måste af sin egare borttagas ur brädet, om motståndaren träffar den och med sin bricka intar dess tunga, emedan brickor af olika färg ej få stå på samma tunga. Den, som har bricka slagen, måste först "slå in" denna, innan han får flytta någon annan af sina brickor. Slå in, d. v. s. placera en bricka, kan man endast på någon af de sex första tungorna på motståndarens sida. Samtidigt med att man för fram sina egna brickor, skall man söka hindra sin motståndare att komma fram, hvilket sker genom att slå hans blottor och genom att själf sätta "band" eller "binda" blottor. Band kallas två brickor (till hvilka kunna samlas flera) af samma färg på en tunga. Endast i undantagsfall kunna band slås och äro därför af största vikt. På den sida af brädet, där man börjar spela, får man sätta endast ett band, nämligen på huken, tolfte kilen, det s. k. hukbandet. Snabbare än genom hemspel af brickorna kan man vinna partiet genom att göra motspelaren jan, d. v. s. att slå flera af hans brickor, än han har möjlighet att slå in. Att göra sprängjan är det högst skattade sättet att vinna; det sker därigenom, att den ene spelaren vid inslag slår ett af motspelarens band; det ena fall, då band slås, är nämligen, då det upptar en tunga, som en slagen bricka slås in på. Fler än fem band efter hvarandra tillåtas icke; sätter en spelare sex band i rad, har motståndaren rätt att slå ett af dem -- det andra fall, då ett band får slås. Munk kallas den spelare, som ännu har en eller flera brickor slagna, när motspelaren spelat hem och vunnit. Enkelt och dubbelt kronspel samt trappspel och utspel äro namn på några mindre vanliga former för vinst, hvilka stå hemspel nära, men ofta skattas högre. Fåt (fr. faute, fel) kallas slag, på hvilket spelare ej kan "komma in" med slagen bricka. Tärningskasten ha nästan alla särskilda namn; två 6 kallas sexor all l. sexor mång, två 5 sinkor all l. mång, två 4 kvartaner, två 3 trallor (all), två 2 dusena par, två l ässena par; 6 och 5 kallas sextifem, 6 och 4 sextifyra, 6 och 3 sextitre eller sex tress, 6 och 2 sex dus, 6 och l sex äss, 5 och 4 sinka fyra, 5 och 3 sinka tre, 5 och 2 sinka dus, 5 och l sinka äss, 4 och 3 kvart tre, 4 och 2 kvart dus, 4 och l kvart äss, 3 och 2 troja dus, 3 och l tress äss, 2 och l dus äss. - Bland utomlands gängse brädspel kunna nämnas triktrak, som är af hög ålder och har synnerligen komplicerade spelregler, toccategli, puff, revertier, som mest liknar det svenska brädspelet, och backgammon. I alla dessa spel är brickornas gång och värderingen af slagen en annan än i svenskt brädspel; i flera tillkommer dessutom poängberäkning. - Se T. Wilson, "Illustrerad spelbok" (1888). R-n B. Bräken, bot. Se Filices och Pteris. Bräkne. 1. Härad i Blekinge län. utgör Bräkne domsaga och ingår i Blekinge västra fögderi samt omfattar socknarna Bräkne-Hoby, Öljehult, Hällaryd, Åryd, Asarum, Ringamåla. 67,662 har. 24,813 inv. (1903). -- 2. Domsaga i Blekinge län, utgöres af Bräkne härad. Bräkne-Hoby, socken i Blekinge län. Bräkne härad. 18,109 har. 5,793 inv. (1903). B. bildar med Öljehult ett regalt pastorat i Lunds stift, Listers och Bräkne kontrakt. Bräkylä (fi. Rääkkylä), imperiellt pastorat af 3:e kl., Libelits härad, Kides domsaga, Karelens nedre kontrakt, Nyslotts stift, Kuopio län, Finland. Landareal 405 kvkm. Befolkningen, finsktalande, 6,581 pers. (1903). A. G. F. Brämfällning. Se Fjäder, zool. Brämhult, socken i Älfsborgs län, Ås härad. 2,019 har. 404 inv. (1903). Annex till Borås stadsförsamling, Skara stift, Ås kontrakt. Brämö (Bremö), ö i Bottniska viken, s. ö. om Sundsvall, tillhörande Njurunda socken, Västernorrlands län. På norra sidan af ön ligga den viktiga Brämö fyr samt ett fiskläge med hamn och kapell, på sydvästra sidan lotsstation. Brändan, landtbr., benämning på svedjad jord. Se Bränning. Brändberget, högt berg och landkänning i Attmars socken i Medelpad. Det synes på ett afstånd af 100 km. Sitt namn har det sannolikt fått däraf att man fordom upptände vårdkasar därstädes. Bränder, skogsh. Se Brandar. Brändö, skärsocken i Åbo och Björneborgs län, Finland, Ålands domsaga och härad, utgör ett imperiellt pastorat af 3:e kl., Ålands kontrakt, Åbo ärkestift. Areal 78 kvkm. Befolkningen, svensktalande, 1,234 pers. (1903). A. G. F. Brännande pilört, bot. Se Polygonum. Brännare. 1. Ett slags fyrapparat. Se Blänkfyr. - 2. Sjöv. Se Brandskepp. - 3. Krigsv. En med brännsats fylld, limmad hylsa af skrifpapper. - 4. Fys. Den del af en lys- eller värmeapparat, ur hvilken det brännbara ämnet strömmar ut och förbrinner. (Jfr Lampa, Gas och Gasbelysning samt Bunsens brännare.) Brännbar luft. Se Väte. Brännbär, bot. Se Bringbär. Bränneridirektionen (Regale bränneridirektionen), en af k. m:t 14 sept. 1775 tillsatt direktion (riksrådet grefve N. Bielke, presidenten i statskontoret frih. H. H. Boije, landshöfdingen frih. G. G. Wrangel och statssekreteraren J. Liljencrants, till hvilka i dec. s. å. kommo ytterligare tre), som fick i uppdrag att ombesörja allt, som rörde inrättandet och ledningen af kronobrännerierna. Direktionen upphörde 1788. Brännerikontrollör. Se Brännvinslagstiftning. Brännerivittne. Se Brännvinslagstiftning. Bränneålder (Brännålder). Snorre Sturlasson säger i inledningen till sin Konungabok: "Den första tiden kallas bränne-åldern, ty då skulle man bränna de döde och resa stenar till deras minne; sedermera, först i Danmark, sedan i Sverige och Norge, började man öfver de döde uppkasta en hög". Alltför länge har till följd af detta yttrande benämningarna bränneålder och högålder haft burskap såväl i den nordiska fornkunskapen terminologi som i det allmänna medvetandet. De inkast man gör mot dessa termer äro väsentligen följande tvenne: 1. Likbränning förekom äfven på den tid, då man öfver den döde uppkastade en hög af jord eller stenar; de flesta grafhögar från järnåldern i Sverige innehålla brända lik. 2. Grafundersökningarna gifva icke vid handen, att en bränneålder gått före en begrafningsålder. Under stenåldern begrofvos i Norden obrända lik i stora, af högar omgifna eller helt betäckta stenkummel. I bronsålderns äldsta