V. S-g. Brooke [bru'k], Henry, irländsk författare, f. omkr. 1703 i Ulster, utgaf 1739 tragedien Gustavus Vasa, the deliver er of his country, ett välment, men litterärt värdelöst skådespel, som vann öfvergående ryktbarhet därigenom att Walpole, som ansåg sig karrikerad i styckets bof, Kristian Tyranns medhjälpare "Trollis", förbjöd dess uppförande i London. Under namnet The patriot gafs det sedan med stor framgång i Dublin, där man i skildringen af svenskarnas frihetskamp såg anspelningar på irländska förhållanden. B. skref äfven ett irländskt historiskt fragment i en stil, som förebådar Macphersons "Ossian", samt erhöll ett litet ämbete till lön för en 1745 utgifven, mot jakobiterna riktad politisk ströskrift. Han tyckes ha varit den förste redaktören för "Freeman's journal", hvilken började utges i Dublin 1763. B:s förnämsta arbete är romanen The fool of quality (5 bd, 1766-70), hvilken röjer god psykologisk förmåga samt bär vittne om B:s filantropiska och djupt religiösa skaplynne. Den utgafs 1780 i förkortad form af John Wesley och 1855 i en med öfverströmmande loford försedd ny upplaga af Ch. Kingsley. B. dog i Dublin 1783. - Hans dotter, Charlotte B., d. 1793, utgaf Reliques of irish poetry (1789, ny uppl. 1818). V. S-g. Brooke [bru'k], lord, engelsk författare. Se Greville (Fulk). Brooke [bru'k], sir Arthur de Capell, engelsk reseskildrare, f. 1791, d. 1858, nådde i armén 1846 majors grad, företog vidsträckta resor och har bl. a. skildrat sina reseintryck från de skandinaviska länderna i Travels through Sweden, Norway and Finmark... 1820, A winter in Lapland and Sweden (1827) samt planschverket Winter sketches in Lapland (s. å.). B. stiftade 1821 den för befordrande af vetenskapliga resor afsedda "Raleigh club", hvilken sedermera uppgick i "Royal geographical society". Brooke [bru'k]. 1. Sir James B., raja af Sarawak, f. 1803 i Benares, utmärkte sig i ostindiska kompaniets tjänst under första Burma-kriget och gjorde därpå en resa till Kina och Sunda-arkipelagen. Under denna resa synes han hafva kommit att planera det företag, som ledde till en engelsk dynastis insättande på en malajisk tron. Sedan han nedlagt sin militära befattning, återvände han till England, lyfte sitt fädernearf och utrustade en skonare, med hvilken han afseglade till Borneo. I augusti 1839 landsteg han på kusten af Sarawak, ett område, som lydde under sultanen af Brunei. Sedan han verksamt bidragit till undertryckandet af ett uppror mot raja Muda Hassim, den därvarande underregenten, vann han dennes förtroende och vänskap samt fick anbud att öfvertaga hans ämbete, i hvilket han stadfästes af sultanen i Brunei 1842. B. genomförde många reformer, likväl med klok hänsyn till de inhemska bruken. Dajaker, malajer och kineser blefvo fullkomligt likställda, verksamma åtgärder vidtogos mot sjöröfveriet, kusterna öppnades för handel, och ett ordnadt rättsväsende infördes. 1846 förmådde B. sultanen att till England afträda ön Labuan, och 1848 utnämndes han till engelsk generalkonsul och guvernör öfver nämnda ö. Några af hans under kampen mot sjöröfvarna vidtagna åtgärder framkallade åtskilliga beskyllningar, hvilka föranledde en undersökningskommissions tillsättande. Han blef dock frikänd. Sedan han (1857) under ett uppror af kineser med möda räddat sitt lif, gjorde han sig åter till herre öfver Sarawak och erkändes såsom sådan af England, Italien och Förenta staterna. 1863 lämnade han Sarawak, hvars styrelse han öfverlämnade åt sin systerson, Charles B., och dog 1868 på sin egendom i Devonshire. Hans intressanta dagböcker finnas i Private letters of Sir James B. (1853) samt i Keppels "The expedition to Borneo" (1847) och Mundys "Borneo and Celebes" (1848). Se äfven Jacob, "The raja of Sarawak" (1876). 2. Sir Charles Johnson B., den föregåendes systerson, raja af Sarawak, f. 1829, ingick 1840 i brittiska marinens tjänst, men tog 1851 afsked för att tjäna under sin morbror i Sarawak och var en af dennes verksammaste medhjälpare i arbetet med sjöröfveriets utrotande och kampen mot "hufvudjägarna". Han hette egentligen Johnson, men antog morbroderns namn och blef 1868 dennes efterträdare som raja. Hans son, Charles Vyner B., f. 1874, uppfostrades i England och har sedan 1897 som underregent ("rajah mudah") varit sin faders medhjälpare samt bl. a. ledt flera expeditioner mot "hufvudjägarna". Brooke [bru'k], Stopford Augustus, engelsk skriftställare och predikant, f. 1832 i Letterkenny på Irland, studerade med mycken framgång vid Trinity college i Dublin och prästvigdes 1857. Som innehafvare af flera prästerliga befattningar i London vann B. rykte såsom en af hufvudstadens främste predikanter. 1863-65 tjänstgjorde han i Berlin som hofkaplan åt preussiska kronprinsessan (sedermera kejsarinnan Fredrik) och erhöll 1872 samma syssla hos drottning Viktoria. 1880 utträdde B. ur engelska statskyrkan, enär han ej längre hyllade dess lära om Guds människoblifvande eller undren öfver hufvud. Han slöt sig i stället till den unitariska kyrkan och verkade som predikant vid Bedford chapel i Bloomsbury (en stadsdel i London) till 1894, då han af sjuklighet nödgades uppgifva sin predikoverksamhet. B. har utgifvit flera predikosamlingar (hvaribland två äro öfversatta till svenska: "Fyratio predikningar", 1876, och "Tjugutvå predikningar" 1895) samt andra religiösa arbeten, såsom Spirit of the Christian life (1881), The early life of Jesus (1887), The old testament and modern life (1896) m. fl. Han har äfven förvärfvat stort anseende som finbildad litterär kritiker samt i all synnerhet som grundlig kännare af den angelsaxiska tidens litteratur. Bland B:s litteraturhistoriska arbeten förtjäna nämnas den mycket använda handboken Primer of english literature (1876, öfvers. på tyska 1882), History of early english literature (2 bd, 1892), Tennyson, his art and relation to modern life (1896), English literature to the norman conquest (1898) samt Poetry of R. Browning (1902). (V. S-g.) Brooke [bru'k], Henry, nordamerikansk sjöofficer, uppfinnare af ett lodningsinstrument, den