grafhögar träffas obrända, i de yngre brända lik. Under järnåldern användes samtidigt båda begrafningssätten. Hs Hd. Brännförgyllning. Se Förgyllning. Brännglas l. Solglas, fys., en samlingslins, hvars sfäriska begränsningsytor hafva stora radier. Brännglaset nyttjas för att medelst solstrålarna, hvilka genom linsen brytas samman till dess brännpunkt (se d. o.), åstadkomma stark upphettning eller antändning af ett i grannskapet af denna punkt beläget föremål (t. ex. tobak i en rökpipa). Det begagnas äfven såsom lupp (förstoringsglas) vid läsning af fint tryck. (Se Lins.) ». R- Bränngrund, en fordom nästan allmänt af kopparstickare och akvafortister använd etsningsgrund, som bereddes af harts och klar lin- eller nötolja. Den utgjorde färdig en mycket seg, sirapsliknande vätska, hvarmed plåten tunt och jämnt belades. Plåten hettades sedan öfver en koleld, tills grundvätskan hårdnat, hvarpå den i varmt tillstånd inröktes. Den på detta sätt erhållna plåtgrunden var särdeles ypperlig för i synnerhet kopparstickarens ändamål, den var seg och kraftigt fäst vid plåten, höll väl mot syror och försämrades ej under arbetets fortgång, äfven om åratal togos i anspråk till utförandet. Nästan alla kopparstick från 1600- och 1700-talen utfördes på denna grund, som då kallades den hårda grunden, hvaremot hvad nu kallas hård etsningsgrund då gick under namn af mjuk grund. Vår nuvarande mjuka grund var obekant för de gamle kopparstickarna. Hvarför den ypperliga bränngrunden numera råkat i glömska är svårt att säga; möjligen beror det på det tidsödande motstånd den gjorde vid stickel- och nålarbetet. Det fordrades äfven stor vana såväl att bereda den som att applicera den på plåten. A. T-g. Brännhår, bot. Se Hår (växternas). Bränning, landtbr., ett förfaringssätt, som användts för jordens odling och tillfälligt höjande af densammas fruktbarhet. Med eldens tillhjälp befrias jordytan från hinderligt träbråte, ris, torf och mossa, askan gödslar jorden, och jorden vinner i fruktbarhet äfven därigenom att de mineraliska delarnas vittring befordras, skadlig syra neutraliseras och leran blir luckrad. Bränning brukades förr ej blott vid jordens första uppodling, utan genom upprepade hackningar och bränningar af ytjorden (kyttande) sökte man återgifva jorden den fruktbarhet, som skördarna borttagit, och detta upprepades ofta, tills jorden blef ofruktbar och "dödbränd". Emedan en för jordens fruktbarhet värdefull mylla förstöres af elden, är bränning af fast och mullfattig jord numera utdömd, och äfven i mossar och kärr bör denna åtgärd användas endast där torfven är djup och det oförmultnade ytlagret ej kan lämpligen aflägsnas på annat sätt samt där fara ej finnes att markytan genom bränningen skall sänkas för lågt i förhållande till grundvattenytan. Vid det förr vanliga svedjebruket, som afsåg en tillfällig användning af skogsmark till sädesodling och bete, fälldes skogen och af brändes, hvarefter, sedan askan kringspridts och markytan fått en grund bearbetning med gaffelplog och risharf, den s. k. brändan besåddes vanligen med råg samt med eller utan insådd af höfrö fick gräsbinda sig. Svedjelandet användes sedan några år till betesmark och fick småningom åter igenväxa till skog. Med skogens ökade värde har svedjebruket så godt som fullständigt upphört i Sverige. Däremot förekommer ännu här och hvar att ljunghedar och annan af värdelös växtlighet bevuxen mark afsvedas för att för några år framlocka gräsväxt för bete. Då emellertid jorden alltmer förstöres genom dylikt svedjande, är dess användning förbjuden eller inskränkt genom allmän lag. - I många trakter brukas att tidigt på våren, innan kälen gått ur jorden och växtligheten börjat, afbränna den s. k. förnan, det vissna gräset från föregående år; genom den uppkomna askan gödslas jorden, hvarjämte en mängd ägg och sporer af parasiter ur djur- och växtvärlden förstöras. - Svagare bränning eller rostning af styf lera gör denna lueker och porös, hvarjämte hvarjehanda kemiska förändringar inträda, som öka lerans fruktbarhet. Sålunda bränd lera har man brukat påföra annan jord, som däraf förbättras. Lerbränning för detta ändamå förekommer ej numera i Sverige. H. J. Dft.

</img>
Bränning, sjöv., våg, som skummande bryter mot
en strand, en klippa, ett ref eller ett grund, som
ligger i eller strax under vattenytan. Bränningar
uppstå på långgrunda kuster, undervattensref o. d.,
därigenom att vågorna, som komma inrullande från
djupet, blifva hindrade i sin rörelse framåt, så
att de efterföljande vågorna alltjämt upphinna de
föregående. De sålunda på hvarandra upptornade, af
skum öfverhöljda vattenmassorna kunna nå en höjd af
30 m. och därutöfver, och den styrka, med hvilken
de slå mot klipporna, är utomordentlig. Äfven den
klippa eller det grund, som åstadkommer att vågorna
bryta sig, kallas bränning. Storslaget uppträder
företeelsen bl. a. vid S:t Helena, Ascension,
Antillerna, Guinea och Koromandel. Jfr Brottsjö,
Grundbrott och Surf. R. N.*

Brännjärn, ett kirurgiskt
instrument. Redan medicinens fader (Hippokrates)
yttrade: "Hvad medikamenten ej förmå hjälpa,
skall järnet bota; hvad järnet ej kan kurera,
skall elden bota". Ifrågavarande instrument består
af ett stycke järn, som för olika ändamål mycket
växlat i form (klubb-, oliv-, prisma- eller fotform
o. s. v.). Medelst en lång stjälk, likaledes af
järn, fästes det vid ett skaft af trä, knappen
värmes i elden, till dess den blir rödglödande
(sällan tills den blir hvit), och bringas därefter
intill det ställe, som skall brännas. En viss klass
af sjukdomar behandlades förr och behandlas nog
ännu medelst bränning, nämligen benröta i ryggraden,
"ryggmärgslidande", "höftsjuka"; men äfven för dessa
fall förkastas detta "heroiska medel"