ingenjör", hvars bästa verk anses vara Seinebron i Neuilly invid Paris, färdig 1774 och utförd af huggen sten i fem spann om 39 m. vidd med 3,6 m. pilhöj d, motsvarande 1/11 af spännvidden.

Fig. 7. Bro öfver Forth vid Stirling, Skottland.</img>

I morgonrodnaden före 19:e seklet, järnets,
ångans och elektricitetens århundrade, tog det
handels- och industriidkande England ledningen inom
brobyggnadskonsten, genom införandet af järnet som
brobyggnadsmaterial. Det första lyckade försöket var
bågbron öfver Severn vid Coalbrookdale i Wales,
(fig. 8). Den af gjutjärn i båge med 31 m. vidd
åren 1776-79 utförda bron har väl trotsat ett och
ett fjärdedels sekel, hvilket torde visa järnets
lämplighet som brobyggnadsmaterial. De gjutna
bågbroarna spridde
sig raskt öfver England och kontinenten och hafva
blifvit utförda i växlande former med ända till 73
m. spännvidd, såsom Southworkbron öfver Thames i
London. Gjutjärnet visade sig emellertid ej vara
fullt tillförlitligt som material, hvarför det
ej var särdeles svårt för det puddlade och smidda
eller valsade järnet, då detsamma för järnvägarnas
behof började tillverkas i större mängd, att vinna
försteg framför gjutjärnet. Smidesjärnet användes i
större mängd såsom brobyggnadsmaterial först i form
af kedjor för hängbroar, och dessa kedjor utfördes
af plattjärnsstänger, som medelst bultar förenades med
hvarandra. 

Fig. 8.  Bågbro af gjutjärn öfver Severn vid
Coalbrookdale.</img><chapter name="">

Sådana kedjebroar byggdes först i England
1811 af Samuel Brown, och i Europa utfördes under
förra hälften af 1800-talet en hel del dylika broar,
bl. a. den 1826 färdiga bron öfver Menaisundet
vid Bangor med 176 m. vidd, en bro öfver Donau i
Budapest, byggd 1845 med 183 m. vidd och den största
kedjehängbron i världen, den af
Brunel 1840 påbörjade och 1865 fullbordade Cliftonbron
öfver Avon vid Bristol, med 214 m. spännvidd. Äfven
kedjebroarna hafva dock blifvit utträngda af andra
former. 

Fig. 9.   Eastriver-bron mellan Brooklyn och New York.</img>

Redan 1815 användes i Amerika, i
stället för kedjor af plattjärn, kablar af järntråd,
hvilken typ amerikanerna utvecklat och ännu i dag
använda för de allra största spännvidder. Af dylika
allmänt kända hängbroar må nämnas den för Grandtrunk-
och Eriejärnvägarna redan 1855 byggda bron öfver
Niagara med 251 m. längd, vägbron öfver samma vatten
med 386 m. vidd och Brooklynbron (fig. 9), världens
största hängbro, med 486 m. spann, anmärkningsvärd
äfven emedan materialet stål i dess kablar för första
gången (1876) kom till användning.

Fig. 10.   Bro för norra stambanan öfver Lögde älf.</img>

Med dessa amerikanska hängbroar är namnet Roebling,
far och son, oskiljaktigt förenadt.

Andra former af hängbroar äro sådana, där kedjor
eller kablar blifvit ersatta af på dessas plats
upphängda nitade plåt- eller gallerverksbalkar, såsom
å Pointbron i Pittsburgh, öfver Monongahela-floden,,
244 m., Towerbron i London och Elbebron nära Dresden,
af hvilka de två sista äro byggda under 1890-talet.

I Europa undanträngdes vid midten af 1800-talet
kedjehängbroarna af de då uppträdande balkbroarna,
hvilka först utfördes såsom plåtbroar med spännvidder
ej öfverstigande 60 m., om man undantager ett
lysande exempel, den af Robert Stephenson redan 1849
fullbordade Britanniabron öfver Menaisundet, med 142
m. öppning. Nästa steg till balkbroarnas utveckling
togs 1857, då järnvägsbron öfver Weichsel