dryck, bestående af konjak (eller vin) med tillsats af kryddor, russin m. m., hvilken beredes på det sätt, att konjaken antändes och därvid förbränner en viss myckenhet på ett halster lagdt socker, som smältande nedrinner i konjaken. - Det franska brûlot betyder egentl. brännare, brandskepp, men äfven för starkt kryddad maträtt och en dryck, bestående af glödgadt brännvin och socker, m. m. Brün., i zoologiska namn förkortning för M. T. Brünnich. Brynhild, nord. myt., sköldmö, Budles dotter, Sigurd Fafnesbanes maka. Se Sigurdssagan. Brynhildarkviða, en af sångerna i den äldre Eddan. Se Edda. Brünig l. Brönig, alppass, 998 m. ö. h., är den kortaste och bekvämaste förbindelsen mellan Vierwaldstättersjön och Berner-Oberland. B. är sedan 1889 genomdraget af Brünig-banan (se d. o.). Brünig-banan, en af Schweiz' märkvärdigare järnvägar, som genom det 998 m. ö. h. belägna Brünig-passet förenar Luzern vid Vierwaldstättersjön med Brienz vid Brienz-sjön i Berner-Oberland. Den är 58 km. lång, dels adhesions- och dels kuggstångsbana, med 1 m. spårvidd, samt öppnades för trafik år 1889. Den egentliga bergsträckan, med 18 km. längd, ligger mellan stationerna Meiringen och Giswyl, hvarå maximalstigningen uppgår till 120 ‰ och minimiradien till 120 m. På den del, som är adhesionsbana, äro motsvarande tal 18 ‰ och 150 m. Mellan Alpnachstadt och Hergiswyl genomskär banan Lopperberg med en 1,200 m. lång tunnel. Byggnadsplanen uppgjordes af ingenjörerna Ott och Zschokke, och byggnadskostnaden uppgick till omkr. 7½ mill. frcs. Banan genomlöper trakter med den härligaste och mest omväxlande alpnatur. H. L. Brynja, krigsv., nordisk benämning på den vapendräkt, å hvilken fjällikt öfver hvarandra lagda blad af järn eller stål påsytts; denna fjällskjorta användes från 10:e t. o. m. 12:e årh. Senare förstods med brynja äfven ringskjortan, den tyg- eller skinnjacka med tätt intill hvarandra påsydda järnringar, som användes från 8:e t. o. m. 11:e årh., och till sist äfven den egentliga pansarskjortan (se d. o.). L. W:son M. Brynjolf Bjarme, en pseudonym för H. Ibsen. Brynjulf (Brynolf) Algotsson, biskop i Skara och en af den svenska medeltidens namnkunnigaste prelater, var son af den ansedde lagmannen i Västergötland Algot Brynjulfsson och hörde följaktligen till en af landskapets förnämligaste ätter. Många af hans bröder förvärfvade sig likaledes ett berömdt namn (jfr Algotssönerna). B. invigdes tidigt i den tidens lärda studier. Han uppehöll sig i flera år vid universitetet i Paris och var en bland de förste svenskar, om hvilka man vet, att de studerat vid denna högskola. Efter hemkomsten inträdde han i kyrkans tjänst och steg snart från den ena kyrkliga värdigheten till den andra, tills han 1278 valdes till biskop i Skara. Under sin nära fyratioåriga verksamhet på denna plats gjorde han sig väl förtjänt om sitt stift. Liksom många andra biskopar på den tiden ökade han biskopsstolens rikedom, hvarjämte han lät uppbygga biskopsgårdar och stiftade prebenden. Han förvärfvade sig äfven namn såsom lagstiftare och administratör. Under benämningen "Biskop Bryniulfs stadve" har en förordning från 1281 rörande tionde, helgedagsbrott, kyrkofrid m. m. d. blifvit bevarad till våra dagar. Äfven andra organisationsåtgärder från hans biskopstid omtalas. Dessutom vinnlade han sig om gudstjänstens högtidlighet, ordnade densamma i Skara domkyrka och författade själf hymner, s. k. "historier", hvilka under medeltiden voro mycket berömda. Ett par af dem gällde de svenska helgonen Elin af Sköfde och Eskil, en annan Kristi törnekrona, med anledning af den dyrbara relik (en törntagg ur nämnda krona), som han mottagit af den norske konungen Håkon Magnusson. Om hans verksamhet för öfrigt bära mångfaldiga urkunder vittne. Jämte hela sin släkt ådrog han sig Magnus Ladulås' onåd, med anledning af brodern Folkes "jungfrurof" (Ingrid Svantepolksdotter). Han måste för en tid draga sig undan till Alvastra kloster och sedermera till konungen afgifva en högtidlig trohetsförsäkran. Äfven under striderna mellan Birger och hans bröder framträdde den åldrige biskopen, och vid förlikningen 1308 var han en af Birgers löftesmän. Han dog 1317 (sannolikt 6 febr.). Icke långt efter sin död kom han i rop såsom helgon. Underverk sades ske vid hans graf, och hans namns åkallan hade en kraftig verkan. Också gjorde, ungefär ett århundrade efter hans död, konung Erik af Pommern samt svenska och norska prelater en framställning till kyrkomötet i Konstanz om hans kanonisering. Mötet ansåg likväl, att saken borde ytterligare pröfvas, och öfverlämnade densamma åt en kommission af en norsk och två svenska biskopar, hvilka sammanträdde i Sverige 1417 och utförde det gifna uppdraget. Frågan om kanonisationen fick emellertid tills vidare hvila; när den mot slutet af 15:e årh. återupptogs, blefvo den nämnda kommissionens förhandlingar tryckta och höra numera under titeln "Vita Brynolphi" till de största sällsyntheterna inom den svenska bokvärlden. (En liten fotolitografierad upplaga föranstaltades 1870 af G. E. Klemming.) I Rom verkade å svenskarnas vägnar Hemming Gad för biskopens kanonisation, med den påföljd att påfven Alexander VI år 1499 gaf sitt tillstånd till hans translatio, d. v. s. därtill att hans ben högtidligt flyttades till ett värdigare rum, där man skulle visa dem tillbörlig heder och vördnad, tills påfven hunne att skrida till den verkliga kanonisationen. Någon sådan har dock veterligen icke skett. Ehd. Brynjulf (Brynolf) Gerlaksson, biskop i Skara mot slutet af den katolska tiden och den tredje med namnet Brynolf i detta stift, var liksom Brynolf Algotsson en bland stiftets märkligare styresmän. I början af 1478 omtalas han såsom korad till biskop (electus) och innehade sedan biskopsstolen till sin död, 1505. Han berömmes för sin omvårdnad om stiftets kyrkor. Af honom uppfördes biskopshuset i Husaby, af hvilket ännu lämningar kvarstå. Likaså bär Skara-biskoparnas forna boställe, Läckö slott, hans initialer, B. G., på en af sina murar. I Husaby lät han smycka biskopshusets sal med bilder af alla Skara stifts biskopar, sig själf inbegripen, och försåg hvarje bild med en rimmad underskrift. Dessa verser, som bevarats i afskrifter, hafva i senare tid utgifvits under titeln Skara biskopars rimkrönika (senast 1871 i "Scriptores rerum suecicarum medii ævi". III). 1498 lät han i Nürnberg trycka ett breviarium för Skara stift. Äfven i sin tids rådsmöten och