omfattar socknarna Roslags-Bro och Vätö. 22,803 har. 4,788 inv. (1903). Broocman [brå'kkman], Reinerus Reineri, präst, f. 1677 i Lais i Livland, efterträdde 1704 sin fader som kyrkoherde i Lais' pastorat, hvilken befattning han innehade till 1711, då han för krigsoroligheternas skull flyttade till Sverige. Sedan han en tid vistats i Stockholm, mottog han 1712 en adjunktur vid tyska församlingen i Norrköping och utnämndes 1713, efter enhällig kallelse, till kyrkoherde i densamma. När ryssarna 1719 uppbränt sistnämnda stad, samlade B. under resor inom och utom riket så mycket penningar för kyrkobyggnaden därstädes, att efter densammas fullbordande ett öfverskott fanns af 15,000 dlr kmt. B. anlade 1723 det första boktryckeriet i Norrköping. S. å. blef han prost. Död 1738. En fullständig svensk hushåldsbok (1736) är titeln på en af B. författad, ännu läsvärd skrift; en senare del, ett utdrag ur hans efterlämnade manuskript, utkom 1739. Broocman [brå'kkman], Karl Ulrik, pedagog, f. l mars 1783 i Gäfle, blef student i Uppsala 1799 och filos. magister 1803. Med understöd af ett litet stipendium anträdde han 1804 en resa i pedagogiskt syfte till Danmark och Tyskland, hvarunder han i Stralsund kom i beröring med Gustaf IV Adolf, som beredde honom medel att utsträcka resan äfven till Schweiz. Längsta tiden, närmare ett halft år, uppehöll sig B. i Halle, förnämligast för att under öfverkonsistorialrådet A. H. Niemeyers ledning studera pedagogik och metodik. Med särskildt intresse egnade B. jämväl sin uppmärksamhet åt Pestalozzis nya metod, hvilken han studerade såväl vid det 1805 i Dessau (under ledning af Olivier och Tillich) inrättade institutet och hos prof. Salzmann i Schnepfenthal som hos Pestalozzi själf i Yverdon. Men äfven gymnasier, borgar- och industriskolor, fattigskolor, barnhus, landtbruksskolor m. fl. uppsöktes och studerades; ej heller försummade B. att taga kännedom om Nürnbergs alltmera ökade tillverkning af undervisningsmateriel. Återkommen till Sverige i slutet af 1805, afgaf B. till kanslersgillet en utförlig reseberättelse, hvilken han sedan i omarbetadt skick utgaf delvis med understöd af statsmedel under titeln Berättelse om Tysklands undervisningsverk ifrån dess äldsta intill närvarande tider (2 dlr, 1807-08). En annan frukt af B:s studier och iakttagelser under hans utländska resa var en 1807 författad, 1811 tryckt skrift om Fattiga barns uppfostran och undervisning på landet, hvilken blef prisbelönt af Örebro läns hushållningssällskap. Flera smärre minnen från samma resa meddelade B. i den af honom i 6 häften 1810-12 utgifna pedagogiska tidskriften "Magasin för föräldrar och lärare". (Sluthäftet, som utkom först efter hans död, innehåller en minnesteckning, hvilken är hufvudkällan för vår kunskap om hans lefnad.) Men B. var icke blott pedagogisk skriftställare, utan jämväl praktisk skolman. 1806 uppgjorde han en plan till en "offentlig stadsskola i Stockholm för bemedlade mäns söner", en s. k. realskola, men denna plan synes hafva strandat under cirkulationen bland medlemmarna af Stockholms stads konsistorium, hvars utlåtande kanslersgillet infordrat. Därtill bidrog sannolikt, att B. s. å. af konsistorium förordnades till vikarierande rektor vid tyska nationallyceum, hvilket han själf under fyra år tillhört såsom lärjunge, och där han sedermera efter hvartannat utsågs till subrektor (1809) och konrektor (1811). Samtidigt därmed tjänstgjorde B. äfven såsom extra kanslist uti kanslersgillet, där han särskildt bearbetade de af gillet infordrade uppgifter om läroverkens tillstånd (flera uppsatser härom förekomma i B:s förut omnämnda "Magasin"). 1811 tillerkände Svenska akademien honom lundbladska priset. Emellertid angreps den verksamme mannen i slutet af 1810 af en sjukdom, som 11 mars 1812 lade honom i grafven, kort efter att han, ännu icke 29-årig, mottagit konungens kallelse till ledamot af den s. å. tillsatta uppfostringskommittén - en icke ringa utmärkelse, då endast två af kommitténs 14 medlemmar voro skolmän. Att man äfven inom nämnda kommitté betraktade B:s död såsom en kännbar förlust, framgår af den utaf riddarhussekreteraren A. G. Silverstolpe på kommitténs uppdrag 1813 utarbetade berättelse om dess arbeten, hvari yttras, att "hvarje redlig svensk beklagar bortgången af subrektor (?: konrektor) B. såsom en af kunskapernas sanne kännare och nitälskare". A. Fryxell kallar B. "vår odödlige B.", särskildt med anledning af hans skrift Om uppfostran till patriotism. Säkert är, att B. intager ett hedersrum bland svenska skolmän. Såsom skolman visade B. en kärlek och lust för sitt kall, som gränsade till verklig entusiasm, samt egde för öfrigt i fullt mått alla de egenskaper, som en fullkomlig ungdomsledare bör ega. Varmt nitälskade han äfven för en grundlig reform af det svenska undervisningsväsendet. Hvad han därvid företrädesvis åstundade finner man af följande uttalande af honom i en ansökan till konungen (bland kanslersgillets handlingar): "Sveriges undervisningsverk saknar - - - i synnerhet de rätt bildande metoderna, särskilda borgare- och industriskolor, seminarier för skollärare af alla slag, riktigt, bestämda gränser för den skolastiska och akademiska undervisningen, sammanhängande och noga på hvarandra beräknade läroböcker, ett eget afseende på de olika landskapernas behof o. s. v. Det tarfvas sålunda en grundlig förbättring, om det skall kunna bilda svenska folket till allt stort och ädelt, hvartill det är bestämdt af naturen." Ho Hd.* Brook., i zoologiska namn förkortning för R. Brookes, en engelsk zoolog i förra hälften af 18:e årh. Brooke [brurk], Henry, baron Cobham, engelsk konspiratör, var svåger och en tid förtrogen vän till sir Robert Cecil, men afgjord fiende till Essex, hvilken med sin bekanta sammansvärjning bl. a. afsåg att aflägsna B. från allt inflytande vid drottning Elisabets hof. Efter hennes död, 1603, blef B. anklagad för delaktighet i en sammansvärjning med grefve Aremberg, sändebud från ärkehertig Albert, i syfte att undanrödja konung Jakob och sätta Arabella Stuart på tronen. B. arresterades i juli och komprometterade med sina motsägande angifvelser äfven sir Walter Raleigh, hvilken störtades till följd af sina förbindelser med B. Själf blef denne dömd till döden, benådades på afrättsplatsen till lifvet (dec. s. å.) och satt sedan i Towern till 1617, då han fick tillåtelse att företaga en badresa. Han sjuknade häftigt på återvägen och dog 1619. - Hans yngre broder, George B. (f. 1568, d. 1603),