undersökningen Die slavischen ansiedelungen in der Altmark und im Magdeburgischen (1879), Die lateinisch-polnische poesie im mittelalter (1894), Der literarische nachlass des Waclaw Potocki (1899), Geschichte der polnischen litteratur (1901) och Geschichte der russischen litteratur (1905). Bryennios, Nikeforos (grek. &#925;&#953;&#1008;&#951;&#966;&#972;&#961;&#962; &#8001; &#914;&#961;&#965;&#941;&#957;&#957;&#953;&#959;&#962;), bysantinsk fältherre och historieskrifvare, f. 1062, inom en ytterst förnäm släkt, blef genom sitt giftermål med Anna Komnena medlem af kejsarfamiljen. Såsom fältherre tjänade han troget både sin svärfar, Alexios I Komnenos, och sin svåger Johannes II Komnenos, mot hvilken senare både hans svärmor och hans maka förgäfves sökte förmå honom att uppträda som tronpretendent. Han dog 1137 i Konstantinopel. För eftervärlden har B. sin största betydelse genom sitt historiska arbete om Alexios Komnenos, hvars öden han emellertid hann skildra blott till år 1079; det blef hans maka beskärdt att i sitt ypperliga historiska verk fullfölja och afsluta hvad mannen påbörjat. B:s verk är den mot tronen uppåtsträfvande komneniska ättens första familjekrönika, partisk, men rik på material och för vår kännedom om dessa tider af oskattbart värde. Hans stil är enkel och koncis, såsom det höfves en soldat. Hans verk finnes till vår tid bevaradt blott genom förmedling af en i Paris 1661 tryckt dålig edition af en då ännu existerande, nu förkommen handskrift. Jfr Anna Komnena. V. Lm. Bryennios, Filotheos, grekisk teolog, f. 1833 i Konstantinopel, studerade i seminariet på ön Chalki och 1856-60 i Leipzig, Berlin och München, blef 1861 professor i kyrkohistoria och exegetik vid seminariet på Chalki och 1877 metropolit i Nikomedeia. B:s verksamhet har varit af stor betydelse för den äldsta kyrkans historia; bl. a. har han 1873 funnit en 1056 skrifven kodex, som innehöll Clemens’ två bref (utg. af B. 1875) och den dittills som förlorad ansedda ”Apostoliska kyrkoordningen” (utg. af B. 1883). Bryera. Se Bruera. <img l></img> Brygden, Selache maxima, zool., ett af Atlantiska hafvets vidunder, en hajfisk, som i storlek täflar med hvalarna. Dess vanliga längd, då den är fullvuxen, anses vara 10,4--11,8 m., men det finnes äfven uppgifter, i synnerhet från äldre tider, om att brygdar kunna blifva 20--30 m. långa eller därutöfver. Till sitt lefnadssätt liknar brygden rätt mycket hvalarna samt har i öfverensstämmelse därmed -- hvad som i främsta rummet skiljer den från andra hajar, med undantag af den s. k. Rhinodon typicus -- en klen tandbeväpning, som knappast är egnad att gripa något större rof. Den lefver hufvudsakligen af hafvets smådjur -- kräftdjur och skallösa blötdjur, antagligen till en del äfven af småfisk -- och den fångar dem genom att vidt utspärra sitt gap, hvarvid nämnda djur tillika med en massa vatten inkomma i den ofantliga mun- och svalghålan. Vattnet utpressas genom gälspringorna, men dessförinnan silas det genom det fina gallerverk, som bildas af de tättsittande långa, borstlika, inskjutande gälbågstaggarna, hvilka verka liksom hvalarnas barder och låta födan stanna kvar i svalghålan. På brygden äro dessutom gälöppningarna stora och sträcka sig högt från nacktrakten ända ned mot midtlinjen af strupregionen, hvilket är det andra kännetecknet, som skiljer den från de öfriga hajarna. Dess egentliga tillhåll är i norra Atlanten och Ishafvet; men därifrån gör den, antagligen i flock, sina årliga vandringar mot södern, där den i trakten af Irlands västkust, någon gång genom Engelska kanalen, vänder åter mot norden. I dessa farvatten har den fått sina engelska namn, ”basking-shark” (gassarehaj) och ”sunfish” (solfisk), emedan den oftast i lugnt väder under försommaren träffas i hafsytan -- där den har den rikaste tillgången på föda -- med den mörkbruna ryggen och en del af den höga stjärtfenan öfver vattnet, liksom låge den och gassade sig i solskenet. Det lugn, hvarmed den då låter fiskarbåtarna komma inpå sig, afbrytes tvärt, när den känner harpunen intränga i sin kropp. Då rusar den ned med hvalens fart och dyker, om möjligt, ända till bottnen, eller drager i yrande hast fångstbåten med sig långa sträckor under flera timmars tid eller t. o. m. ett eller annat dygn, innan den tröttnar och låter hala sig upp. Väl uppkommen i ytan, behandlas den på samma sätt som håskärdingen: buken uppsprättas, och lefvern skäres loss; kroppen får sjunka i hafvet. Fångsten är ganska inbringande: en brygd af medelmåttig storlek har en lefver, som fyller 6--10 tunnor och lämnar ungefär hälften så mycket i tran. Vid Norges kust har detta fiske troligen försiggått sedan uråldriga tider. Numera tyckes det likväl hafva alldeles upphört där. F. A. S. (L-e.) Brygga. 1. Väg- o. vattenb. En från land i ett vatten utbyggd, broliknande, fast eller flytande anläggning för olika ändamål, hvilka kännetecknas af benämningarna: lastbrygga, ångbåtsbrygga, båtbrygga, tvättbrygga, klappbrygga, färjbrygga m. m. Förr har brygga varit liktydigt med bro, i hvilken bemärkelse det fortfarande användes bl. a. i orden: krigsbrygga, krigsbryggeekipage och pontonbrygga. Fr. E. 2. Elektrot. Anordning för uppmätning af elektriskt motstånd. Bryggan (Varolsbryggan), fysiol. Se Hjärnan. Brügge, tyska namnet på staden Bruges (se d. o.). Brüggemann, Hans, bildsnidare från Husum i södra Jylland, f. omkr. 1480, d. där före 1547, utförde 1514--21 för Bordesholms klosterkyrka en stor, rikt skulpterad altartafla, hvilken sedan 1666 är uppsatt i staden Slesvigs domkyrka. Jfr uppsats af Ph. Weilbach i ”Nyt dansk kunstnerlexikon”. Ph. W. (O. G-g.) Bryggeri, dels beredning af vissa slags maltdrycker (öl, porter o. s. v.), dels inrättning, där sådana drycker beredas. Se Öl. -- Uttrycket ”brygga” användes stundom äfven om tillredning af en del andra slag af vätskor, t. ex. ättika och punsch.