samtida med kartusianordens stiftare Bruno och tillbragte större delen af sitt lif som kanik dels i Magdeburg, dels i Merseburg. Han är förnämligast känd genom sitt arbete De bello saxonico, som är en skildring af de sachsiske furstarnas strider (1073--81) med Henrik IV och trots sin ensidigt antikejserliga tendens ett verk af ganska högt värde genom däri meddelade urkunder och aktstycken. Det är utgifvet i "Monumenta Germaniæ historica. Scriptores", V. ^{J. H. B.} (^{T. H--r.}) Brunou [-nå(v)], Alexander August, finsk senator, f. 1821 i Mohla, blef student 1838 och inskrefs 1846 såsom auskultant i Viborgs hofrätt, där han 1863 blef assessor och 1868 hofrättsråd. Han tog 1869 afsked, var därefter, till 1872, ledamot i föreningsbankens i Finland centralbestyrelse och utnämndes 1872 till senator i justitiedepartementet. Vid Uppsala universitets jubelfest 1877 kreerades han till juris hedersdoktor. Död i Hälsingfors 1887. B. var ledamot af flera af regeringen tillsatta kommittéer och sekreterare i lagutskottet vid 1867 års landtdag. Såsom senator gjorde han sig genom sin skarpa penna och sitt klara hufvud gällande icke blott i rättskipningsangelägenheter, utan äfven i frågor af allmän politisk natur. Han redigerade en mängd från senaten till högsta ort afgifna betänkanden. B. var liberal, med svenska sympatier i språkfrågan. ^{M. G. S.} Brunow, Ludwig, tysk skulptör, f. 1843 i Mecklenburg-Schwerin, studerade i Berlin och Italien. Han har utfört två kungastatyer i Zeughaus i Berlin, monument i Schwerin och Rostock, Gustaf Adolfs staty i Lützen (1886), ryttarstaty öfver Vilhelm I i Erfurt m. m. Hans genrefigur Tvätterskan i Viktoriaparken i Berlin är ett populärt konstverk. ^{G--g N.} Brun-Rollet [brö-råll<over>ä</over>], Anton, fransk Afrika-resande, f. 1810 i S:t Jean de Maurienne i Savojen, d. 1858 i Kartum. Under sina handelsresor besökte B. stora delar af södra Sudan och bidrog väsentligt till kännedomen om Nilens öfre lopp och tillflöden samt folken därstädes. Genom B., som var känd i hela Nubien som "köpman Jakob", öppnades dessa på elfenben rika nejder för handeln. B. utgaf Le Nil Blanc et le Soudan (1855). Brunrost, bot. Se Sädesrost. Bruns, Victor von, tysk kirurg, f. 1812, d. 1883, sedan 1843 kirurgie professor i Tübingen, var berömd för sina struphufvudoperationer och den förste, som utförde sådana inifrån munhålan och med tillhjälp af spegel. B. förvärfvade ock ett aktadt namn såsom skriftställare. Bruns, Karl Georg, tysk rättslärd, f. 1816, d. 1880, från 1849 professor vid olika universitet, senast (fr. 1861) i Berlin, författade det utmärkta verket Das recht des besitzes im mittelalter und in der gegenwart (1848), ett värdigt motstycke till Savignys arbete i ämnet, samt Fontes juris romani antiqui (1860; 6:e uppl. 1893), Das wesen der bona fides bei der ersitzung (1872) m. m. Hans "Kleinere schriften" utgåfvos i 2 bd 1882. Brunshauser skans (Schwinger skans), en Sverige fordom tillhörig, vid Schwinges utlopp i Elbe belägen skans, som skyddade Stades förbindelse med hafvet. B. inneslöts i april 1656 af de allierade och måste efter ett tappert försvar af öfverste Axel Wachtmeister uppgifvas 4 juni eller blott en dag före Erik Sjöblads ankomst med undsättningseskadern. B., som vid fredsslutet 1660 återlämnades till svenskarna, förföll därefter så hastigt, att Dahlbergh redan 1695 måste yrka på dess iståndsättande i och för Elbeseglatsens behärskande och tullens upptagande. Först 1698 började likväl skansen repareras och förses med öfversvämningsslussar enligt af Dahlbergh uppgjord ritning. Oaktadt k. m:t redan följande år resolverade att, eftersom B. låg för långt upp, en ny "älfskans" skulle byggas där Belum skans (se d. o.) legat, fortsattes förstärkningsarbetena ända till 1712, då B. intogs af danskarna. ^{L. W:son M.} Brunskog, socken i Värmlands län, Jösse härad. 26,764 har. 3,899 inv. (1903). B. bildar med Boda och Mangskog ett konsistoriellt pastorat i Karlstads stift, Jösse kontrakt. Brunskära, bot., svenskt namn på växtsläktet Bidens (se d. o.). Brunsmand, Johan, norsk (dansk) präst och författare, f. i Trondhjem 1637, d. 1707, blef 1658 student i Uppsala och 1661 i Köpenhamn. 1668--77 var han rektor i Herlufsholm och blef 1679 präst i Vartov i Köpenhamn. B. utvecklade en ganska betydlig litterär verksamhet, men hans skrifter äro för länge sedan glömda, med undantag af Kjöge huskors (1674), som upplefde många upplagor. Nämnda arbete, hvilket utgör en berättelse om huru djäfvulen under ett helt år uppenbarade sig i Kjöge, är ett af de allra viktigaste aktstyckena till vidskepelsens historia i Danmark. ^{Y. N.} <img c></img> Brunsnultran (Labrus Pallonii Risso), zool., tillhör afdelningen l. undersläktet Acantholabrus bland bergfiskarna (se d. o.) och utmärker sig genom en svart fläck ofvan vid stjärtfenroten och därigenom att hufvudet ofvantill är beklädt af fjäll o. s. v. Den saknar lysande färgteckning -- den är ofvan brun, undertill ljusare gulaktig utan fläckar eller streck -- samt synes vara en djupvattensfisk, som allestädes inom sitt utbredningsområde -- Atlanten, Medelhafvet, Nordsjön upp till södra Norge -- är sällsynt och till sitt lefnadssätt okänd. Vid Skandinaviens kuster har den hittills anträffats endast en enda gång, utanför Flekkefjord i Norge. Längd omkr. 30 cm. ^{R. L.}* Brunsot, växtpat. Se Sot. Brunspat, miner., en järn- och manganhaltig afart af bitterspat. Namnet kommer däraf att den vid förvittring blir brun. ^{P. T. C.}* Brunsten, Pyrolusit, miner., kallas i naturen förekommande mangansuperoxid, MnO₂. 63,3 % mangan och 36,7 % syre. Brunstenen är ett svart eller stålgrått, affärgande mineral med svag metallglans, ogenomskinlig och af 4,6 till 4,9 egentl. vikt. Den förekommer på gångar och i lager stundom kristalliserad i nålar, men vanligen i