsk och sterila berggrupper, till Albertsjöarna. Djurvärlden är rik, i synnerhet på de torra stäpperna. Den innefattar elefanter, noshörningar, lejon, antiloper, giraffer och flodhästar. I vissa trakter förekomma noshörningarna i farlig ymnighet. Befolkningen består af araber, indier och suahili på kustplatserna, bantustammar af olika namn inåt landet, i väster uppblandade med inflyttade gallafolk (wahuma), hvilka idka boskapsskötsel, medan de underlydande bantustammarna bruka jorden. På högslätterna ö. om Rudolfsjön bo äfven gallafolk. I n. v. vid öfre Nilen påträffas egentliga negrer, i s. v. masaistammar, i kustlandet mellan floderna Tana och Juba somalifolk. Småväxta ursprungliga jägarstammar finnas spridda öfver området. Historia. Intill midten af förra århundradet var det inre landet fullständigt okändt. Kuststräckan var ej alldeles okänd för antikens geografer, och Mombasa omtalas som en blomstrande handelsstad af medeltida arabiska skriftställare. Det besöktes 1497 af Vasco da Garna och brändes 1505 af Almeida samt 1528 af Nuno da Cunha. Arabernas handelsvälde på denna kust var ständigt en nagel i ögat på portugiserna, hvilka 1592 i Mombasa grundade ett fäste och gjorde det till hufvudort för sina besittningar på Afrikas nordvästkust. 1698 drefvos de från dessa trakter af imamen af Maskat, hvars egentliga välde omfattade sydöstra Arabien. En af Maskats härskare, Sejjid Said, öfverflyttade 1840 till Sansibar och konsoliderade med kraftig hand sitt välde öfver kustområdet. Vid hans död, 1856, skildes sultanatet Sansibar från Maskat, och det kom snart i allt lifligare förbindelse med europeiska makter. Kort förut hade missionärerna Krapf och Rebmann bragt de första underrättelserna om det inre af dessa trakter till Europa (1844-45),