1862 graduerades, och Heidelberg, blef 1867 advokat och utnämndes 1870 till professor i civilrätt vid Oxfords universitet, hvilken befattning han 1893 lämnade. B. invaldes 1880 i underhuset för den till London hörande kretsen Tower hamlets och representerar sedan 1885 där staden Aberdeen. Han understödde 1885--86 med kraft Gladstones lagförslag om "home rule" för Irland och var i dennes kortlifvade tredje ministär 1886 understatssekreterare för utrikes ärenden. I Gladstones fjärde ministär, 1892--94, var B. kansler för hertigdömet Lancaster och i Roseberys regering, mars 1894--juni 1895, efter Mundellas afgång handelsminister. Såsom parlamentsledamot har B. uppträdt verksamt bl. a. för den irländska frågans lösning i partikularistisk riktning, för skydd åt Turkiets kristne undersåtar, universitetsreformer och den litterära eganderättens betryggande staterna emellan. Såsom vetenskaplig författare har B. vunnit stort anseende, förnämligast genom tvenne arbeten: The holy roman empire (1864, senaste uppl. 1904; öfversatt till franska, italienska och tyska), hans förnämsta arbete, lika utmärkt genom forskningens grundlighet, framställningens klarhet och idéernas rikedom, samt The american commonwealth (3 bd, 1888; 3:e uppl., 2 bd, 1903), ett arbete, som för sin generation intager samma plats som Tocquevilles bekanta verk för sin. B. har företagit vidsträckta resor, af hvilka han lämnat utmärkta skildringar: Transcaucasia and Ararat (1877; 4:e uppl. 1896) och Impressions of South Africa (1897, 3:e uppl. 1899, öfversatt till tyska). Hans båda sista arbeten äro Studies in history and jurisprudence (2 bd, 1902) samt Studies in contemporary biography (1903), det senare innehållande uppmärksammade biografier af Disraeli och Gladstone. B. är hedersdoktor vid Cambridges, S:t Andrews', Glasgows, Edinburghs m. fl. universitet, ledamot af brittiska akademien och Royal society samt korresponderande ledamot af franska institutet. (^{T. H--r.}) Brücke, Ernst Wilhelm, tysk fysiolog, f. 1819 i Berlin, blef 1849 professor i fysiologi och mikroskopisk anatomi i Wien, tog 1889 afsked och dog i Wien 7 jan. 1892. B:s vetenskapliga verksamhet var mycket omfattande. Sålunda gjorde han betydelsefulla inlägg i sinnesorganens, blodomloppets och matsmältningens fysiologi, inom histologien och den fysiologiska kemien. Mycket känd blef B. äfven genom sina arbeten på ljudfysiologiens och alfabetikens område. Hans Grundzüge der physiologie und systematik der sprachlaute für linguisten und taubstummenlehrer (först utg. i "Zeitschrift für die österreichischen gymnasien", 1856; en omarbetad uppl. 1876) är det viktigaste, som blifvit skrifvet i detta ämne sedan von Kempelens dagar, och bildar grundvalen för alla senare forskningar i dithörande frågor. I detta arbete framställde han äfven planen till ett nytt allmänt alfabet, sedermera utfördt i skriften Ueber eine neue methode der phonetischen transscription (1863). De särskilda bokstäfverna äro systematiskt sammansatta af element, som hvart för sig beteckna en särskild sida af språkorganens förhållande vid det motsvarande språkljudets bildning och tillsammans fullständigt angifva dettas fysiologiska karaktär. Det är således inrättadt efter samma allmänna grunder som engelsmannen Bells "visible speech"; men Brückes tecken äro godtyckligt valda, hvaremot Bell vill i konturer afteckna munställningen. Språkforskarna finna emellertid alltjämt det teoretiskt och praktiskt otillfredsställande latinska alfabetet bekvämare. Andra hithörande arbeten af B. äro: Die physiologischen grundlagen der neuhochdeutschen verskunst (1871) och Physiologie der farben für kunstgewerbe (1866). En mängd uppsatser af B., bl. a. hans första ljudfysiologiska skrift (1849), finnas intagna i "Sitzungsberichte der k. k. akad. d. wissenschaften". Såsom lärare utmärkte sig B. genom klarhet i framställningen, hvarom hans förträffliga, på sin tid äfven i Sverige använda Vorlesungen über physiologie (2:a uppl. 1875--76) bära vittnesbörd. Ett uttryck för hans djupa sinne för den bildande konsten är hans geniala skrift Schönheit und fehler der menschlichen gestalt (1891; "Menniskokroppens skönhet och fel", s. å.). B. var ledamot af Svenska läkarsällskapet (1866), Vet. soc. i Uppsala (1875) och Vet. akad. (1885). Jfr nekrolog af F. Holmgren i "Upsala läkareförenings förhandl.", bd 28. ^{Lll. R. T--dt.} Brückenau, stad i bajerska reg.-området Unterfranken, vid Sinn. 1,627 inv. (1900). En half timmes väg därifrån ligger badorten B. vid foten af Rhön med kolsyre- och svafvelsyrehaltiga källor och omkr. 1,800 kurgäster årligen. Brückner. 1. Alexander B., rysk historiker, f. 1834 i Petersburg, d. 1896 i Jena, studerade vid tyska universitet, var 1861--67 professor vid kejs. realskolan i Petersburg, kallades 1867 till Odessa och utnämndes 1872 till professor i rysk historia vid Dorpats universitet, men transporterades 1891 till Kazans utan tjänstgöringsskyldighet, dock med 3,000 rubel i pension, hvarefter han slog sig ned i Jena. Han skref en mängd arbeten, bland hvilka Rysk-svenska kriget 1788--90 (1869; på ryska), Der zarewitsch Alexej (1880), Peter der grosse (1879), Katarina II (1883), de båda sistnämnda i Onckens "Allgemeine geschichte in einzeldarstellungen", Die europäisierung Russlands. Land und volk (1888), Geschichte Russlands (1 bd, 1896, ofullb.) samt på ryska Gustaf IV Adolf och Katarina II år 1796 (i "Vjestnik Jevropi", 1890) och Potemkin (1891), hvarjämte han utgifvit aktstycken till en lefnadsteckning öfver grefve N. P. Panin (6 bd, 1888--92) och furst Kurakins arkiv (2 bd, 1891). 2. Eduard B., den föregåendes son, tysk geograf och meteorolog, f. 1862 i Jena, blef 1888 professor i geografi vid universitetet i Bern och 1904 i Halle. B. har uppställt en teori om klimatets fluktuationer, enligt hvilken nederbördsrika perioder om 35--36 år omväxla med perioder af relativ torka. Skr.: Klimaschwankungen seit 1700 (1890), Die feste erdrinde und ihre formen (1897; utgör 2:a afdeln. i nybearbetningen af Hann-Hochstetter-Pokornys "Allgemeine erdkunde") och Die alpen im eiszeitalter (1901--04; i samarbete med A. Penck) m. fl. Brückner, Alexander, polsk slavist, f. 1856 i Galizien, blef 1881 e. o. och 1892 ord. professor i slaviska språk vid Berlins universitet. B. har utgifvit polska, tjechiska och ryska medeltidstexter samt äfven sysselsatt sig med den latinska litteraturen i Polen och Böhmen. Många af hans afhandlingar äro tryckta i "Archiv für slavische philologie". Större arbeten af honom äro Die slavischen fremdwörter im litauischen (1877), den prisbelönta