kunna nämligen, till följd af sin jämförelsevis stora hårdhet, användas till brynstenar. E. E. Bryntesson, Måns. Se Lilliehöök. Bryofyter. Se Bryophyta. Bryograptus Lapworth (af grek. bryon, mossa, och grafe, skrift), paleont., små, dikotomt förgrenade graptolitkolonier från yngsta kambrium eller äldsta silur. Se Graptoliter. A. Hng. Bryolog. Se Bryologi. Bryologi (af grek. bryon, mossa, och logos, ord, tal, lära), den gren af botaniken, som behandlar mossorna. - Bryolog, en som sysselsätter sig med mossornas studium. Bryonia L., Hundrofva, bot. farm., ett till fam. Cucurbitaceæ hörande släkte af långrefvade, klängande örter med triangulärt hjärtlika blad, små, gröngula, skildkönade blommor i kvastar från bladvecken. -

</img>
B. alba L., som har en tapplik, köttig 
rot, från hvilken vanligen många, 2-4 m. långa 
rankor hastigt uppväxa hvarje vår, förekommer i 
Sverige sparsamt förvildad, men ofta planterad kring 
löfsalar, verandor o. s. v. Bären bli slutligen svarta. 
De äro liksom hela växten giftiga. Ur roten har 
framställts en alkaloid, bryonin, som i större 
dos förorsakar mag- och tarminflammation, svindel, 
yrsel och död. Roten var i äldsta tider mycket 
begagnad mot fallandesot, lamhet, vattusot, astma 
o. s. v. samt har äfven i nyare tid användts för 
liknande ändamål. B. dioica Jacq., med röda bär, 
är vackrare än B. alba och planteras ofta för samma 
ändamål som denna.                   
      O. T. S.  (G. L-m.)

Bryonin.  Se Bryonia.

Bryonopsis laciniosa Naud. f. erythrocarpa 
Naud bot., en till fam. Cucurbitaceæ hörande 
slingerväxt, härstammande från Ostindien. Den har 
2-3 m. långa rankor, mörkgröna, flikiga blad och 
små gulaktiga blommor, ur hvilka de körsbärsstora, 
till sist med hvita stänk försedda karmosinröda 
frukterna utveckla sig. Som en ettårig, hastigt växande 
art lämpar sig denna växt synnerligen väl att i 
trädgårdar planteras till täckande af väggar, plank, 
lusthus etc., och den nyttjas ofta för detta ändamål. 
      G-A.*

Bryophyllum Salisb., bot., växtsläkte af fam. 
Crassulaceæ. Dit hör B. calycinum Salisb., en saftig, 
från tropikerna härstammande halfbuske, hvars 
köttiga, ovala blad, om de läggas på fuktig mark, i 
kanternas inskärningar alstra knoppar, som slå rötter 
och utvecklas till nya stånd. Bladen nyttjas i växtens 
hemland att läggas på sår. 
      Ldt. (G. L-m.)

Bryophyta, Bryofyter, bot., numera ofta 
benämning på mossornas (Muscineæ) stora 
underafdelning inom växtriket. 
      G. A.*

Bryozoer (lat. bryozoa, af grek. bryon, mossa, 
och zoon, djur), zool.  Se Mossdjur.

Bryozokalk, geol., en till yngre kritetagen 
(danien) hörande, hvit eller grå, stundom gulfärgad, 
mer eller mindre lös, ej sällan porös kalksten, 
sammansatt hufvudsakligen af brottstycken utaf 
bryozoer, bland hvilka de smala stamliknande äro de 
vanligaste. Den förekommer inom Malmöområdet af 
den skånska kritformationen. 
      E. E.

Brysk (af fr. brusque), tvär, häftig, grof, kort om 
hufvudet. - Brusquement [bryskmä'], tvärt, 
häftigt, groft.  Jfr Bruscamente.

Bryske, dansk adlig ätt, som nämnes redan på 
1300-talet och egde stora besittningar på norra Fyn. 
Mest kända bland dess medlemmar äro Iven B., 
som 1416 tappert försvarade Glambæks slott på 
Femern mot holsteinarna, Anton B., som 1545-66 
var rikskansler och egde den berömda runhandskriften 
af skånelagen, och Lisbet B., f. 1586, d. 
1674, som författade den viktigaste och mest 
använda släktboken om den danska adeln. Med 
henne dog ätten ut. Jfr "Danmarks adels aarbog", 
1889.
      E. Ebg.

Bryssel (ty. Brüssel), hufvudstad i konungariket 
Belgien.  Se Bruxelles.

Brysselkål, bot.  Se Brassica.

Brysselmattor (af Bryssel, svenskt namn på 
Bruxelles) utgöras af en sammetsartad väfnad med 
öglor på rätsidan. Grundvarpen består af starkt, 
tvinnadt bomullsgarn; inslaget är vanligtvis af groft 
jutegarn, och polvarpen (af fr. poil, hår, tofs), som 
bildar rätsidan, utgöres af tvinnadt kamgarn af grof 
ull. Polvarpen innehåller flera olikfärgade lager af 
trådar och kallas alltefter antalet sådana lager 2-, 
3-, 4- eller 5-kårig. Vid väfningen upplyfter 
jacquardmaskinen vissa poltrådar ur de olika lagren 
i öfverensstämmelse med mönstrets färger och figurer. 
Under de höjda poltrådarna införes en s. k. nål 
(ty. ruthe, fr. fer) af tillplattad ståltråd, bakom 
hvilken poltrådarna åter sänkas ned för att 
fastbindas af inslaget. När åtskilliga nålar och inslag 
sålunda blifvit inväfda, utdrages den första nålen, 
kvarlämnande en rad poltrådsöglor, hvarefter den 
inväfves bakom de öfriga. På detta sätt fortfar 
väfningen sedermera nål efter nål. Då nu somliga 
poltrådar komma att bilda många öglor, medan andra 
visa sig mera sällan, är tydligt att man för den 
olika inväfningens skull ej kan anbringa dem på en