folktribun med samma namn och den begåfvade, härsklystna Servilia, halfsyster till Cato d. y., hvars dotter Porcia blef hans andra maka. I B:s hem umgicks flitigt den unge Cæsar, som äfven senare visade familjen mycken uppmärksamhet. B. erhöll en vårdad uppfostran; hemma och i Grekland idkade han med framgång filosofiska och historiska studier och uppträdde senare äfven som författare (tal och filosofiska arbeten).

</img>
Med vördnad blickade han upp till sin morbror, stoikern och republikanen 
Cato, och kände sig stolt att härstamma från B., frihetens förkämpe 
(se B. 1). Hans karaktär har blifvit mycket olika bedömd. 
I själfva verket var han nog en tämligen medelmåttig romersk aristokrat, 
ingalunda fri från sin tids lyten; särskildt vinstbegäret synes ha 
förledt honom till flera låga handlingar. Utom 
familjetraditionerna och en viss svaghet för offentligt 
erkännande var det framför allt en fanatisk beundran 
för och svärmisk tro på något, som funnits under 
Roms bästa frihetstid, men i själfva verket ej längre 
fanns, gammalromersk manlig dygd, virtus romana, 
det romersk-stoiska idealet, som utöfvade ett 
afgörande. inflytande på honom och hans själsfränder: i 
saknad af statsmannens lugna målmedvetenhet och 
den sanna humanitetens finkänslighet kunde han därför 
än plötsligt slå om, än med kränkt stolthet och 
egensinnig fanatism envist fasthålla vid sin 
föresats. - I borgerliga kriget deltog B., påverkad af 
morbrodern, på Pompejus' sida, men öfvergick 
omedelbart efter slaget vid Farsalos till Cæsar, i hopp 
att i dennes närhet bättre kunna verka för sina ideal. 
Cæsar, som hade ett visst intresse i att låta äfven 
utpräglade republikaner ha fria händer i sin närhet, 
visade sonen till sin ungdomsvän Servilia mycken 
välvilja; bl. a. utnämnde han honom till ståthållare 
i det cisalpinska Gallien år 46 och hedrade honom 
med stadspreturen för år 44. För den sammansvärjning, 
som nu bildades mot "tyrannen" Cæsar, var 
B., bäraren af det ärofulla namnet och såsom 
stadspretor den främste, utsedd till ledare: så fort han 
insett, att han bedragit sig på Cæsar, att denne höll 
hans förhoppningar om frihetens återställande för ett 
oskyldigt svärmeri, var han, djupt sårad, ögonblickligen 
redo att offra sin välgörare "för statens väl", 
dåraktig nog att tro att Rom efter "tyrannens" död 
skulle som en man sluta sig till befriarna. Hans 
deltagande bestämde mången tveksam. Det utrop, som 
traditionen lägger i den döende Cæsars mun: "Äfven 
du, min son!" innebär den helt visst sanna 
förutsättningen, att intet mer förbittrade Cæsars död än 
anblicken af B. bland mördarna. Den handfallenhet 
republikanerna visade efter mordet gaf deras 
farligaste motståndare, Antonius, som B. varit nog 
obetänksam att skona, tillfälle att rycka till sig makten 
(se Antonius 3). De fleste af mördarna 
lämnade Rom, och äfven B. fann sig på hösten 
föranlåten att begifva sig till Macedonien. 
Vanligen uppges, att B. och Cassius af Cæsar fått 
sig Syrien och Macedonien bestämda och att 
Antonius beröfvat dem deras provinser. Det var 
emellertid först senare, som de erhöllo någon 
rätt till de af dem redan hösten 44 sannolikt 
blott usurperade provinserna: på förslag af Cicero 
erhöll B. prokonsulariskt befäl i Macedonien, något 
senare gaf senaten äfven Cassius, som gått öfver till 
Syrien, öfverbefäl. Emellertid vidtogo de inga 
åtgärder för att hindra det på hösten 43 stiftade 
triumviratet (se Augustus och Antonius 3). 
Efter rustningar i Asien förenade de sig i Sardes, 
öfvergingo Hellesponten och mötte vid Filippi (hösten 
42) med en ansenlig styrka Antonius och Octavianus. 
I början betydligt underlägsna i truppstyrka, fingo 
dessa tid att förstärka sig. B. vann visserligen en 
afgjord seger öfver den mot honom stående 
Octavianus, som för tillfället låg sjuk, men Cassius blef 
slagen af Antonius och störtade sig i sin förtviflan 
på sitt svärd. Ungefär en månad senare såg sig B. 
på grund af härens påtryckningar nödsakad att mot 
sin vilja leverera en drabbning, som denna gång 
ledde till triumvirernas fullständiga seger. B. valde 
att dö för en väns svärd för att ej behöfva falla i 
fiendens händer. Hans lik behandlades af Antonius 
med aktning; askan sändes till hans moder, Servilia, 
som öfverlefde honom, men Porcia följde sin make 
genom en frivillig död. Litt.: se B. 2. 
      H. Sgn.

Brutus (fr. Brut d'Angleterre), en medeltida 
engelsk sagofigur, sonson till Æneas samt det 
britanniska rikets grundläggare.  Se Wace.

Bruun [brun], Tomas Kristofer, dansk 
författare, f. 1750, d. 1834, blef 1767 student och 
lifnärde sig som språklärare samt erhöll 1802 
professur i engelska vid universitetet. Efter att hafva 
skrifvit några dåliga sentimentala skådespel och ett 
par ännu sämre historiska (Enevoldsregeringens 
indförelse och Erik Glipping) väckte han 1783 
uppseende med Mine fritimer, en samling versifierade 
berättelser, affattade i tarfliga verser med pratsjuk 
bredd och med ämnena afsiktligt valda bland de 
slipprigaste hos Boccaccio och Lafontaine. Boken 
framkallade en kabinettsorder af statsministern Ove 
Guldberg, hvari föreskrefs, utom konfiskering och 
böter, att B. skulle inställa sig till ny konfirmationsundervisning 
hos biskop Balle, vid risk af tukthusstraff. 
Detta förfarande väckte naturligtvis mycken 
förargelse, ådrog regeringen hån och skaffade 
författaren en oförtjänt sympati. Fem senare samlingar 
1788-99 (Rimerier m. fl.) innehålla delvis 
liknande slippriga berättelser och äro lika tarfligt 
utförda. Det samma gäller om hans episka travesti 
Judith eller Bethuliaden (1815). I den litterära 
"judefejden" 1813 uppträdde B. med flera hånande 
flygskrifter mot J. Baggesen, som till svar betecknade 
honom som en skald i Venus Vulgivagas tjänst och 
en fuskare i konst. 
      E. Ebg.


Bruun [brun], Malte Konrad, dansk politisk 
författare och (på franska språket) geograf, f. 12 
aug. 1775 i Thisted, d. 14 dec. 1826 i Paris. Han 
blef 1790 student och studerade först teologi, men 
lämnade snart detta studium, påverkad af fritänkaren 
O. Horrebow, och började en mångsidig litterär 
verksamhet dels genom lyriska, mycket patetiska dikter, 
dels genom tidskriftsanmälningar, dels som politisk 
författare. Med ungdomlig ifver omfattade han den 
franska revolutionens grundsatser om politisk och 
kyrklig frihet samt försvarade dem med ett öfvermod