kaiserzeit", II, 192 ff., och Hauck, "Kirchengeschichte Deutschlands" III. ^{J. H. B.} (^{T. H--r.}) Bruno, påfven Leo IX:s ursprungliga namn. <img l>Den hel. Bruno. Staty af Houdon, i S. Maria degli angelo i Rom</img> Bruno, kartusian-ordens stiftare, f. i Köln före midten af 1000-talet, blef först kanik i Köln, därefter föreståndare för domkyrkoskolan i Reims samt slutligen kansler i ärkestiftet Reims. Själf ytterst sträng till sitt lefnadssätt, kunde han ej fördraga den sedliga slapphet, som mötte honom öfverallt. Han drog sig därför 1084, jämte några likasinnade, undan i ensamheten och grundade ett kloster i den vilda klippdalen Chartreuse (Cartusia), i närheten af Grenoble, i sydöstra Frankrike. Sålunda blef han upphof till den s. k. kartusian-orden (se d. o.), som på sin tid var den strängaste af alla munkordnar. På kallelse af sin forne lärjunge påven Urban II begaf sig B. mot slutet af sin lefnad till Italien. Han grundade -- sannolikt 1091 -- ett kartusian-kloster vid La Torre i Kalabrien, där han vistades till sin död, 1101. Han kanoniserades 1514. Hans åminnelsedag är 6 okt. Litt.: Löbbel, "Der stifter des karthäuser-ordens, d. hl. Bruno aus Köln" (1899). ^{J. H. B.} (^{T. H--r.}) Bruno, italiensk teolog, f. nära Asti i Lombardiet, blef kanik i Siena, kom därpå till Rom, där han trädde i förbindelse med Gregorius VII, och utnämndes till biskop af Segni. Utan att uppgifva sin biskopsstol inträdde han i klostret Monte Cassino, till hvars abbot han 1107 valdes, men måste 1111 återvända till sin biskopsstol. B. afled 1123 och blef 1181 kanoniserad (åminnelsedag 18 juli). Bland hans efterlämnade skrifter, hufvudsakligen af homiletiskt och dogmatiskt innehåll, finnes en skrift Libellus de symoniacis, författad före 1109, som varit af betydelse under striden mellan påfve- och kejsardöme. Litt.: Mirbt, "Die publicistik im zeitalter Gregors VII" (1894). ^{T. H--r.} Bruno, Giordano (eg. Filippo), den störste italienske renässansfilosofen, f. 1548 i Nola i Syd-Italien, ingick vid 15 års ålder i ett dominikankloster i Neapel, men då han där misstänktes för kätteri, flydde han och aflade sin munkdräkt 1576. Sedan förde han ett kringirrande lif i norra Italien, drog därpå öfver Alperna och kom 1579 till Genève. Där tyckes han hafva öfvergått till kalvinismen, men blef äfven där betraktad såsom kättare och exkommunicerad. Den ofördragsamhet, som han därvid mötte, torde hafva lagt grunden till den nedsättande mening, som han sedan hyste om den reformerta protestantismen. Han begaf sig nu till Toulouse, vid hvars universitet han med stort bifall föreläste astronomi och den aristoteliska filosofien. Under två år verkade han såsom professor där, men då hugenottstriderna drefvo honom därifrån, begaf han sig 1581 till Paris och uppträdde äfven där med stort bifall såsom universitetslärare och väckte sådant uppseende med sina föreläsningar om minneskonsten och den s. k. lulliska konsten (se Lullus), att han kallades till konung Henrik III för att redogöra för sina idéer. Redan i Toulouse hade han gjort försök till försoning med den katolska kyrkan, och detta fortsatte han i Paris. Men då villkoret härför från kyrkans sida var, att han skulle återvända till sitt kloster, och han ej ville gå in därpå, strandade dessa försök, som emellertid visa, att B. ansåg sina filosofiska åsikter förenliga med en friare uppfattning af den kristna tron. Med den franske konungens anbefallning begaf han sig 1580 till London och vistades i det franska sändebudets hus. Sin tid där använde han till att på italienska utgifva flera skrifter, med hvilka han först nu uppträdde såsom en lifsåskådningens reformator. Med bombastiskt själfberöm anmälde han hos vice-kansleren för universitetet i Oxford sin önskan att vid detta lärdomssäte hålla föreläsningar. Så föreläste han där öfver psykologiska och astronomiska ämnen och kämpade på en offentlig disputation med den gamla skolastikens försvarare. Efter två års vistelse i England begaf han sig tillbaka till Paris, där han i den latinska inbjudningen till en akademisk disputation klart framlade grundtankarna i den nya världsåsikt, som han ställde i motsats mot medeltidens aristotelism. Troligen af de politiska oroligheterna drifven från Paris, drog han sedan omkring till de förnämsta tyska universiteten. I Marburg vägrades honom att föreläsa, sannolikt i följd af hans katolicism; däremot öppnade universitetet i Wittenberg sina portar för honom. När han efter två år höll sitt afskedstal där, prisade han däri den tyska vetenskapen och särskildt den mot påfvemakten kämpande Luther, en ny Herakles, som stred mot Kerberos. Efter korta uppehåll i Prag och Helmstädt vistades han ett år i Frankfurt för att där trycka en del latinska skrifter. Sannolikt blef han emellertid därifrån utvisad, och han var då nog lättrogen att låta locka sig tillbaka till Italien, dit hans fosterlandskärlek drog honom. Det var en ung veneziansk adelsman, Giovanni Mocenigo, som lärt känna hans skrifter och inbjöd honom, för att af honom få muntlig undervisning. Efter en kort vistelse i Zürich, drog B. därför på hösten 1591 åter öfver Alperna, kom till Venezia, undervisade Mocenigo och bodde slutligen i dennes hus. Mocenigo tyckes dock hafva känt sig besviken på de hemliga kunskaper, i hvilka han af B. fordrade att blifva invigd. Tillika torde han hafva fått samvetsskrupler öfver att i sitt hus hysa kättaren. Efter sin biktfaders råd anmälde han därför B. för inkvisitionen och höll honom inspärrad i sitt hus, tills B. intogs i inkvisitionens fängelse våren 1592. Vid förhöret förklarade B., att han alltid i sitt inre fasthållit kyrkans tro, ehuru han såsom förlupen munk ej kunnat deltaga i kyrkans gudstjänster, och han var ock villig att återtaga de läror i sin filosofi, hvilka kyrkan ogillade, liksom att underkasta sig den botgöring, som kunde åläggas honom för att åter blifva upptagen i kyrkans sköte. Tydligen hoppades han ännu på möjligheten af en försoning, då han betraktade sin filosofi såsom öfverensstämmande med kyrkans dogmer, om dessa tolkades såsom blott antydande symboler. Men nu kräfde den romerska inkvisitionen kättarens utlämnande, och efter någon