Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 361-362 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brunockra ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tvekan bifölls detta af den venezianska
regeringen. Under sex år satt därefter B. i
inkvisitionens fängelse i Rom. Orsakerna härtill
känner man icke, då denna rättegångs akter äro blott
ofullständigt kända. Under den långa fängelsetiden
hårdnade emellertid B:s sinne. Han insåg nu, att
det gällde det vetenskapliga tänkandets frihet. Och
ehuru de främste kyrkolärare sökte öfvertyga eller
öfvertala honom, stod han fast mot hvarje försök att
få honom att återkalla sina kätterier. Med döden för
ögonen fasthöll han sin öfvertygelse om sin filosofis
öfverensstämmelse med den sanna kristendomen, och
när 9 febr. 1600 dödsdomen förkunnades öfver honom
under den vanliga formen, med öfverlemnande till
den världsliga makten, svarade han med de stolta
orden: "I, som nu dömen mig, känna större rädsla,
än jag, som dömes". 17 febr. 1600 led han modigt
martyrdöden på kättarbålet å Campo dei fiori.

Giordano Brunos af Ferrari modellerade staty.

Men på det ställe, där bålet stått, restes 1889 hans af
Ettore Ferrari modellerade bildstod under lifligt
deltagande från hela den bildade världen. – B. var en
sydländskt passionerad natur med en stark sinnlighet
och en obändig fantasi, som hindrade ett lugnt,
metodiskt tänkande. Men han drefs af en halft religiös
längtan efter sanning och skönhet, och han egde en
verkligt poetisk kraft i sin anande naturåskådning. –
Sedan han i början intagit en ståndpunkt, som erinrar
om neoplatonismen, greps

han af storheten i den nya världsbild,
som Copernicus’ upptäckt öppnade för hans
blickar. För hans fantasi utbreder sig världsalltets
oändlighet. Vårt solsystem är däri blott ett bland
otaliga andra, som bildas och förgås, och vårt
lilla jordklot är blott som en atom i alltet. En
enda gudomlig kraft genomgår universum och ordnar
det harmoniskt. Teologen söker gudomen utom och
öfver naturen, den sanne filosofen i den. Gud är den
högsta "orsaken, principen och det ena", som dock
vårt förstånd ej förmår att fullt fatta; härvid
upptager B. Nicolaus Cusanus’ lära om "den lärda
okunnigheten". Ytterst består verkligheten af enkla
delar, som han kallar "minima" eller "monader" och
anser vara på en gång andliga och kroppsliga. Materien
är därför icke något motsatt formen eller kraften,
utan ett lefvande, gudomligt väsen, tingens upphof
och moder, ja ett med själfva naturen. Ytterst
finnes blott en enda världssubstans, och i denna äro
världssjälen och materien identiska. Af denna enhet är
hvarje monad en afspegling, och i dess väsen ligger en
sträfvan tillbaka till den gudomliga enheten. Denna
sträfvan är religionen. Men insikten om huru långt
man faktiskt är från denna enhet innebär ett lidande,
som är större, ju klarare insikten är. Gentemot den
faktiska verklighetens olösta motsatser behöfver
man då den "heroiska affekten", som icke afskräckes
från sträfvandet efter ett högt mål, därför att
denna sträfvan är förbunden med en smärta. Fjäriln
lockas af ljuset och vet icke att det är döden;
den heroiska människan vet det, men söker ändock
ljuset. Hon vet dock, att hon därigenom närmar sig den
eviga urkällan för det sanna, sköna och goda, och så
har för henne själfva döden förlorat sin skräck. –
De i filosofiskt hänseende betydelsefullaste af B:s
italienska skrifter äro:
De la causa, principio ed uno (1584) och
De l’infinito, universo e mondi (s. å.);
bland hans latinska skrifter må nämnas
De triplici minimo (1591) och
De monade, numera et figura (s. å.).
B. skref äfven en del sonetter, satiriska skrifter
och en ganska lasciv komedi på italienska. En ny
upplaga af hans italienska skrifter har utgifvits
af P. de Lagarde (2 bd, 1888–89), en upplaga af
hans latinska af Fiorentino (4 bd, 1880–89). Den
förnämsta monografien öfver B. är Felice Toccos
"Le opere latine di B. esposte e confrontate con le italiane" (1889).
En liten folkskrift om B. är utgifven af
J. Bergman (Verdandis Småskrifter, 18).

^S–e.

Brunockra, rättare Brun järnockra
(ty. brauneisenstein), miner., kallas ett af
järnoxidhydrat bestående gulbrunt till svartbrunt,
icke kristalliseradt mineral med trådig, tät eller
jordartad, ockrig textur. Vanligen är det förorenadt
af manganoxid, kiselsyra och något lerämne. Det
är att anse såsom en omvandlingsprodukt, uppkommen
genom sönderdelning af järnspat, svafvelkis eller
magnetkis, och det förekommer ganska allmänt, antingen
gångformigt eller såsom lager och körtlar, i såväl
kristalliniska som rent sedimentära bergarter af olika
ålder. I utlandet, där det mångenstädes finnes ganska
rik tillgång på brun järnockra, begagnas detta mineral
såsom järnmalm; i Sverige har det i större kvantitet
träffats endast inom Offerdals socken i Jämtland. Den
jordartade, affärgande, bruna järnockran nyttjas,
under namn af brunockra, till målarfärg.

^{E. E.}*

Bruno Saxonicus, munk, historieskrifvare, var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>