Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brännförgyllning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grafhögar träffas obrända, i de yngre
brända lik. Under järnåldern användes
samtidigt båda begrafningssätten.
Hs Hd.
Brännförgyllning. Se Förgyllning.
Brännglas l. Solglas, fys., en samlingslins,
hvars sfäriska begränsningsytor hafva stora
radier. Brännglaset nyttjas för att medelst
solstrålarna, hvilka genom linsen brytas samman
till dess brännpunkt (se d. o.), åstadkomma stark
upphettning eller antändning af ett i grannskapet
af denna punkt beläget föremål (t. ex. tobak
i en rökpipa). Det begagnas äfven såsom lupp
(förstoringsglas) vid läsning af fint tryck. (Se
Lins.) ». R-
Bränngrund, en fordom nästan allmänt af
kopparstickare och akvafortister använd
etsningsgrund, som bereddes af harts och klar lin-
eller nötolja. Den utgjorde färdig en mycket seg,
sirapsliknande vätska, hvarmed plåten tunt och jämnt
belades. Plåten hettades sedan öfver en koleld,
tills grundvätskan hårdnat, hvarpå den i varmt
tillstånd inröktes. Den på detta sätt erhållna
plåtgrunden var särdeles ypperlig för i synnerhet
kopparstickarens ändamål, den var seg och kraftigt
fäst vid plåten, höll väl mot syror och försämrades
ej under arbetets fortgång, äfven om åratal togos
i anspråk till utförandet. Nästan alla kopparstick
från 1600- och 1700-talen utfördes på denna grund,
som då kallades den hårda grunden, hvaremot hvad
nu kallas hård etsningsgrund då gick under namn af
mjuk grund. Vår nuvarande mjuka grund var obekant
för de gamle kopparstickarna. Hvarför den ypperliga
bränngrunden numera råkat i glömska är svårt att
säga; möjligen beror det på det tidsödande motstånd
den gjorde vid stickel- och nålarbetet. Det fordrades
äfven stor vana såväl att bereda den som att applicera
den på plåten. A. T-g.
Brännhår, bot. Se Hår (växternas).
Bränning, landtbr., ett förfaringssätt, som
användts för jordens odling och tillfälligt höjande
af densammas fruktbarhet. Med eldens tillhjälp
befrias jordytan från hinderligt träbråte, ris,
torf och mossa, askan gödslar jorden, och jorden
vinner i fruktbarhet äfven därigenom att de
mineraliska delarnas vittring befordras, skadlig
syra neutraliseras och leran blir luckrad. Bränning
brukades förr ej blott vid jordens första uppodling,
utan genom upprepade hackningar och bränningar af
ytjorden (kyttande) sökte man återgifva jorden den
fruktbarhet, som skördarna borttagit, och detta
upprepades ofta, tills jorden blef ofruktbar och
"dödbränd". Emedan en för jordens fruktbarhet
värdefull mylla förstöres af elden, är bränning af
fast och mullfattig jord numera utdömd, och äfven i
mossar och kärr bör denna åtgärd användas endast där
torfven är djup och det oförmultnade ytlagret ej kan
lämpligen aflägsnas på annat sätt samt där fara ej
finnes att markytan genom bränningen skall sänkas
för lågt i förhållande till grundvattenytan.
Vid det förr vanliga svedjebruket, som afsåg en
tillfällig användning af skogsmark till sädesodling
och bete, fälldes skogen och af brändes, hvarefter,
sedan askan kringspridts och markytan fått en
grund bearbetning med gaffelplog och risharf, den
s. k. brändan besåddes vanligen med råg samt med eller
utan insådd af höfrö fick gräsbinda sig. Svedjelandet
användes sedan några år till betesmark och fick
småningom åter igenväxa till skog. Med skogens ökade
värde har svedjebruket så godt som fullständigt
upphört i Sverige. Däremot förekommer ännu här och
hvar att ljunghedar och annan af värdelös växtlighet
bevuxen mark afsvedas för att för några år framlocka
gräsväxt för bete. Då emellertid jorden alltmer
förstöres genom dylikt svedjande, är dess användning
förbjuden eller inskränkt genom allmän lag. -
I många trakter brukas att tidigt på våren, innan
kälen gått ur jorden och växtligheten börjat,
afbränna den s. k. förnan, det vissna gräset från
föregående år; genom den uppkomna askan gödslas
jorden, hvarjämte en mängd ägg och sporer af parasiter
ur djur- och växtvärlden förstöras. - Svagare bränning
eller rostning af styf lera gör denna lueker och
porös, hvarjämte hvarjehanda kemiska förändringar
inträda, som öka lerans fruktbarhet. Sålunda bränd
lera har man brukat påföra annan jord, som däraf
förbättras. Lerbränning för detta ändamå förekommer
ej numera i Sverige. H. J. Dft.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
