nästan enstämmigt af kirurgerna. Det finner dock
användning någon gång, mest vid svåra blödningar,
som ej på annat sätt låta stilla sig. Förrän
blodets cirkulation upptäcktes, måste vid hvarje
svårare blödning, t. ex. vid amputationer, bränning
medelst järn eller t.o.m. smält bly o.d.
användas. Jfr
Kauterisation och
Termokauter.
Rsr.*
Brännkyrka, socken i Stockholms län, Svartlösa
härad. 8,082 har. 10,714 inv. (1903). Inom socknen
ligga Liljeholmens municipalsamhälle (se d.o.),
Örby villastad och många industriella inrättningar;
folkmängden har ock tredubblats på de sista 25 åren.
Annex till Huddinge, Strängnäs stift, Södertörns
kontrakt.
Slaget vid B. När Kristian II sommaren 1518
belägrade Stockholm, skyndade riksföreståndaren
Sten Sture d. y. med en allmogehär söderifrån till
stadens undsättning. För att ej blifva anfallen i ryggen
bröt Kristian upp med större delen af sina trupper
och ryckte mot Sten Sture. De bägge härarna
möttes vid ofvannämnda sockens kyrka och
sammandrabbade en af de sista dagarna i juli. Svenskarna,
hvilkas hufvudbaner fördes af den unge Gustaf Eriksson
(Vasa), angrepo danskarnas fasta och förmånliga
ställning tvenne gånger, men slogos tillbaka;
vid det tredje anfallet kastades dock fienden öfver
ända. Segern stod svenskarna dyrt - 1,600 bönder
lära nämligen hafva stannat på platsen - och
blef ej afgörande, ty ännu sex veckor efter densamma
kunde Kristian fortsätta belägringen af
hufvudstaden.
Brännlinje,
fys. Se
Kaustika.
Brännmaterial. Under inverkan af värme och ljus
äro växterna i stånd att omsätta kolsyra och vatten
till kol- och vätehaltiga föreningar af mångskiftande
art. Härigenom uppmagasineras "energi" (se d.o.),
hvilken benämnes
potentiell, så länge den är
outnyttjad, och
aktuell, i mån som den utlöses och -
i här föreliggande fall - ger sig till känna som värme
och ljus. Genom att tjäna människor och djur till
föda kunna växtämnen äfven omsättas till materie
af annan art med annan potentiell energi, samtidigt
med att de delvis ge (animalt) värme under utveckling
af produkter, af hvilka några äro desamma som
vid vanlig förbränning (kolsyra, vatten). Man kan
alltså tänka sig möjligheten att använda
brännmaterialier äfven ur djurriket, något som ju faktiskt
också är förhållandet t.ex. hos eskimåerna, som
bränna sältran. Äfven bergoljan anses af mången
härröra från urtidens djurvärld. Det långt
öfvervägande antalet brännmaterialier förskrifver sig
emellertid direkt eller indirekt från växtriket.
Direkt därifrån hämtas hufvudsakligen
ved, som erhålles af stam och grenar af allmännare
träslag. I vårt land är det mestadels
tall,
gran och
björk, som användas till bränsle; men
dessutom konsumeras rätt mycket
al och i södra
Sverige äfven något
ek och
bok. I Danmark och
Tyskland utgöra sistnämnda vedsorter ganska
allmänna brännmaterial. I botaniskt afseende skiljer
man mellan den egentliga veden och barken, men
handelsvaran ved utgöres af båda tillsammans.
Ungefärliga proportionen mellan trä och bark hos
några allmännare träslag af den mognad, som
fordras för användning till brännmaterial, är
följande:
<table o>
<td> <td>% trä <td>% bark
<td>tall................ <td>90 <td>10
<td>gran ............ <td>91 à 92 <td>9 à 8
<td>björk ........... <td>81 à 85 <td>19 à 15 (häraf c:a 3 % s.k. näfver)
<td>al .................<td>88,5 <td>11,5
</table>
Såväl trä som bark innehålla mineralbeståndsdelar
(aska) samt vatten. Aska ingår till större
myckenhet i barken än i träet: t. ex. hos björken
med c:a 3 proc. i barken och 0,5 i träet. Vattenhalten
växlar inom synnerligt vidsträckta gränser - från
procentsiffror öfver 40 till c:a 15 proc. Vanlig
"lufttorr" ved räknas hålla 20 à 25 proc. fuktighet.
Ved plägar i allmänhet i handeln beräknas efter
rymdmått; och det numera i Sverige lagenliga och i
Stockholm enda använda vedmåttet är "ny-famn"
eller "metrisk" famn; den ram, inom hvilken veden
därvid upplägges, och som noggrant fylles, eger en
längd af 2,5 meter och en höjd af 1,6 meter, alltså
4 kvadratmeters area. Vedtränas
längd plägar
däremot icke räknas efter metermått, utan efter
gammalt alnmått: "sexkvart" eller "femkvart", hvaraf
det längre måttet motsvarar 89 cm. och det kortare
74 cm. En famn sexkvarts ved motsvarar alltså
3,56 kubikmeter, femkvarts ved 2,96 kbm.
Vikten
af en famn ved rättar sig dels efter vedens art, dels
efter dess vattenhalt. I nedanstående tabell äro
några medelsiffror sammanställda.
En famn sexkvarts ved med nedanstående
fuktighet väger:
<table o>
<td> <td>0 % fukt. <td>20 % <td>25 % <td>30 %
<td>gran ......... <td>1016 <td>1270 <td>1355 <td>1451
<td>tall ......... <td>1027 <td>1284 <td>1369 <td>1467
<td>björk ........ <td>1264 <td>1580 <td>1685 <td>1806
<td>al ........... <td>1097 <td>1371 <td>1463 <td>1567
</table>
Beträffande värdet såsom bränsle ("värmevärdet")
af olika slag af ved eller af ved med olika fuktighet
lämnas redogörelse nedan.
Ved utgöres, som nämndt, af växtdelar i deras
naturliga tillstånd. Växtdelar behöfva emellertid
ingalunda vara friska för att duga till bränsle. Äfven
efter en mer eller mindre genomgående
förmultningsprocess kunna de med fördel användas; och vid
vissa dylika processer eger t. o. m. en anrikning af
kol rum, hvarigenom bränslet snarare blir bättre än
sämre. Torf, brunkol och stenkol äro alltså intet
annat än delvis omvandlade växtämnen, hvilka äro
väsentligt mera värdefulla till eldning än de gräs,
mossor, ormbunkar, buskar m. m., hvaraf de bildats
- förutsatt naturligtvis att de ej genom främmande
inblandningar (af lera, sand o. s. v.) blifvit sämre.
Efter dylik mera genomgripande förvandlingsprocess
benämnes bränslet "fossilt".
Torf utgöres af rester efter smärre växter,
såsom mossor, gräs eller starr, hvilka multnat under
vatten och därvid öfvergått till mörkbruna massor.
Torfvens värde såsom bränsle beror på flera
omständigheter: på själfva arten af de växter, hvaraf den
är bildad; på multningsprocessens större eller mindre
fullständighet; på inblandade föroreningar af lera,
sand m. m.; på bearbetningen; och slutligen på
torrhetsgraden vid användningen. Starrtorf ger
sålunda mera värme än hvitmossetorf; och ju längre
förmultningen fortskridit, desto kolrikare blir
produkten, och desto mer värme erhålles af hvarje
kilo. - Att uti torfmossar lera och fin sand kunna
med vattnet hafva blifvit ditsvämmade är uppenbart,
