du Gard vid Nîmes (fig. 4), byggd 63-13 f. Kr. med hvalf i tre våningar af sammanlagdt 49 m. höjd och med spännvidder af 24,5 m. I och omkring Rom, i Italien och i de då till romerska väldet hörande länderna, såsom Frankrike och Spanien, finnes en mängd mer eller mindre väl bibehållna eller delvis ombyggda storartade brobyggnader,

Fig. 2.   Bro i Kaukasus.</img>

bland hvilka må nämnas den före vår tidräkning byggda
akvedukten vid Tarragona i nordvästra Spanien, Ponte
Molle invid Rom, delvis sedan 109 f. Kr., Ponte di
quattro Capi, ledande till Tiber-ön i Rom och byggd
år 61 f. Kr., och Ponte S. Angelo i Rom vid fästet af
samma namn. Typisk för dessa broar är Ponte d'Augusto
(fig. 5) i Rimini, västra Italien, byggd af marmor
år 20 f. Kr. Dessa gamla

Fig. 3.   Af kanadensiska indianer byggd bro.</img>

tidens hvalfbroar hade spännvidder sällan
öfverstigande 25 meter, hvalfven hade alltid
halfcirkelform och stödde sig på jämförelsevis breda
pelare, som grundlades på stenfyllningar eller på
betong, som, liksom ännu i dag sker, anbragtes inom
spåntväggar af trä på naturlig fast botten eller på
liggande rustbädd af trä eller åter på pålar.

Fig. 4.    Pont du Gard vid Nîmes.

Från medeltiden har man ej kunskap om några större
framsteg inom brobyggnadskonsten, och 
byggnadsverksamheten tyckes då varit ringa. Denna tids
store mästare inom byggnadskonsten egnade nämligen
sina krafter helt och odeladt åt kyrkan, och man fick
till förmedlande af trafiken öfver floderna nöja sig
med färjor och flytande eller fasta träbroar. Det
torde dock böra antecknas, att man småningom
vågade sig på större spännvidder upp till 50 m., i ett
enstaka fall till 72 m., å en bro öfver Adda vid
Trezzo, färdig 1377 och förstörd i krig 1416, samt
att nya hvalf-former infördes, dels spetsbåg-formen,
hvilken vid akvedukternas små spännvidder var lämplig
och vacker, men vid större brospann gaf anledning
till långa och branta uppfarter, dels det förtryckta
hvalfvet i form af segmentbåge eller korgbåge.

Fig. 5.    Ponte d'Augusto i Rimini.</img>

Exempel å ett stort spetsbågsspann gifver
den 37 m. vida Djäfvulsbron (fig. 6) öfver Llobregat
vid  Martorell i  Spanien.

Under renässanstiden kom den gamla romerska
broformen åter till heders, ehuru icke alltid med
lyckliga följder, emedan romarnas erfarenhet i
grundläggningskonsten gått förlorad. Af broar från
denna tid finnas dock flera ännu i behåll, exempelvis
broar i Florens och Verona samt Augustusbron i Dresden
och Karlsbron i Prag, och denna typ spridde sig under
15:e årh. öfver mellersta och västra Europa
ända upp till Skottland.   Ett exempel är en vacker
bro öfver Forth vid Stirling (fig. 7).

Fig. 6.   Djäfvulsbron öfver Llobregatfloden vid
Martorell.</img>

Ett ännu viktigare framsteg under den nyare tiden var
att brobyggnader började underkastas vetenskaplig
behandling, började beräknas. Den förste, som
sysselsatte sig med hållfasthetsteori, var den store
matematikern och astronomen Galilei, men det var
franska ingenjörer, som på 1600- och 1700-talen för
brobyggnader började tillämpa hvalfteori och använda
hållfasthetsundersökningar, och det var i Frankrike,
som hvalfbrobyggnadskonsten under nämnda århundraden
hade sin andra blomstringsperiod, under ledning
särskildt af Perronel, "Frankrikes förste