Brom (af grek. bromos, stank), kem., ett till metalloiderna hörande grundämne, som upptäcktes 1826 af Balard. Det finnes i naturen i förening med metaller (t. ex. natrium och magnesium) upplöst i hafsvatten och saltkällors vatten, ehuru alltid i mycket ringa mängd. Bromsilfver (bromit) finnes, fastän högst sällsynt, i Chile och Mexico. Ett råämne för framställandet af brom äro moderlutarna från koksaltberedning, hvilka upphettas med svafvelsyra, då hufvudsakligen klorväte bortgår, hvarpå de bildade sulfaten få utkristallisera. Den kvarblifvande moderluten destilleras i blyretorter med brunsten och svafvelsyra, hvarvid brom frigöres och öfverdestillerar. Brom är vid vanlig temperatur en tung, lättrörlig, bruh vätska, som utstöter tjocka, bruna ångor med en högst vidrig, om klor påminnande lukt. Dess egentliga vikt är 3,1. Brom kokar vid 60° och stelnar vid -7,3° till en bladigt kristallinisk massa. I vatten är den löslig och kan t. o. m., liksom klor, förenas därmed till ett kristalliserande hydrat. Lösningen i vatten har gul färg och bromens egendomliga lukt. Den blekes i solljus, emedan bromen då förenas med vattnets väte till bromväte, som är färglöst. Brom har stor frändskap till väte och metaller, svafvel och fosfor, angriper häftigt organiska ämnen, åstadkommer på huden nästan ögonblickligen smärtsamma, gulfärgade sårnader. Gasen verkar likaledes mycket häftigt på andningsorganen och slemhinnorna samt retar till hosta, näsblod, tårflytning o. s. v. och slutligen förlamning af centrala nervsystemet, ledande till döden. Brom måste därför handteras med största varsamhet. Förgiftning genom brom benämnes bromism. - I Europa tillverkas den mesta bromen vid Stassfurth, där årligen omkr. 100 ton framställas. Äfven i Förenta staterna beredas betydande mängder af denna metalloid. Bromen, hvars atom vikt är 79,96 (syre = 16) och tecknas Br, står i kemiskt afseende mellan klor och jod. Liksom dessa grundämnen förenas det med väte till en gasformig syra, kallad bromvätesyra, sammansatt enligt formeln HBr. Bromvätesyran upplöses rikligen i vatten, och denna lösning har starkt sura egenskaper. Brommetallerna, eller bromvätesyrans salter, äro i de flesta fall lösliga i vatten, t. ex. broinkalium, hvilket användes som nervstillande medel. Nästan olösligt är däremot bromsilfver, som har vidsträckt användning för preparering af fotografiska plåtar (se Fotografi). Med syre förenas brom ej direkt, men ger, om den t. ex. i värme får inverka på starka baser, samtidigt brommetaller och salter af den enbasiska syrehaltiga bromsyran HBrO₃. I köld får man under samma förhållanden salter af underbromsyrligheten, HBrO. P. T. C. (H. E.) Brom-akne. Se Finne och Hudsjukdomar. Bromalin, farm., en additionsprodukt af hexametylentetramin och etylbromid. Lättlösligt, färglöst kristallpulver, som i dos af 2-4 gram 3-4 ggr dagligen gifves åt epileptiska eller neurasteniska patienter såsom lugnande medel i st. f. bromkalium eller bromnatrium. S. J-n. Brom-ammonium, kem. farm., dets. som ammooiumbromid (se d. oj. Broman, Olof. författare, f. 29 nov. 1676 i Välstad, Rogsta socken, Hälsingland, studerade i Uppsala, där han blef magister 1703. Efter att ha skött flera prästerliga och pedagogiska platser, blef han 1719 rektor vid Hudiksvalls trivialskola och 1728 kyrkoherde i nämnda stad samt dog där 9 april 1750. B. var en utomordentligt verksam man, som med ifver och nit tog sig an både kyrka och skola. Han var äfven synnerligen anlitad som läkare, bl. a. af de krigare, som 1719 återvände från den misslyckade expeditionen mot Trondhjem, och åtnjöt anseende som skicklig kirurg. Vid ryssarnas härjning af Hudiksvall s. å. miste B. jämte öfriga egodelar äfven sitt stora bibliotek och flera arbeten i manuskript, men efterlämnade likväl 11 stora band originalarbeten i handskrift, omfattande dels psalmhistoria, skoltal och språkliga samlingar, dels natur- och kulturhistoriska samlingar och anteckningar samt dikter. Viktigast äro Glysisvallur, en vidlyftig geografisk, etnografisk och antikvarisk materialsamling (tryckt i utdrag samt med innehållsöfversikt, under titeln "Helsinge-boken", 1900, af K. Hægermarck), och romanen Stilpho Thorgilssons historia (i utdrag i "Samlaren", 1897). Detta arbete är ett af de tidigaste svenska romanförsöken; det innehåller en följd mycket okonventionellt berättade kärlekshistorier, hållna halft i sagostil, halft i realistisk romanton. Om den till större eller mindre del återgår på något utländskt original, är ej kändt. Jfr B. Kisberg, "Den bromanska handskriftsamlingen" (1890), och K. Barr, "Olof Broman. Sveriges förste romanförfattare" (1897, särtryck ur "Samlaren" s. å.). R-n B. Broman. 1. Erland B., friherre, Fredrik I:s gunstling, f. 1704 å Bergby i Vendels socken i Uppland, kom i egenskap af hofjunkare tidigt i beröring med nämnde konung, hos hvilken han kom i stor ynnest såsom en glad umgängesbroder och en tjänstvillig medhjälpare i hans kärleksaffärer. 1733 utnämndes B. af konungen till assessor i kommerskollegiet, en utnämning, som vållade en häftig strid mellan konungen och rådet samt af detta drogs under ständernas pröfning, hvilka dock läto bero vid den gjorda utnämningen. 1735 blef B. kammarherre, 1739 kommerseråd och 1741 hofmarskalk. B. använde sitt stora inflytande hos konungen, hvilket förblef orubbadt till dennes död, för att utpressa mutor af tjänstsökande. Det gick så långt, att till och med ämbetsverk bjödo honom pengar för att få dem utnämnda, som uppförts å första förslagsrum till tjänster inom verket. I politiken höll sig B. i regel till hattpartiet. Vid 1746-47 års riksdag uppsattes han af elektorerna på förslagslistan till riksråd, men skyndade att undanbedja sig denna heder, innan förslaget kom inför stånden själfva, därtill förmådd af hotelsen att man skulle taga hans vandel i skärskådande och utvotera honom från förslagslistan. På prästeståndets rekommendation, att han skulle få någon belöning för sin "nitfulla kärlek" för konungens person, blef han i stället 1747 utnämnd till president i kommerskollegium och s. å. till friherre. Vid serafimerordens instiftande 1748 prydde konung Fredrik sin gunstling med riddarvärdigheten af denna orden. Trots sina stora inkomster var B. på grund af sitt slöseri i ständigt penningbehof och inlät sig i affärsvinglerier, som efter hans död 1757 ledde till en skandalös konkurs. L. S. 2. Fredrik Konrad B., den föregåendes