hvilka hålla koksalt och s. k. klorider i växlande mängd; 4) bittervattnen, hvilka hufvudsakligen hålla svafvelsyradt natron och talk i växlande mängd; 5) svafvelvattnen; 6) järnvattnen; och 7) de kalkhaltiga mineralvattnen. I Sverige tillhöra mineralvattnen hufvudsakligast järnvattnens grupp, på ett par ställen finnes koksaltvatten och på ett ställe i Skåne ett alkaliskt natronvatten. Detta beror på den skandinaviska halföns geologiska daning; urberget träder här så snart i dagen, att man ej kan nå betydligare djup och därför ej erhålla vare sig varma eller heta källor, ej heller starkt kolsyrehaltiga sådana. Brunnsdrickningen, som naturligen måste rätta sig efter källornas natur, ställer sig vid drickning t. ex. af ett varmt vatten, som Karlsbads, eller ett så mineralbemängdt vatten som Marienbads, helt annorlunda än vid drickning af vattnet i våra järnkällor. Phoebus har sökt uträkna huru stor mängd vatten man om dagen bör dricka, för att en källas verksamma beståndsdelar kunna anses utöfva ett botande inflytande. Han kallar de tal han funnit den balneoterapeutiska ekvivalenter. Enligt honom bör man om dagen förtära t. ex. 1 gr. kolsyradt natron, 3 gr. koksalt, 1,50 gr. svafvelsyradt natron och svafvelsyrad magnesia, 0,15 gr. kolsyrad järnoxidul o. s. v. En liter, d. v. s. 5 glas. om dagen à 200 gr., anser han vara den kvantitet, som behöfs för att åstadkomma en verksam brunnsdrickning. Numera fördelar man gärna drickningen till flera tider på dagen. Så drickes på fastande mage 1--3 glas, på förmiddagen 1--2 glas och på eftermiddagen 1--2 glas. Man dricker större kvantiteter af de svagare järnvattnen, Medevi, Ramlösa m. fl., än af de starkare, Porla, Ronneby och Rindö. I Ronneby, som är världens järnstarkaste källa, dricker man 100--200 gr. i taget och ökar denna dos småningom, men ytterst sällan öfverskrider man en liter om dagen. Indikationerna bero på sjukdomens art. En metod, som af magsjuka personer med fördel begagnas, är att dricka en blandning af ett järnvatten med lika delar varmt vichy- eller karlsbader-vatten; af en sådan blandning förtäras 3--4 glas om dagen. Af sådana vatten som Ronneby arsenikvatten, Levico, Roncegno och Rindö arsenikvatten förordnas vanligen 15--20 gr. i ett halft glas vatten, strax före eller efter måltiden. Vi dricka i Sverige ej mycket naturliga vatten. Vi förfoga hos oss öfver utmärkta konstgjorda vatten, fabricerade sedan ett 20-tal år af "Apotekarnes mineralvattens aktiebolag" m. fl. Man bör taga till regel att förtära det konstgjorda vattnet af samma temperatur som temperaturen i den naturliga källan och om möjligt i samma kvantiteter som där, ty man kan t. ex. ej begära att af 2 glas konstgjordt marienbader om dagen erhålla samma verkningar som af 5 eller 6 glas vid källan. Där koksaltvatten kan vara indiceradt, kan det godt ersättas af det kolsyrade hafsvatten, som vid flera hafskurorter serveras. Af de konstgjorda vattnen drickas mest Karlsbader, Vichy, Emser, Marienbader, Kissingen, Wildungen, Contrexéville, Kreuznach m. fl. Brunnsdrickning bör ej begagnas utan samråd med läkare. Brunnsdrickning i hemmet kan sällan hafva samma verkan som drickning vid en brunnsort, ty här ingripa en hel del andra faktorer, såsom klimatväxling, hvila från hvardagsarbetet, mera vistelse i det fria och ändrade sociala förhållanden, hvilka alla tillsammans verka gynnsamt till ett kroniskt lidandes häfvande. ^Ln. Brunnskrasse, trädg. Se Nasturtium. Brunnsort. Se Badort, Brunnsdrickning och Hälsobrunn. Brunnsviken, en liten insjö, strax n. om Stockholm, mellan Stallmästargården i s. och Ulriksdals allé i n., med (numera kanaliseradt) utlopp i Lilla Värtan, vid Ålkistan. Kring dess stränder ligga lustslottet Haga, Bergielund samt de bekanta platserna Albano, Kräftriket m. fl. Brunnthal, by i Oberbajern, 2 km. n. om München. Det är bekant genom den där befintliga steinbacherska "naturläkeanstalten". Bruno, ärkebiskop af Köln, en af sin tids ypperste och inflytelserikaste män, var konung Henrik I:s yngste son och broder till kejsar Otto I. Han föddes 925 och fick vid katedralskolan i Utrecht en i allo utmärkt uppfostran. Ar 939 kallades han till hofvet, fungerade från 940 såsom kansler, blef 951 ärkekapellan, utnämndes 953 till ärkebiskop af Köln och öfvertog s. å. förvaltningen af Lothringen. Han afled 965 i Reims, på återvägen från en beskickning till Frankrike. B:s verksamhet faller i främsta rummet på det politiska området; han är en af de ypperste representanterna för den förening mellan kronan och episkopatet, som var en hörnsten i Otto I:s politik. Han understödde kraftigt sin broders sträfvanden att skapa ett starkt, centraliseradt kungadöme och ingrep äfven på ett afgörande sätt i Frankrikes förhållanden. Han lade därjämte i dagen ett outtröttligt nit för undervisningens och bildningens främjande i hela det tyska riket, liksom kyrkor och kloster i honom egde den varmaste vän och beskyddare. Litt.: Pieler, "Bruno I, erzbischof von Köln" (1851), och Hauck, "Kirchengeschichte Deutschlands" III, 40 ff. ^{J. H. B.} (^{T. H--r.}) Bruno, äfven kallad Bonifatius, preussarnas apostel, f. 970 i Querfurt, tillhörde en med det kejserliga huset besläktad ätt, ur hvilken kejsar Lothar III sedermera framgick. Af föräldrarna tidigt bestämd för det andliga ståndet, erhöll han sin uppfostran vid domskolan i Magdeburg och blef tidigt kanik därstädes. Han åtföljde Otto III på hans Romfärd, gick där på uppmaning af Adalbert af Prag i kloster och slöt sig till den helige Romuald och dennes sträfvanden för klosterväsendets reformation. Ännu mycket ung, ställdes han af påfven Silvester II i spetsen för den polska missionen och utnämndes till ärkebiskop. Af kampen mellan Henrik II och Boleslav af Polen förhindrad att anträda sin missionsresa, begaf han sig först till konung Stefan af Ungern, därefter till furst Vladimir i Kijev samt verkade en tid bland de vilde petjenegerna. Han återvände därpå till Polen, där han skall hafva författat Vita quinque fratrum Poloniæ, och anträdde därpå sent omsider sin missionsfärd till Preussen, där han redan 1009 led martyrdöden. Sedermera blef han upptagen bland helgonens antal (åminnelsedag 15 okt.). Utom det nyssnämnda verket författade B. Vita Adalberti episcopi pragensis (tryckt i "Fontes rerum bohemicarum" I). Litt.: Voigt, "Gesch. Preussens" I, 281 ff., Giesebrecht, "Gesch. d. deutschen