f. 1840, blef professor i Lemberg 1868, i Prag 1870, i Strassburg 1872 och i Berlin 1873. Han har skrifvit en mängd afhandlingar i rättshistoria, bland andra Überblick über die geschichte der französischen, normannischen und englischen rechtsquellen i Holtzendorffs "Encyklopädie der reehtswissenschaft"), det epokgörande arbetet Die entstehung der schwurgerichte (1872) och hans hufvudarbete Deutsche rechtsgeschichte (2 bd, 1887 och 1892; i Bindings "Handbuch der deutschen rechtswissenschaft"). B. är ledamot af vetenskapsakademierna i Berlin och München samt bär gcheime justitieråds titel. Brunnerska körtlarna, glandulæ brunnerianæ, anat., körtlar, belägna tätt under slemhinnan i tolffingertarmen. Till sin byggnad likna de de körtlar, som ligga i magslemhinnans pylorusdel octi anses ega ungefär samma funktion som dessa (jfr Körtel). J. E. J-n. Brunnhem, socken i Skaraborgs län, Gudhems härad. 1,599 har. 328 inv. (1903). Annex till Stenstorp, Skara stift, Falköpings kontrakt. Brunnius, Ericus Erici, superintendent, f. 1597 i Stigsjö socken i Ångermanland, d. i Stockholm vid riksdagen 1664, blef 1625 filos. magister i Uppsala, utnämndes 1636 till professor i historia och 1645 till teologie professor därstädes samt blef 1647 superintendent i Göteborg. Såsom stiftsstyresman utmärkte han sig genom varmt intresse för skolväsendet och ifrade för konkordieformelns erkännande som symbolisk skrift. Han förskaffade Göteborg ett nytt skolhus och dess första boktryckeri. B. var gift med en dotter till ärkebiskop Lenæus; hans barn adlades Rosenmarck. Brunnow, Philipp, grefve von B., rysk statsman af tysk härkomst, f. 1797 i Dresden," d. 1875 i Darmstadt, inträdde 1818 i rysk tjänst och blef 1840 sändebud i London, där han sökte göra Englands och Rysslands intressen solidariskt förbundna och lyckades afsluta kvadrupelalliansen af 15 juli 1840 angående Muhammed Ali (se Orientaliska frågan). 1852 tog han en verksam del i tillkomsten af det s. k. "Londonprotokollet" om tronföljden i Danmark och hcrtigdömena. Återkallad vid Krimkrigets utbrott 1854, blef B. följande år ryskt sändebud vid förbundsdagen i Frankfurt a. M., och 1856 deltog han såsom Rysslands andre befullmäktigade (jämte grefve Orlov) i fredsslutet i Paris. Därefter var han efter hvartannat sändebud i Berlin (1857-58), London (1858-70), Paris (1870-71) och ånyo från 1871 i London, tills han 1874 tog afsked. Under sin ämbetstid i London deltog han bl. a. i konferenserna om danska frågan 1864, hvarvid han kraftigt, men utan framgång häfdade den danska monarkiens integritet, om Luxemburg 1867 samt om Svarta-hafs-frågan 1871. Sistnämnda år upphöjdes han i grefligt stånd. Brunnsdrickning, efter läkarföreskrift ordnadt invärtes bruk af en hälsobrunns vatten, för behandling af någon sjukdom. Brunnsdrickningens historia förlorar sig långt in i den gråa forntiden. Bibeln talar om källorna vid Siloa. I Deccan, Hindostan och Himalaya fanns en mängd undergörande källor, som tidigt voro i bruk. I Hellas kände man svafvelkällorna i Hypate, natrontermerna i Thermopylai, de heta källorna vid Oita, Adepsos på Euboia m. fl. Hippokrates undersöker flera mineralkällor och deras halt af salter samt uppräknar bland dessa järn, silfver, koppar, guld, svafvel, alun, jordharts och nitrum. Men källornas verkan hänföres ej till dessa utan i främsta rummet till "något gudomligt", den mystiska gudamaktens inverkan. Forntidens brunnsdrickning var nämligen helt annorlunda beskaffad än våra dagars. Ett visst samband fanns nog mellan hälsokällan och det medicinska begagnandet, men ännu fastare var förbindelsen mellan den heliga källan samt religiösa föreställningar och bruk. Källorna hade under hednatiden en skyddande makt i det s. k. källrået. Efter kristendomens införande trädde helgonen i dess ställe och förlänade källorna en undergörande förmåga. Man vandrade till källan på vissa bestämda dagar, man offrade åt dess skyddande makt, för att den i gengäld skulle skänka hälsa. Strängt åtskilde man sällan drickningen af det heliga vattnet från tvagningsprocedurerna i detsamma. Det var under denna tid ej medicinen, men vidskepelsen, som bevarade kunskapen om de undergörande källorna. De mineraliska beståndsdelarna i vattnet hade ej någon betydelse. Först genom den kemiska analysen kunde klarhet vinnas öfver mineralkällornas verkningar, och först sedan man lärt känna dessa, kunde man börja att spekulera öfver källornas farmakodynamiska betydelse. Under hela 1600-talet var det vattnet som element, hvilket ansågs vara det verksamma vid denna brunnsdrickning, och hårresande äro i sanning berättelserna om de oerhörda vattenmängder, som förordnades och förtärdes. Hela kroppen skulle utlakas och rensköljas, och därför började också den tidens brunnsdrickning alltid med en grundlig och våldsam purgation. Denna metod återfinnes i de flesta brunnsskriftcr från dessa tider. Konrad Gessner berättar härom 1562 från Baden i Schweiz, Urban Hjärne citerar en del af dessa skrifter och säger själf, att förtärandet af 2-3 kannor på en morgonstund vid Medevi ej var någon ovanlighet. Hvarje glas rymde omkr. 300 gr. Så hade Hjärne sett mineralvattnet brukas i Spa, och så förordnade han äfven vid Medevi. I Aachen började man t. ex. med 900 gr. och steg till 3,000 gr., och därmed höll man på minst 14 dagar. I Medevi stannade man vid 15, 16 eller 17 glas, hvarmed man höll på under 8-14 dagar, allt efter sjukdomens art. "De som af torrvärk, podager och gicht äro betagna, måste dricka så högt de kunna", säger Hjärne. Så begagnades brunnskuren på denna tid vid våra järnkällor. Ännu så sent som 1789 finnes i ett berömdt arbete om Karlsbad af David Becher omtaladt, att den dagliga dosen af det varma sprudelvattnet uppgick till 20 stora glas. Småningom inträdde reaktion häremot. Den store systematikern Friedrich Hoffmann i Halle utgaf 1703 sin "metod att undersöka hälsovattnen", och där meddelas analyser af Spa, Selters, Schwalbach, Karlsbad m. fl. Den kemiska analysen låg dock ännu i sin linda, och först i början af 1800-talet fick man genom Berzelius, Liebig, Fresenius m. fl. en säkrare kunskap om hälsokällornas minerala beståndsdelar. En följd af detta blef mineralkällornas indelning i olika klasser: 1) akratotermerna, eller de indifferenta termerna, hvilka uteslutande begagnas till bad; 2) de alkaliska källorna, hvilka hålla kolsyra, kolsyradt natron, koksalt, svafvelsyradt natron, talk m. m.; 3) koksaltvattnen,