Froissart lämnat en liflig skildring. Slutligen blef, 1328, en fred sluten, genom hvilken Skottlands själfständighet erkändes. Under B:s regering hölls 1326 det första skotska parlament, om hvilket man säkert vet, att ombud för städerna närvarit. B. var icke blott en tapper kämpe och en skicklig härförare, utan äfven en klok regent, en vis lagstiftare och en för sin tid ovanligt mild och human man. Han dog 1329 af spetälska. Jfr Maxwell, "Robert the B. and the struggle for scottish independence" (1897). 3. David B., 1324-71, den förres son, konung af Skottland, efterträdde sin fader, men fördes, sedan Edward Baliol landstigit i Skottland 1332, till Frankrike 1334. 1341 återkom han till Skottland, hvarifrån engelsmännen blifvit fördrifna, och återtog regeringen. 1346 började han krig med England, men blef slagen och tillfångatagen i slaget vid Neville's cross s. å. 1357 återvann han friheten. Hans återstående regering är utan viktiga tilldragelser. Vid hans död tillföll kronan enligt den gällande arfföljdsordningen Robert II, den förste skotske konungen af huset Stuart. H. A-n. Bruce [brö''s], Jakob Vilimovitj, grefve, rysk general, f. 1670, var son af en till Ryssland på 1650-talet invandrad skotte. Han egnade sig tidigt åt matematikens studium, hvilket han sedan idkade hela sitt lif, blef 1698 ingenjörofficer och gjorde efter slaget vid Narva (1700) tjänst såsom generalfälttygmästare och inlade synnerligt stor förtjänst om det ryska artilleriets utbildning. 1705 blef han generallöjtnant. B. var med vid Schlūsselburg (1702), Nyenskans (1703), Narva och Ivangorod (1704), Kalicz (1706), Ljesna (1708), där han kommenderade vänstra flygeln, Poltava (1709), riga (1710) och Prut (1711), kommenderade de förenade rysk-dansk-sachsiska arméernas artilleri i Pommern och Holstein (1712-13) och slutade därmed sin krigarbana. B. utnämndes 1717 till president i bergs- och manufakturkollegiet samt till senator. Han skickades såsom förste minister 1718 till kongressen på Åland och sedermera till underhandlingen i Nystad, där han var med om att underteckna freden 30 aug. 1721. B. lämnade 1726 statstjänsten och dog på ett af sina gods 19 april 1735. Han utgaf och öfversatte åtskilliga läroböcker i sin vetenskap. - Hans broder Roman Vilimovitj B., f. 1667, d. 1720 såsom ledamot af krigskollegiet, blef 1704 öfverkommendant i Petersburg och förde befäl mot Maijdell och Lybecker. Han medverkade till Viborgs eröfring och intog Keksholm (1710) samt befordrades därefter till generallöjtnant. (L. W:son M.) Bruce [brö's], James, engelsk resande, f. 1730, d. 1794, bedref i sin ungdom vinhandel i Spanien, kom därunder att studera arabiska och abessiniska samt blef sedan konsul i Alger. Efter att under ett par år hafva innehaft denna befattning och dessutom utfört viktiga arkeologiska undersökningar, begaf han sig 1768 till Egypten. Han lyckades där genom insikter i läkekonsten och astrologien förskaffa sig anbefallningar till sjeriffen af Mekka, den abessiniske regeringschefen, armeniernas patriark i Abessinien m. fl. viktiga personer och begaf sig 1769 öfver Röda hafvet till Abessinien, som då på 150 år varit så godt som obesökt af européer. Han förvärfvade sig där en viss betydelse och erhöll till och med en förläning. Inblandad i landets inre stridigheter, upplefde han många äfventyr, under hvilka han uppnådde Blå Nilens källa. 1772 återkom han till Egypten och följande år till England. B. utgaf 1790 i 5 volymer sina reseskildringar, Travels to discover the sources of the Nile, hvilka äfven innehålla afhandlingar om Abessiniens äldre historia, Egypten m. m. En ofulländad autobiografi är intagen i de senare upplagorna. G. Stg. Bruce [brö's]. 1. Thomas B., earl af Elgin och Kincardine, engelsk diplomat och konstsamlare, f. 1766, d. 1841, inträdde 1785 i armén och avancerade där till generalmajor samt användes flitigt i diplomatiska värf. 1799 sändes han som ambassadör till Konstantinopel och förstod att begagna denna sin ställning till befrämjande af den äldre grekiska konstens studium. Han lät bl. a. på egen bekostnad den neapolitanske målaren Lusieri jämte flera tecknare och modellörer på resor i Grekland uppmäta och afteckna de förnämsta ruinerna samt erhöll 1801 af turkiska regeringen rätt att låta afgjuta skulpturerna på Parthenon samt borttaga "stenstycken med gamla inskriptioner och bilder". Ursprungligen var detta sistnämnda ej hans afsikt, men han ansåg de turkiska myndigheternas vanvård af dessa ruiner berättiga en dylik åtgärd. Efter sin afresa från Konstantinopel 1802 besökte han Grekland och inköpte en mängd statyer, arkitektoniska prydnader och andra minnesmärken från den grekiska konstens storhetstid. Vid sin hemresa till England 1803 lät B. inpacka de konstsamlingar han hopbragt; en del inskeppades på ett fartyg, som grundstötte vid Korfu, så att de dyrbara konstskatterna måste upptagas från vraket genom dykare, andra lågo länge inpackade i Aten och Peiraieus och beslagtogos 1807 delvis af fransmännen. B. kvarhölls under hemresan länge i Frankrike af Napoleon samt blef efter hemkomsten anklagad för vandalism, roflystnad och ohederlighet. Bland hans vedersakare märktes lord Byron (i "Childe Harold"). B. utgaf till sitt försvar Memorandum on the subject of the earl of Elgin's pursuits in Grecce (1810) samt anordnade i London, sedan ändtligen alla hans samlingar 1812 dit ankommit, en utställning af dem (de s. k. "Elgin marbles"), hvarvid kritiken förstummades. Hela samlingen inköptes 1816 af engelska staten för 35,000 pd st. (omkr. 630,000 kr.), ungefär halfva summan af B:s kostnader för samlingarnas åvägabringande, transport och uppställning, samt införlifvades med British museum. B. användes ej mera i statstjänst, men var till sin död skotsk val-peer och en af nämnda museums kuratorer. Se vidare British museum och Elgin marbles. 2. James B., earl af Elgin och Kincardine, den föregåendes son, brittisk statsman, f. 20 juli 1811, blef 1841 som "liberal-konservativ" medlem af underhuset, men öfvergick s. å. till följd af faderns död till öfverhuset och sändes 1842 som guvernör till Jamaica, där han kraftigt verkade för sockerodlingens utveckling och negerbefolkningens uppfostran. 1847 efterträdde han lord Cathcart som generalguvernör öfver Canada och sökte där förverkliga den koloniala själfstyrelse hans svärfader, lord Durham, 1839 påyrkat i sin berömda "report" (se Canada). Under B:s guvernörstid i Canada (1847 -54) lades också där den fasta grundvalen till ett med riksenheten förenligt, fullt parlamentariskt styrelsesätt. Dyningarna efter 1837 års uppror hade