utlopp i Mexikanska viken, midt emot den mexikanska staden Matamoros. 6,.305 inv. (1900). Katolskt gymnasium. Betydlig handel. I Förenta staternas krig med Mexico egde 1846 strider rum vid B. 1880 blef staden nästan fullständigt förstörd af en orkan. Brovåg, järnv. Se Vagnvåg. Broxvik, fideikommissegendom i Östergötlands län, med hufvudgården belägen i Jonsbergs socken, vid Östersjön (Bosöfjärden). Fideikommisset omfattar 21 35/44 mtl i Östergötlands län, Jonsbergs, Häradshammars, Östra Husby, Kuddby, Östra Ny, Å och Drothems socknar, taxeradt till 386,300 kr., samt 2 l/2 mtl i Runtuna socken af Södermanlands län, tax. till 50,800 kr. Egovidden utgör omkr. 3,500 har, däraf 900 har åker och 2,600 har skogsmark. B. bebyggdes på 1600-talet till säteri under namnet B. (det hette förut Ribbingstorp) af frih. Åke Ulfsparre, som efter att hafva sålt sin egendom Broxvik i Grenna socken, Jönköpings län, i stället gjorde detta till stamgods. 1697 gick gården genom köp från släkten Ulfsparre till Gillis De Besche, hvilkens dotterdotter Anna von Block (född v. Düben) lämnade egendomen till sin son kammarherre K. J. von Block, som 1795 gjorde hela godset till fideikommiss för sin systers sonson majoren J. K. Ridderborg med villkor att han jämte sitt eget namn äfven skulle bära namnet von Block. B. innehades sedermera af honom, hans broder, dennes måg, kammarherre L. A. F. G. von Röök von Block (f. 1807), och, då ätten von Röök med honom utgick på manssidan (1889), ärfdes fideikommissrätten af hans äldsta dotter, Betzy (d. 1905), gift med kammarherren, f. d. kaptenen Evert Taube (f. 1834, d. 1895), som därför kallade sig Taube von Block. Nuvarande innehafvare af fideikommisset är agronomen L. O. M. Taube von Block. Brozik [bråsik], Václav, bömisk målare, f. 1851 nära Pilsen, lärjunge till Piloty i München och Munkáczy i Paris, har målat realistiskt genomförda, stora historiebilder, mest ur Böhmens häfder. B. väckte uppseende först på Parisutställningen 1878 med Konung Ladislaus V:s ambassad till Karl VII af Frankrike (nationalgalleriet i Berlin). Till hans bästa taflor höra vidare Columbus vid Ferdinands och Isabellas hof (i metropolitanmuseet i New York) och Johan Hus inför kyrkomötet i Konstanz (i Prag, rådhuset). Död 1901 i Paris. (G-g N.) B. R. T., förkortning för Britannicus. Bruat [brya], Armand Joseph, fransk sjömilitär, f. 26 maj 1796 i Kolmar, inträdde 1811 i marinen, tjänstgjorde 1815 i Brasilien och Västindien, 1817-20 i levanten, därefter till 1824 vid Senegal och i Stilla hafvet samt deltog 1827 som skeppslöjtnant i slaget vid Navarino. 1829 fick han befälet öfver en brigg vid blockaden af norra Afrikas kust, men led 1830 skeppsbrott utanför Alger och blef tillfångatagen. Under fångenskapen lyckades han tillställa amiral Duperré en plan öfver nämnda stad, hvilket i ej ringa mån bidrog till dess eröfring. Snart utväxlad, blef B. 1831 kapten, 1843 guvernör öfver Marquesas-öarna, sedermera öfver alla franska besittningar i Oceanien, samt Ludvig Filips kommissarie hos drottning Pomaré på Sällskapsöarna, hvilken han snart förmådde till att erkänna Frankrikes protektorat. 1846 konter-amiral och 1848 marinprefekt i Toulon, bidrog han väsentligen att hålla denna stad i tygeln under revolutionsdagarna. 1849-52 var B. guvernör öfver Martinique, Guadeloupe och underlydande. Dessa öar befunno sig ännu i jäsning på grund af slafvarnas befrielse, men B. förstod att med kraftig hand både häfda negrernas frihet och hålla dem till arbete. 1852 blef han vice-amiral och medlem af amiralitetsrådet, kommenderade följande år en fransk eskader i Svarta hafvet och lyckades under Krimkriget göra de allierade väsentliga tjänster genom sina djärfva nattliga rekognosceringar nästan ända in i Sevastopols hamn, genom en lysande expedition till Asovska sjön och genom eröfringen af Kinburn. Utnämnd till amiral, afled han 19 nov. 1855 på återresan till Frankrike. Bruay [bryä]. 1. By i franska dep. Nord, vid Schelde. 4,205 inv. (1901). Stenkolsgrufvor och industri. - 2. By i franska dep. Pas-de-Calais, vid Lave. 14,443 inv. (1901). Stenkolsgrufvor. Bruce [bro's], gammal skotsk släkt af normanniskt ursprung. - 1. Robert B., 1210-95, lord af Annandale i Skottland och innehafvare af stora besittningar i England, uppträdde 1286, vid Alexander III:s död, som John Baliols medtäflare om skotska tronen. Edvard I af England afgjorde emellertid 1292 tvisten till Baliols förmån. 2. Robert B., den förres sonson, earl af Carrick, sedermera konung af Skottland (1274-1329). Efter att först hafva stridt på engelsmännens sida mot sina egne landsmän, beslöt B. efter Wallaces afrättning (1305) att förfäkta sina anspråk på tronen och uppträda som kämpe för Skottlands oafhängighet. 1306 blef han krönt i Scone till konung af Skottland, sedan han på sin väg dit mördat John Comyn, Skottlands förre regent och det engelska partiets hufvudman, i kyrkan i Dunfries. Väl måste han till en början fly till de västra högländerna och till en ö utanför irländska kusten, men återvände därefter till fastlandet, samlade sina anhängare och förde nu kriget mot engelsmännen med större framgång, så att han under åren 1307-13 lyckades bemäktiga sig alla slott, som engelsmännen innehade i Skottland, utom Stirling. Hans framgång berodde till stor del på Edvard II:s slapphet och dennes strider med de engelske baronerna. För att rädda Stirling gjorde Edvard en ansträngning och inföll med 100,000 man i Skottland; den skotska hären var blott en tredjedel så stor som den engelska, men Bruces och hans medhjälpare Douglas' och Randolphs öfverlägsna ledning gjorde, att skottarna vunno den stora segern vid Bannockburn 24 juni 1314, ryktbar i krigshistorien såsom det första slag, där fotfolk segrade öfver en riddarhär. Genom denna seger tryggades både Skottlands själfständighet och B:s makt. År 1315 antogs af skotska parlamentet en tronföljdslag för riket, enligt hvilken kronan efter utslocknandet af B:s manlige arfvingar skulle tillfalla hans dotter Marjory och hennes afkomlingar. Hon äktade kort därpå Walter, ärftlig steward af Skottland, och deras son, Robert II, blef den förste konungen af Skottland af huset Stuart. 1322 inföll Edvard II åter med en stor här i Skottland, men måste draga sig tillbaka med oförrättadt ärende. 1323 ingick B. för tretton år ett stillestånd med engelsmännen, i hvilket han erkändes som konung af Skottland, men 1327 uppflammade striden på nytt, i det att skottarna gjorde ett infall i England, af hvilket fälttåg