Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brunkol ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
f. 1840, blef professor i Lemberg 1868, i Prag 1870,
i Strassburg 1872 och i Berlin 1873. Han har skrifvit
en mängd afhandlingar i rättshistoria, bland andra
Überblick über die geschichte der französischen,
normannischen und englischen rechtsquellen i
Holtzendorffs "Encyklopädie der reehtswissenschaft"),
det epokgörande arbetet Die entstehung der
schwurgerichte (1872) och hans hufvudarbete Deutsche
rechtsgeschichte (2 bd, 1887 och 1892; i Bindings
"Handbuch der deutschen rechtswissenschaft"). B. är
ledamot af vetenskapsakademierna i Berlin och München
samt bär gcheime justitieråds titel.
Brunnerska körtlarna, glandulæ brunnerianæ,
anat., körtlar, belägna tätt under
slemhinnan i tolffingertarmen. Till sin
byggnad likna de de körtlar, som ligga i
magslemhinnans pylorusdel octi anses ega
ungefär samma funktion som dessa (jfr Körtel).
J. E. J-n.
Brunnhem, socken i Skaraborgs län, Gudhems
härad. 1,599 har. 328 inv. (1903). Annex till
Stenstorp, Skara stift, Falköpings kontrakt.
Brunnius, Ericus Erici, superintendent, f. 1597 i
Stigsjö socken i Ångermanland, d. i Stockholm vid
riksdagen 1664, blef 1625 filos. magister i Uppsala,
utnämndes 1636 till professor i historia och 1645
till teologie professor därstädes samt blef 1647
superintendent i Göteborg. Såsom stiftsstyresman
utmärkte han sig genom varmt intresse för skolväsendet
och ifrade för konkordieformelns erkännande som
symbolisk skrift. Han förskaffade Göteborg ett nytt
skolhus och dess första boktryckeri. B. var gift med
en dotter till ärkebiskop Lenæus; hans barn adlades
Rosenmarck.
Brunnow, Philipp, grefve von B., rysk statsman
af tysk härkomst, f. 1797 i Dresden," d. 1875 i
Darmstadt, inträdde 1818 i rysk tjänst och blef
1840 sändebud i London, där han sökte göra Englands
och Rysslands intressen solidariskt förbundna
och lyckades afsluta kvadrupelalliansen af 15
juli 1840 angående Muhammed Ali (se Orientaliska
frågan). 1852 tog han en verksam del i tillkomsten
af det s. k. "Londonprotokollet" om tronföljden i
Danmark och hcrtigdömena. Återkallad vid Krimkrigets
utbrott 1854, blef B. följande år ryskt sändebud vid
förbundsdagen i Frankfurt a. M., och 1856 deltog
han såsom Rysslands andre befullmäktigade (jämte
grefve Orlov) i fredsslutet i Paris. Därefter var han
efter hvartannat sändebud i Berlin (1857-58), London
(1858-70), Paris (1870-71) och ånyo från 1871 i
London, tills han 1874 tog afsked. Under sin ämbetstid
i London deltog han bl. a. i konferenserna om danska
frågan 1864, hvarvid han kraftigt, men utan framgång
häfdade den danska monarkiens integritet, om Luxemburg
1867 samt om Svarta-hafs-frågan 1871. Sistnämnda år
upphöjdes han i grefligt stånd.
Brunnsdrickning, efter läkarföreskrift ordnadt
invärtes bruk af en hälsobrunns vatten, för
behandling af någon sjukdom. Brunnsdrickningens
historia förlorar sig långt in i den gråa
forntiden. Bibeln talar om källorna vid Siloa. I
Deccan, Hindostan och Himalaya fanns en mängd
undergörande källor, som tidigt voro i bruk. I Hellas
kände man svafvelkällorna i Hypate, natrontermerna
i Thermopylai, de heta källorna vid Oita, Adepsos
på Euboia m. fl. Hippokrates undersöker flera
mineralkällor och deras
halt af salter samt uppräknar bland dessa järn,
silfver, koppar, guld, svafvel, alun, jordharts
och nitrum. Men källornas verkan hänföres ej till
dessa utan i främsta rummet till "något gudomligt",
den mystiska gudamaktens inverkan. Forntidens
brunnsdrickning var nämligen helt annorlunda
beskaffad än våra dagars. Ett visst samband fanns nog
mellan hälsokällan och det medicinska begagnandet,
men ännu fastare var förbindelsen mellan den
heliga källan samt religiösa föreställningar och
bruk. Källorna hade under hednatiden en skyddande
makt i det s. k. källrået. Efter kristendomens
införande trädde helgonen i dess ställe och förlänade
källorna en undergörande förmåga. Man vandrade till
källan på vissa bestämda dagar, man offrade åt dess
skyddande makt, för att den i gengäld skulle skänka
hälsa. Strängt åtskilde man sällan drickningen af
det heliga vattnet från tvagningsprocedurerna i
detsamma. Det var under denna tid ej medicinen,
men vidskepelsen, som bevarade kunskapen om de
undergörande källorna. De mineraliska beståndsdelarna
i vattnet hade ej någon betydelse. Först genom
den kemiska analysen kunde klarhet vinnas öfver
mineralkällornas verkningar, och först sedan man lärt
känna dessa, kunde man börja att spekulera öfver
källornas farmakodynamiska betydelse. Under hela
1600-talet var det vattnet som element, hvilket ansågs
vara det verksamma vid denna brunnsdrickning, och
hårresande äro i sanning berättelserna om de oerhörda
vattenmängder, som förordnades och förtärdes. Hela
kroppen skulle utlakas och rensköljas, och därför
började också den tidens brunnsdrickning alltid
med en grundlig och våldsam purgation. Denna metod
återfinnes i de flesta brunnsskriftcr från dessa
tider. Konrad Gessner berättar härom 1562 från
Baden i Schweiz, Urban Hjärne citerar en del af
dessa skrifter och säger själf, att förtärandet
af 2-3 kannor på en morgonstund vid Medevi ej var
någon ovanlighet. Hvarje glas rymde omkr. 300 gr. Så
hade Hjärne sett mineralvattnet brukas i Spa, och så
förordnade han äfven vid Medevi. I Aachen började man
t. ex. med 900 gr. och steg till 3,000 gr., och därmed
höll man på minst 14 dagar. I Medevi stannade man vid
15, 16 eller 17 glas, hvarmed man höll på under 8-14
dagar, allt efter sjukdomens art. "De som af torrvärk,
podager och gicht äro betagna, måste dricka så högt
de kunna", säger Hjärne. Så begagnades brunnskuren
på denna tid vid våra järnkällor. Ännu så sent som
1789 finnes i ett berömdt arbete om Karlsbad af David
Becher omtaladt, att den dagliga dosen af det varma
sprudelvattnet uppgick till 20 stora glas. Småningom
inträdde reaktion häremot.
Den store systematikern Friedrich Hoffmann i Halle
utgaf 1703 sin "metod att undersöka hälsovattnen", och
där meddelas analyser af Spa, Selters, Schwalbach,
Karlsbad m. fl. Den kemiska analysen låg dock ännu i
sin linda, och först i början af 1800-talet fick man
genom Berzelius, Liebig, Fresenius m. fl. en säkrare
kunskap om hälsokällornas minerala beståndsdelar. En
följd af detta blef mineralkällornas indelning
i olika klasser: 1) akratotermerna, eller de
indifferenta termerna, hvilka uteslutande begagnas
till bad; 2) de alkaliska källorna, hvilka hålla
kolsyra, kolsyradt natron, koksalt, svafvelsyradt
natron, talk m. m.; 3) koksaltvattnen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
