och dyrbara spelkonstruktioner blifvit införda, bl. a. Harfields pumpspel. Detta består af en spelställning (a) af gjutet järn, genom hvilken går en gröfre axel af smidt järn. På de bordvarts om spelställningens sidostycken utskjutande axeländarna äro tvenne nockar (b) af gjutjärn fastsatta. Strax inom sidostyckena sitter på hvardera sidan i spelet en på axeln rörlig ring (c), som är så formad, att länkarna i ankarkättingen falla väl in i ringens kuggformiga fördjupningar.

</img>
Strax midskepps om
nyssnämnda ring sitter en annan ring (d) eller skifva,
så inrättad, att, då ankaret skall "lättas"
(lyftas), den på axeln rörliga kättingsringen kan
medelst sistnämnda skifva låsas eller tillkopplas på
axeln. När däremot kätting skall "stickas" (utsläppas
från fartyget), frånkopplas kättingsringen på
spelaxeln. På spelaxeln sitta vidare de ringar eller
hjul, med hvilka axeln kringvrides, vare sig denna
kringvridning åstadkommes genom handkraft, medelst
pumpmekanism eller genom ångkraft. Jfr Beting.
R. N.»

Bråssa, rundt eller aflångt spänne. Detta ord upptogs
af Liljegren ur folkspråket och nyttjades af honom
såsom arkeologisk term, men brukas numera ej för detta
ändamål.                                   Hs Hd.

Bråte, krigsv., förr benämning på de
förhuggningsbefästningar, som särskildt under 1400-
och 1500-talen voro mycket i bruk för att för fienden
stänga skogsvägarna och passen. Till en början gjorde
bråten mera skäl för sitt namn, enär den bestod
af en vidsträckt, men oordnad förhuggning, bakom
hvilken försvararna, oftast sammanrotade bönder,
med sina bågar och sedermera äfven hakebössor
sökte hindra fienden att öppna sig väg. Senare
anordnades bråten mera konstmässigt, maskerades om
möjligt och försågs med lönnportar samt besattes med
både fotfolk och fältskytt, allt i enlighet med på
förhand uppgjord ritning eller s. k. "skamplun".
L. W:son M.

Bråttensby. socken i Älfsborgs län, Kullings
härad. 1,080 har. 329 inv. (1903). B. och Landa samt
en del af Hällestads församling bilda en kommun. Annex
till Algutstorp, Skara stift, Kullings kontrakt.

Bråvalla hed, ett fält, där enligt sägnen ett slag
hölls mellan konungarna Harald Hildetand och Sigurd
Ring. Somliga hafva förlagt detta slagfält till
närheten af Bråviken, andra till Värend. Den förra
lokaliseringen är den rimligare, dels på grund af
sagans framställning, dels emedan i denna trakt flera
ortnamn begynna med Brå. Såsom förfelade måste man
dock anse försöken att i Vikbolandets norra del utpeka
det eller de graffält, som skulle gömma kvarlefvorna
af de i slaget fallne; de graffält man nämnt äro
ingenting annat än vanliga 
begrafningsplatser, sådana som allmänt förekomma vid byar,
hvilka tillkommit redan under hednatiden och som i
östgötalagen kallas hednu- och högbyar. Slaget tillhör
för öfrigt icke historien, utan sagan, i hvilken
visserligen historiska element kunna ingå, ehuru det
numera icke är möjligt att med full säkerhet urskilja
dem. Det är därför alldeles oriktigt att, såsom förr
skedde, kalla det år (740), till hvilket man plägade
hänföra Bråvallaslaget, för det första säkra årtalet
i Sveriges historia.                           Hs Hd.

Bråviken, en betydande vik af Östersjön, intränger
till en längd af 45 km. (om dess yttre del,
Bosöfjärden, medräknas) först mellan Södermanland
och Östergötland och sedan in i sistnämnda
landskap. Största bredden, vid Svinsundsfjärden,
en vik, som söderut från den egentliga Bråviken
intränger i Vikbolandet, är 8 km. Den norra stranden
är brant och klippfylld, den södra är jämnare.
Öar förekomma sparsamt. De vattendrag, som utmynna
i B., äro obetydliga; det största är Motala ström,
vid hvars utlopp Norrköping är beläget.

Bråån, en omkr. 53 km. lång, från Linderödsåsen
i Skåne kommande biflod fr. h. till Käflingeån
l. Lyddeån.

Bräcka, bot.  Se Saxifraga.

Bräcka, petrogr., i Dannemora bruklig benämning
på en gröngrå eller mörkgrå, mycket hård och seg
bergart, hvilken förekommer såsom körtelformiga
eller lagerformigt långsträckta partier i därvarande
järnmalmslager. Den kallas malmbräcka, om den är
uppblandad med järnmalm och i viss grad brytvärd , men
gråbergsbräcka eller gallbräcka, om den är fri
från malm. Enligt A. Erdmanns analys och bestämningar
utgöres bräckan af en mycket järn- och manganoxidulrik
varietet af hornblände. Den är så hård, att vid
borrning i densamma bergborrarna ej sällan bräckas
eller krokna.      E. E.

Bräckage [bräkaj; af eng. break, bräcka, och den
romanska ändelsen -age], varors förstörande genom
sönderslagning eller krossande.

Bräcke, socken i Jämtlands län, Refsunds
tingslag. 59,703 har. 2,217 inv. (1903). Annex
till Refsund, Härnösands stift, Jämtlands östra
kontrakt. - I socknen ligger, 71 km. från Östersund
och 63 km. från Torpshammar, järnvägsstationssamhället
B., utgångspunkten för den s. k. tvärbanan genom
Jämtland. Detta samhälle, som numera har öfver 2,000
inv., har 1905 anhållit att blifva municipalsamhälle.

Bräckjärn l. Bräckstång, mek. Se Kofot.

Bräckt vatten.  Se Vatten.

Brädbeklädnad, fortif. Se Beklädnadsarbete.

Bräde (Spela bräde).   Se Brädspel.

Bräder, träv., sågas mest af tall och gran. De bräder,
som skeppas till utlandet, hafva en tjocklek af
l 3/4-1/2 tum, till skillnad från battens och plank,
som hafva resp. 2-2 1/2 och 3-4 tum. Bredden å 
exportbräder varierar mellan 12 och 4 tum. Brädernas såväl
tjocklek som bredd mätes alltid i engelska tum. Man
skiljer emellan fyra slag af bräder: breda (8"-12"),
ordinära (7"}, smala 6 1/2"-5 1/2") och mycket smala
(5"-4"). Den medellängd, som vid export erfordras,
varierar mellan 14 och 17 fot. Bräder under 10 fots
längd betalas i allmänhet med 1/4-1/3 lägre pris än
sådana af ordinär längd. Oftast apteras äfven längden
i engelska fot, men