två minareter och 20 små kupoler. Hvad som mer än moskéerna gifver B. dess prägel äro de många praktfulla grafmonumenten öfver ryktbara osmaner, och den omständigheten att det är utgångspunkt för det osmaniska riket ger det en särskild betydelse i turkarnas ögon; där hvila de sex förste sultanerna Osman, Orkhan, Murad I, Bajasid, Muhammed I och Murad II samt en mängd vesirer, muftier, pasjor, sjeiker, berömda talare, lärare och skalder. I B. finnas en protestantisk, en armenisk och 3 grekiska kyrkor. Det är säte för en vali samt för den till rangen tredje af Turkiets domare. En grekisk och en armenisk ärkebiskop residera där. B. är bekant för sina varma svafvel- och salthaltiga källor, af hvilka de mest besökta äro svafvelbaden Böjyk och Kytsjyk Kykyrdli (omkr. 82° C.), som tillika äro vallfartsorter för mindre-asiatiska greker. Berömdt är det s. k. Olymposvinet, som erhålles n. om B. vid det af greker bebodda Demirtasj och som jämte frukt är en viktig utförselartikel. B. eger en betydande sidenindustri, för hvars räkning vidsträckta mullbärsplanteringar anlagts. Äfven russin och aprikoser utföras därifrån. B:s hamnar vid Marmarasjön äro Gemlik och Mudania, med hvilken sistnämnda B. är förenadt genom en 42 km. lång järnväg. -- B. är forntidens Prusa, som enligt Plinius anlades af Prusias i Bitynien på Hannibals råd 184 f. Kr. Åren 1326--65 var det de osmanske sultanernas residens. Flera gånger har det sköflats, och 1855 blef det nästan helt och hållet förstördt af häftiga jordbäfningar. Brussel [bry^ssel], det flamländska namnet på Bruxelles. Bruta, zool. Se Edentata. Brutal (af lat. brutus, it. brutale, fr. brutal), rå, plump, grof, vildsint, djurisk. - Brutalitet, råhet, plumphet, grofhet. Brut d'Angleterre [bry dälotur], fr., sagofigur. Se Brutus, sp. 372. Bruten vimpel. Se Örlogsvimpel. Brutet ackord, mus., ackord, hvars intervall ej angifvas samtidigt, utan efter hvarandra. A. L. Bruttier. Se Bruttius ager. Bruttius ager (äfven Bruttii; "Bruttium" användes ej i romersk tid), skogrikt berglandskap i det forna Italien, omfattande sydspetsen af halfön. Invånarna, bruttierna (bruttii, enligt uppgift ett lukanskt ord, = affällingar), bildade efter 356 f. Kr. en mäktig förbundsstat, som ofta oroade de många blomstrande grekiska kolonierna på kusten (bl. a. Regium, Lokri och Kroton). Efter kriget med Pyrrhus blefvo de omkr. 272 Roms bundsförvanter, dock med inskränkning af sitt område. I andra puniska kriget stodo de på Hannibals sida; till straff härför miste de sin frihet och användes såsom slafvar till de resande ämbetsmännens tjänst m. m. Se Nissen, "Italienische landeskunde", 1:244, 535, II : 924 ff. (H. Sgn.) Brutto (it., egentl, ful, rå, oren, vanskaplig, af lat. brutus. tung, trög, klumpig), hand., utan afdrag. - Bruttofrakt, den frakt, som ett fartyg intjänar på en resa, utan afdrag af utrustningskostnaderna. - Bruttopremie. Se Lifförsäkring. - Bruttovikt, en varas vikt med emballage. - Bruttovinst, inkomsten af ett företag utan afräkning af omkostnaderna. Motsatsen till brutto är netto. Jfr äfven Tara. Bruttotonkilometer, järnv. Se Kilometer. Brutus, namn på flera frejdade romare.

</img>
1.    Lucius Junius B., systerson till Roms siste
konung, Tarquinius Superbus.   Tillnamnet B. (slö,
dum) lär han hafva fått däraf, att han, för att undgå
Tarquinius' förföljelse mot släktens medlemmar, en
tid ställde sig enfaldig. Missnöjet med Tarquinius'
despotiska  styrelse  och
våldsgärningar fick ändtligen luft, då
dennes yngste son, Sextus, våldfört den dygdiga
Lucretia, Tarquinius Collatinus' maka. B., som i
Collatia var ögonvittne till den öfver sin
vanära förtviflade Lucretias  själfmord, svor
Tarquinierna hämnd, ilade till Rom och förmådde
folket att afsätta konungen och från denna stad
förvisa både honom och hans familj. Man bestämde
därefter, att två konsuler för ett år i sänder skulle
utöfva högsta makten, och gaf den nya värdigheten åt
B. och Tarquinius Collatinus, hvilken senare dock,
till följd af misstroendet till det tarquiniska
namnet, snart måste lämna Rom. B. nödgades kort
därefter låta afrätta sina egne söner, som deltagit
i en till konungadömets återupprättande stiftad
sammansvärjning. När sedermera den afsatte konungen
med en utländsk hjälphär anryckte mot Rom, stupade
B. och konungens son Arruns för hvarandras lansar i
en drabbning. Berättelsen om B. synes tillhöra sagan,
ehuru den honom tillskrifna statshvälfningen måste
betraktas såsom en historisk tilldragelse. Måhända ha
dock konungadömets afskaffande och den fullt utbildade
republikens införande skett så småningom. Litt.:
K. J. Neumann, "L. Jun. Brutus, der erste konsul"
(1901).

2.   Decimus Junius B. Albinus skördade sina första
lagrar i Gallien under Cæsar.   I medborgarkriget
förde han med framgång befälet öfver Cæsars
belägringsflotta vid Massilia (49 f. Kr.), som slutit
sig till Pompejus' parti. Af Cæsar erhöll B. flera
ynnestbevis, men slöt sig dock jämte flera andra
missnöjda cæsarianer, som väntat sig helt andra
följder af inbördeskriget, till sammansvärjningen
mot denne. Under den allmänna förvirringen efter
Cæsars mord begaf han sig till sin af Cæsar honom
bestämda provins, det cisalpinska Gallien. Men Cæsars
medkonsul, Antonius,  lät genom ett  folkbeslut
tillerkänna sig denna provins.  Brutus, som sålunda
faktiskt saknade laglig befogenhet som ståthållare,
vägrade emellertid att erkänna Antonius' öfverhöghet
i Gallien och invecklades så i krig med Antonius
(se d. o.).   Då Octavianus,  som  tilltvingat  sig
konsulatet  i  Rom, vidtog åtgärder för att straffa
Cæsars mördare, beslöt B. att begifva sig till
Macedonien till dennes motståndare M. Brutus, men
blef af sina trupper öfvergifven och under flykten
år 43 dödad af fiendens utskickade.   Se art.
Antonius och Augustus samt Schwartz, "Die
verteilung d. rom. prov. nach Cæsars tod" (1898).

3.    Marcus Junius B.,  "den siste kämpen för
Roms frihet", född trol. 79 f. Er., var son till en