A. Broussonet [brosåne], f. 1761. d. 1807, professor i Montpellier. Broussais [brosä], François Joseph Victor, fransk läkare, f. 1772, d. 1838, deltog i de napoleonska fälttågen i Holland, Tyskland, Italien och Spanien samt blef 1820 förste professor vid militärhospitalet Val-de-grâce i Paris och 1832 professor i medicinska fakulteten därstädes. Han var upphofsman till den s. k. broussaismen, ett medicinskt system, enligt hvilket alla sjukdomar uppkomma af lokala och särskildt inflammationsartade åkommor. B. använde därför ofta bloduttömningar såsom botemedel. Hans åsikter vunno många anhängare i Frankrike. Broussaismen. Se Broussais. Broussonetia Vent., bot., ett i östra Asien växande trädsläkte af mullbärsträdens familj. Af bastet af B. papyrifera Vent. och B. Kcempferi Sieb. tillverkas i Japan och Kina papper (se vidare Pappersväxter). Frukterna äro ätliga. G. L-m.

</img>
Brouwer [brau'er], Adriaen, flamsk målare och
raderare, f. 1605 eller 1606, sannolikt i Oudenaarde,
dog (förmodligen i pesten) i Antwerpen i början af
1638. I Haarlem, där han enligt urkunder bodde 1626
och 1627, var han elev af (den i Antwerpen födde)
Frans Hals. I Antwerpen befann han sig 1631, blef
där vintern 1631-32 intagen som mästare i stadens
Lukasgille, och från den tiden äro de sju sista åren
af hans korta lif (32 år) någorlunda kända. Så veta
vi, att han 1633 satt fängslad, troligen af politiska
orsaker, att han gång på gång för skuld kom i beröring
med rättvisans tjänare, sista gången 1635, och att han
deltog i ett berömdt litterärt sällskaps festmåltider,
samt att han vid sin död fick fattigbegrafning, men
längre fram bisattes i karmelitkyrkan i Antwerpen på
föranstaltande af stadens konstnärer. I Antwerpen
var han för öfrigt verksam, utbildade sig under
inflytande af Rubens och var som en lefnadsglad
ung man nog själf vittne till de scener han så
mästerligt skildrat. B. var en af 1600-talets
ypperste konstnärer, och han har under det tiotal
af år, som omfattar hans konstnärliga verksamhet,
målat ungefär 50 taflor, af hvilka 18 finnas i
München. I afseende på behandlingen urskiljer man
olika grupper, som hänvisa på märkliga skiftningar i
mästarens tekniska utveckling. Då han ej daterat sina
taflor, har denna gruppering utförts af Bode på inre
grunder. Först komma då hans ungdomsarbeten Bondkrog
och Bondslagsmål (i Amsterdams riksmuseum), hvilka
i konstnärlig anordning redan höja sig vida öfver det
äldre genremåleriet, ehuru typerna äro öfverdrifvet
plumpa och behandlingen delvis ännu bristfällig. Hit
höra ett par bilder i Schwerins och Dresdens museer,
ehuru den senare redan visar framsteg. På öfvergång
till den andra dirpå följande gruppen stå flera
berömda taflor,
såsom Kortspelare i slagsmål och Fältskärsstuga
på landet (bägge i Münchenj, Tandläkare (i Wien,
furst Liechtensteins galleri;, Fältskär (också
i Wien, i enskild ego), Tandläkare (i Karlsruhe)
m. fl., i hvilka en höjdpunkt i utvecklingen redan är
uppnådd. Sedan följa de många verk, som tillhöra hans
"mellersta" tid, och som utmärka sig i behandlingen
för en lättare, mera flytande och ljus, enfärgad
ton i det slutna rummets ljusdunkel, under hvilken
lokalfärgerna alltmera underordna sig. Sådana äro
omkr. 12 af Munchen-taflorna, bland hvilka märkas
sådana, som troligen hört till en följd, framställande
"de fem sinnena", känseln genom Förbindning hos en
fältskär, hörseln genom Sjungande bönder med en lustig
spelman, smaken genom ett Sällskap af rökare, hvartill
komma oupphörliga slagsmål, krogscener, falskspelare,
fältskärsscener, flöjtblåsare, pennformerare,
vinprof, bönder, som utföra kattserenad o. d. (i
München, Dresden, Wien, Petersburg, Louvre, Antwerpen,
Bruxelles och flerstädes i England). I de arbeten,
som tillhöra hans sista lefnadsår, underordna sig
lokalfärgerna alltmera under den allmänna tonens
helverkan, och denna ton blir alltmera kylig och
gråaktig, på samma gång som föredraget vinner i
säkerhet och kraft, blir allt lättare och bredare
och, märkligt nog, just i dessa år kommer Frans Hals
allt närmare. Hit räknas t. ex. Sjungande bönder och
Spelande soldater samt Skänkrum med en kvinna, som
lyfter ett brännvinsglas (alla i München), vidare
ett par Operationsscener och Bonde, som intager
medikament, nästan alla i kroppsstorlek (alla i
Frankfurt, Städelsches institut) jämte Rökaren (i
Louvre) och Rökstuga (i Haag). Men härtill komma
slutligen hans landskap, som mest tillhöra hans
senaste tid. Motiven äro tagna från landets natur,
i uppfattning och utförande äro de stämningsfulla
och bredt målade, i färgen djupa och varma. Sådana
äro hans Landskap med en herde och Månskensskiss
(bägge i Berlin). Men hans största och mäktigaste
landskap är, enligt Bode, Solnedgång med träd i
förgrunden och en landskyrka i bakgrunden (i London,
Grosvenor house). Af de raderingar, som gå under
B:s namn, anses ingen vara med säkerhet verk af hans
egen hand, och de flyktiga teckningar af honom, som
återgifvits af holländska kopparstickare, tillhöra
hans första tid. - Det är först vår tid med sitt
utpräglade sinne för det måleriskt öfverlägsna och
det personliga, ursprungliga, som gifvit B. den
rangplats bland målarkonstens snillen, hvilken
under hans lifstid endast hans kamrater tillerkände
honom och som allt sedan dess med orätt intagits
af B:s honom så länge öfverlefvande samtida, den
habile, utomordentligt produktive, i höga kretsar
uppburne, men i själfullhet, humor och genial
teknik honom vida underlägsne D. Teniers d. y. Jfr
W. Bodes artikel i "Die graphischen kiinste"
(1884). C. R. N. (O. G-gj 

Browallia L., bot.,
växtsläkte af fam. Scrophulariaceæ. Dit höra
B. demissa, med något slankig stjälk och ljusblå
blommor, äfvensom B. elata, med styf och upprätt
stjälk samt mera mörkblå blommor. Båda äro former af
B. americana L., en ettårig ört, som härstammar från
Syd-Amerika och odlas som prydnadsväxt. Släktet är
uppkalladt efter biskop J. Browalius. Denne
var före sin biskopsutnämning mycket krypande,
hvarför Linné