eget släkte inom familjen Totanidæ (snäppor), med fötter som en mellansnäppa (Totanus), men i afseende på näbbet liknande en småsnäppart (Tringa), hvars näbb dock är lägre (mindre hoptryckt) vid roten. Från våren till slutet af sommaren träffas denna fågel ganska allmänt i hela vårt land, där den uppehåller sig i kärr och på fuktiga ängar.

</img>
Sitt namn har den fått med anledning af hannarnas strider - eller kanske snarare 
lekar - under fortplantningstiden. Hannarna få då en krans af långa, styfva, i spetsen 
bakåtböjda fjädrar kring 
framhalsen och nacken; ansiktets sidor öfverdragas af vårtor 
- ett tecken till vaknande könsdrift, men på samma 
gång ett skydd mot stötar från motståndares näbb. 
Den mjuka byggnaden i dessa är dock ej egnad 
att göra mycken skada. Brushanarnas stridsplatser 
äro ständigt desamma: små fuktiga kullar med 
kortvuxen gräsmatta, där det nedtrampade gräset och 
lösryckta fjädrar vittna om kampen. Hela denna 
strid synes snarast vara jämförlig med morkullans 
sträckning, som väl också står i samband med 
fortplantningsdriften, men som till god del är en ren 
yttring af den högre liflighet, som vid denna tid 
anfäktar dessa fåglar. Om honorna kifvas de knappast, 
ty om dem vårda de sig icke länge eller mycket, 
och två eller flera hannar kunna i frid följa en hona 
på den plats, där hon reder sitt bo. Först vid 
återkomsten till stridsplatsen börjar hannarnas tummel 
ånyo och fortgår, till dess trötthet eller en 
förbiflygande hona eller matlusten skiljer dem åt. I frid 
med hvarandra söka de sin föda, som utgöres af små 
insekter och maskar, någon gång äfven af sädesfrön. 
Egendomlig är också den brokiga olikhet, som utmärker 
hannarnas dräkt vid denna tid. Mest växlar 
halskragen i sin glänsande färg, från blåsvart till röd 
eller gul eller hvit, ren eller fläckig eller bandad 
af vågiga tvärstreck. I de flesta fall växlar ryggens 
färg (blir mörkare eller ljusare) i öfverensstämmelse 
med halskragens. Beständigare äro färgerna på 
bröstet och buken: det förra är svart med hvita 
fläckar, den senare liksom undergumpen renare hvit. 
I slutet af juni, då honorna lagt sina ägg, upphör 
hannarnas stridslust, och deras högtidsdräkt faller 
bort. Deras färgdräkt närmar sig då honornas, som 
på ryggsidan är spräcklig af svarta fjädrar, med 
rödbruna och ljusgråa kanter - denna sistnämnda 
färg i största utsträckning på de mindre 
täckfjädrarna -, på buksidan däremot i det närmaste 
öfverensstämmer med hannarnas dräkt, blott att det 
svarta på bröstet är glesare. För öfrigt skiljas 
honorna från hannarna därigenom att de äro mindre. 
Den fullvuxna honans kroppslängd varierar omkr. 
250 mm., den fullvuxne hannens omkr. 300 mm. 
Den hoplagda vingens längd varierar på honan omkr. 
160 mm., på hannen omkr. 180 mm. Ungarna 
likna närmast honan, men hafva en starkare rostfärg 
utbredd öfver hals och bröst. - Brushanen har en 
stor geografisk utbredning. Öfver hela den gamla 
världen stryker den omkring, ända ned till det 
sydligaste Afrika, där den visar sig vid regntidens 
början, men försvinner, innan hannens halskrage 
vuxit fram. Sina häckplatser har den här i norden, 
ända upp i de norra lappmarkerna, och hannen - som 
bortflyttar sist, men återvänder först - har 
redan vid sin ankomst till Skåne, i början af april, 
sin halskrage färdig. I maj eller juni - senare i 
de norra än i de södra trakterna - lägger honan 
sina 3-4 jämförelsevis stora, omkr. 40 mm. 
långa, olivbruna eller gröna, med rödbrunt eller svart 
fläckiga, päronformiga ägg i en liten håla på någon 
tufva, ej långt från vatten. Ensam rufvar hon dem, 
och ensam vårdar hon ungarna, som strax efter 
kläckningen äro färdiga att följa henne ut för att 
söka föda, medan hannarna stryka omkring för sig 
själfva. Under hösten är brushanen en förträfflig stek, 
under lektiden är den torr och seg. 
      F. A. S.  (L-e.) 

Brusianer, en religiös sekt.  Se Peter af Bruys.

Brusius, fransk präst.  Se Peter af Bruys. 

Brusk, bergsv., den i lyftarmringen på 
vattenhjulhammare fastsatta del, hvarmed hammarskaftet 
och hammaren lyftas. På vanliga stångjärnshammare 
äro bruskarna af trä (vanligen björk), på stjärthammare 
och mumblingshammare däremot af smidt järn. 
- Bruskring l. lyftarmring, den grofva 
ring, som vid vattenhjul fastkilas på hjulstocken och 
tjänar till fäste för de armar, som lyfta hammaren. 
Vid vanliga stångjärnshammare är den försedd med 
dylika utstående armar (oftast fyra), på hvilka 
bruskarna fastsättas. Vid stjärthammare och 
mumblingshammare är bruskringen i periferien försedd 
med flera eller färre hål, i hvilka bruskarna 
fastkilas.
      C. A. D.* 

Bruskring, bergsv.  Se Brusk. 

Brusquement [bryskm&#257;'], fr., tvärt, häftigt, groft. 

Brussa (turk. Bursa). 1. Sandjak i turkiska 
vilajetet Khodavendikiar i Mindre Asien. 10,800 kvkm. 
med omkr. 382,000 inv., 35 på 1 kvkm., däraf 
261,000 muhammedaner, 116,000 kristna och 5,000 
judar. - 2. Hufvudstad i turkiska vilajetet 
Khodavendikiar, ungefär 20 km. från Marmarasjön. Omkr. 
90,000 inv., hvaraf två tredjedelar äro turkar, omkr. 
7,000 greker, 8,000 armenier och 3,000 judar. B. 
ligger särdeles vackert mellan vinkullar, mullbärs- och 
cypresslundar vid nordliga sluttningen af det 
2,530 m. höga bityniska Olympos (nu kalladt Kesjisj 
dag, "munkberget"). B. består egentligen af tre 
delar: det gamla fasta slottet och den gamla staden, 
som omgifves af vallar och (nu till en del förstörda) 
murar och ligger högt på sluttningen af berget, den 
egentliga staden nedanför samt förstaden 
Murad-Mahalessi. Gatorna äro breda, men oregelbundna, 
och husen, som i allmänhet äro små och målade i 
flera färger, skiljas af trädgrupper och trädgårdar. 
Med undantag af moskéerna, grafmonumenten, 
karavanserajerna och några bad finnas få framstående 
byggnader. B. skall förr hafva haft omkr. 400 
moskéer, nu återstå omkr. 175 utom de mindre 
bönehusen (dsjami), och många af dessa ledo betydligt 
af de jordskalf, som i flera månader 1855 skakade 
staden. De förnämsta moskéerna äro Jechil Imaret 
(den gröna moskén) l. Muhammed I:s moské, med en 
präktig portal af röd marmor och smyckad med 
dyrbara emaljplåtar (i en af förgårdarna står Muhammed 
I:s åttkantiga grafvård af marmor, lik ett litet 
palats för sig) och moskén Ulu Dsjami, uppförd af 
Murad I, Bajasid och Muhammed I och prydd med