ännu ej lagt sig, och då B. sanktionerade en lag om skadestånd för under upproret lidna förluster, framkallade detta bland Öfre Canadas lojalister ytterlig harm, som tog sig uttryck i ett tumult i Montreal, hvarunder parlamentshuset nedbrändes och B:s lif var allvarsamt hotadt (25 apr. 1849). Hans fasta och försonliga hållning dämpade emellertid till sist partimotsatserna, och Canada gick under hans administration i materiellt hänseende framåt med stora steg. Med Förenta staterna afslöt han 1854 ett ömsesidighetsfördrag. 1857 sändes B. till Kina för att bilägga mellan detta rike och England uppkomna tvister ("Arrow-affären", se Kina). På utresan gjorde han den indiska regeringen en ovärderlig tjänst genom att låna sin truppeskort åt generalguvernören Canning för seapoys-upprorets bekämpande. Sedan förhandlingar med Kina visat sig fruktlösa, tilltvang sig B. med vapenmakt afslutande af det för England synnerligen fördelaktiga fördraget i Tientsin 1858. Han afslöt sedan äfven ett handelsfördrag med Japan, enligt hvilket vissa hamnar öppnades för europeiska handelsmän. Efter hemkomsten till England 1859 ingick B. som generalpostmästare i Palmerstons ministär, men sändes redan 1860 åter till Kina, där krig ånyo utbrutit, sedan kinesiska regeringen vägrat ratificera Tientsinfördraget. Med hjälp af franska trupper besatte B. Peking, hvarefter fördraget ratificerades och kinesiska regeringen nödgades medge upprättandet af utländska makters legationer i Peking. Det var under denna B:s mission, som det kejserliga sommarpalatset i Peking brutalt nedbrändes som repressalier för mordet på ett par af beskickningens medlemmar. På våren 1862 öfvertog B. efter Canning vice-konungabefattningen i Indien. Han egnade sig med mycken ifver åt sina nya värf samt företog omfattande resor för att studera indiska förhållanden, men bröts snart till hälsan af strapatserna och afled i Dharmsala (i Punjab) 20 nov. 1863. Stark pliktkänsla och praktiskt sinne präglade hela hans statsmannabana; personligen var han en djupt religiös och varmt känslofull natur. Jfr '"'Letters and journals of James, eighth earl of Elgin" (1872). 3. Victor Alexander B., earl af Elgin och Kincardine, den föregåendes son, brittisk statsman, f. 1849, tillhör i enlighet med sin släkts whig-traditioner det liberala partiet, inträdde våren 1886 som hofskattmästare och minister för offentliga arbeten i Gladstones tredje ministär, men afgick med denna redan i aug. s. å. B. var 1894-99 vice-konung i Indien och inlade därunder mycken kraft vid bekämpande af de pestepidemier och den svåra hungersnöd, som dessa år hemsökte Indien. Under hans ämbetstid verkställdes 1899 Indiens öfvergång till guldmyntfot. B. har sedan upprepade gånger varit ordförande i viktiga kungliga kommissioner (undersökningskommissionen om sydafrikanska kriget 1902-03, kommissionen om den skotska kyrkokrisen 1904-05). V. S-g. Bruce [brö's], John, engelsk historieforskare, f. 1802, d. 1869, var först jurist, men egnade sig irån 1840 uteslutande åt historiska arbeten. B. var en af grundläggarna af "Camden society" och inledde dess historiska publikationer genom utgifvandet af "The historie of the arrivall of Edward IV" (1838). För "Camden society" utgaf han äfven bl. a. "Correspondence of Rob. Dudley, earl of Leycester" (1844), "Verney papers" (1845) och "Liber famelicus of sir James Whitelocke" (1858). B. var äfven vice-president i "Society of antiquaries" och lämnade flitigt bidrag till dess "Archeologica". Hans förnämsta editionsarbete är "Calendars of state papers. Domestic series. Charles I, 1625- 1639" (för engelska riksarkivets räkning utg. i 12 bd 1858-71, sista bandet fullbordadt af W. D. Hamilton). En tid var B. äfven redaktör för "Gentleman's magazine". V. S-g. Bruce, Robert Edvard, vanligen kallad Bruce-bej, militär, magnetisör, f. 1802, tillhörande en svensk adlig gren af den skotska ätten Bruce, var först sergeant, blef 1822 beridare vid kungl. stallet i Stockholm, ingick sedermera som löjtnant i brasiliansk tjänst och dog 1858 i Stockholm som turkisk öfverste med titeln bej, efter en äfventyrlig lefnad. Han var en beslutsam, oblyg, lättsinnig och obildad man. Sin enda betydelse hade han såsom magnetisör. Jfr B. Schöldström, "Zig-zag" (1895). Bruce [bro's], John Collingwood, engelsk fornforskare, f. 1805, d. 1892, studerade först till presbyteriansk predikant, egnade sig från 1831 åt lärarverksamhet i sin faders skola och förestod själf denna skola 1834-63. Hans egentliga lifsintresse var emellertid studiet af romerska byggnadslämningar i norra England, särskildt "den romerska muren", till hvilken han under 40 år företog årliga forskningsresor. Hans mest betydande arbeten äro The roman wall (1851, 3:e uppl. 1867), The Bayeux tapestry elucidated (1856) och The wallet book of the roman wall (1863; under titeln Handbook of the roman wall flera gånger omtryckt, 4:e uppl. 1895). För Newcastles fornminnesförenings räkning utgaf han 1870-75 Lapidarium septentrionale, en beskrifning öfver norra Englands minnesmärken från romartiden. V. S-g. Bruce [brö's], Henry Austin, engelsk politiker. Se Aberdare. Bruce [brörs], Alexander Hugh, baron Balfour of Burleigh, brittisk politiker, f. 13 jan. 1849, tillhör en gammal skotsk familj, som 1716 till följd af den jakobitiska resningen miste sin peersvärdighet, men fick den återställd 1869. B. är en af det konservativa partiets ledare i Skottland och en af landets störste jordegare. 1889 -92 var han parlamentarisk sekreterare i handelsdepartementet och 1895-1903, som minister för Skottland, medlem af det unionistiska kabinettet, men afgick, enär han som utpräglad frihandlare hvarken kunde gilla Chamberlains eller Balfours tullpolitiska planer. B. har flitigt anlitats som medlem eller ordförande i kungliga kommittéer. Sedan 1900 är han kansler för S:t Andrews-universitetet i Edinburgh. Brucea Mūll., bot. Se Simarubaceæ. Bruce-bej. Se Bruce, R. E. Bruch, Johann Friedrich, elsassisk teolog, f. 1792 i Pirmasens, Rhen-Pfalz, blef 1821 professor vid protestantiska seminariet i Strassburg och verkade äfven som predikant och medlem af den lutherska kyrkostyrelsen i Elsass. Han blef efter Frankfurtfreden det tyska universitetets i Strassburg förste rektor och dog därstädes 1874. B. tillhörde som teolog en spekulativt rationalistisk riktning och utgaf bl. a. Lehrbuch der christlichen sittenlehre