kallade en växt Browallia demissa (af lat. demissus, krypande, beskedlig), men som biskop visade han sig mycket stolt, då Linné tillade en ny art, nämligen B. elata (af lat. elatus, hög, stolt). Som riksdagsman gjorde B. sig känd som en opålitlig partigängare, och tillade då Linné en tredje art B. alienata (af lat. alienatus, skild, affallen)." Ldt. (G. L-m.) Browallius, Johan, tidskriftsutgifvare, naturvetenskapsman, politiker, statsrättslig författare, f. 30 aug. 1707 i Västerås, blef 1720 student i Uppsala, 1731 präst och s. å. filos. magister. Mångsidigt begåfvad och sällsynt energisk, försökte, sig B. åt olika håll. Redan 1731, alltså innan Dalins "Argus" börjat utkomma, utgaf han en tidskrift, "Oskyldig målro", som dock tyngdes af lärdomskram och upphörde efter 5 nummer; efter det Argus upphört, utgaf han "Den philosophiske Mercurius" (1734) och "Den svenske patrioten" (1735), i hvilka han tillgodogjort sig föregångarens mera populära maner, ehuru hans satir var mindre godlynt och mera klumpig. Samtidigt hade hans intressen egnats åt naturvetenskaperna. Såsom huspräst och hofmästare (informator) hos landshöfdingen i Kopparbergs län, Reuterholm, hade han 1733 vistats i Falun och där bl. a. åhört föreläsningar af Linné, hvars lärjunge han blef och med hvilken han "gjorde en besynnerlig vänskap"; Linné omtalar sålunda dels B:s förtroliga och kloka råd med hänsyn till hans framtid, dels de bidrag "den lärde magister Johan Brovallius" lämnat till hans "Flora dalecarlica". (Senare synes det kommit en fnurra på tråden dem emellan, då B., som under Linnés frånvaro i utlandet var ett slags mellanhand mellan honom och hans fästmö, skulle uppträdt såsom hans rival, om man får tro Linnés bref till Haller.) B., som under umgänget med Linné fått naturvetenskapen alltmera kär, utgaf 1737 bl. a. en skrift om betydelsen af naturvetenskapens studium vid ungdomens uppfostran (1737) och blef s. å. professor i fysik (med botanik) vid Åbo universitet. Såsom sådan verkade han med mycken nitälskan på skilda områden, utgaf bl. a. en skrift emot Siegesbecks angrepp på Linnés sexualsystem, Examen epicriseos (1739; ny uppl. 1743), företog en mängd botaniska exkursioner, "upplifvade på en gång studium physicum", utgaf ett antal fysiska och kemiska afhandlingar, däribland en framställning af kemiens hufvudläror (stödd på Boerhaave) samt ett rön om arsenikens metalliska natur ("den experimentella kemiens förstling i Finland"). Redan 1739 hade B. erhållit ett prebendepastorat (Piikis), där han snart lärde sig predika på finska, och år 1746 öfvergick han till teologiska fakulteten, där han s. å. blef domprost; år 1749 blef han biskop i Åbo stift och prokansler. B. var stiftets representant vid riksdagarna 1746-47 och 1751-52 och intog härvid en framstående ställning inom hattpartiet, var en svuren partiman och kan betecknas såsom den främste målsmannen för teorien om ständernas envälde. Vid 1746 års riksdag deltog han i aktionen mot Åkerhjelm och var medlem af kommissionen öfver Springer samt hade tidtals - under mössan Serenius' frånvaro - öfvertaget inom prästeståndet. Men hans egentliga glanstid var 1751-52 årens riksdag, då han spelade den ledande rollen såsom den obegränsade ständersuveränitetens främste förkämpe. Det var han, som fällde orden att "den idén att ständer kunna fela är emot rikets fundamentallag", och i hans skrift Om irriga begrepp rörande fundamenlallagen, som K. G. Malmström betecknar såsom "en af de märkligaste skrifterna i tidehvarfvets statsrätt", och hvilken antogs såsom betänkande af mindre sekreta deputationen, finner man första gången - i anslutning till engelska statsrättslärde som Sidney och Locke - de republikanska åsikterna tillämpade på 1720 års regeringsform; skriften var helt enkelt grundläggande för den senare frihetstidens statsrättsliga åskådningssätt. Den högsta makten utginge från folket och utöfvades genom ständerna, som egde den egentliga friheten; rådets tillvaro och myndighet grundade sig på att det var ständernas fullmäktige; det kungliga väldet sträckte sig ej utom den lagskipande makten och vissa regalier, och konungen egde ingen själfständig rättighet, utan erhölle sin makt genom ständernas fria val och lagens kraft. Det farligaste vore, om man antoge att riksens ständers pluralitet ej egde förstånd och insikt nog för sina göromål eller beginge fel, ty om den lagstiftande makten vore oförståndig eller före vilse, så följde ju att lagarna blefve oförståndiga och orättvisa, och däraf skulle följa att man egde frihet följa dem eller ej. B. var ock den, som uppsatte 1752 års föreskrift för kronprins Gustafs uppfostran, hvari inskärpes nödvändigheten att hos honom inplanta afsky för enväldet såsom stridande mot naturens lag och billighet samt högaktning för nationen. B. blef emellertid icke i tillfälle att vidare fullfölja sin under så lysande auspicier började politiska bana, ty han afled 25 juli 1755. Hans sista märkliga afhandling var hans Betänkande om vattuminskningen (1755), där han. närmast med anledning af Dalins gensaga mot de anmärkningar, som 1747 års prästestånd i detta afseende riktat möt denna "anstöteliga grund" i hans "Svea rikes historia", åter upptager den gängse vattuminskningsteorien till pröfvande "efter den heliga skrift, naturens lagar och förfarenheten" och bestrider denna teori, både ur biblisk och naturvetenskaplig synpunkt. B. hade särskild betydelse för den finskspråkiga rörelsen, i det han genomdref en ny finsk bibelöfversättning 1746 och själf deltog i dess utarbetande. Jfr Hjelt, Slotte och Tigerstedt, "Åbo universitets historia", VI-VIII (1896-99), Sylwan, "Svenska pressens historia till 1772" (1896), Stavenow, "De politiska doktrinernas uppkomst och utveckling under frihetstiden" (1897), och K. G. Malmström, "Sveriges politiska historia" (III o. IV, 2:a uppl. 1897-99). Jfr Browallia K. W-g. Brown.. i naturvetenskapliga namn förkortning för Patrick Browne, irländsk resande.

</img>
Brown [braVn], John, engelsk läkare, f. 1735 i
Skottland, d. 1788 i London, utgaf 1780 sitt
stora verk Elemcnta medicinæ, i hvilket han
utvecklade grundsatserna till ett nytt system, den
s. k. brownianismen, enligt hvilken lifvet beror på
en retning