liksom att dylika föroreningar nedsätta torfvens värde såsom bränsle. Torfvens askhalt är alltså en synnerligt viktig faktor vid varans bedömande. - Stickes torf upp direkt ur mossen ("sticktorf", "skärtorf"), innehåller den ofta större eller mindre ihåligheter, som bidraga att göra den skrymmande. Genom mekanisk bearbetning i särskilda maskiner finfördelar man torf massan, hvarigenom densamma blir tätare, hvarförutom den härigenom ock kan lättare formas till lämpliga stycken. Sålunda erhålles "kranad" torf, "tramptorf", "rörtorf", "maskin-torf" o. a. - Af största betydelse vid torfvens användning till bränsle är dess fuktighet, som stundom kan vara ganska besvärande. Rationell handel med denna vara förutsätter därför garanterad maximihalt af aska och fuktighet. - Det organiska ämnet i torf eger följande ungefärliga sammansättning: kol 57 à 61 proc., väte 5,5 à 6 proc., syre 34,5 à 36,5 proc., kväfve l à 1,5 proc. Askhalten hos torf varierar från c:a l proc. till ganska höga siffror, hvilkas öfre gräns knappast kan angifvas. Vattenhalten är hos torfven i själfva mossen c:a 85 à 90 proc. och hos "lufttorr" torf sällan under 25 proc. (Rörande torf och torfberedning se vidare Bränntorf.) Vikten af en hektoliter "lufttorr" torf varierar ganska betydligt och kan i genomsnitt anses vara: för skärtorf 19 kg., för "kranad" torf, "tramptorf" och "rörtorf" 30 kg. och för "maskintorf" 34 kg. Brunkol är ett slags mellanting mellan torf och stenkol och anses hafva uppkommit på sätt, som är analogt med torfven. De skånska s. k. stenkolen äro i själfva verket mera besläktade med brunkol än med stenkol. Hvad som emellertid i handeln går under benämningen brunkol är af yngre geologisk ålder. Hos oss användes detta bränsle blott obetydligt, importeradt i form af "briketter" från Tyskland (t. ex. "Mariebriketter"). K. S-n. Stenkol. Detta bränsle, som gifvit namn åt den geologiska formation (stenkols- eller karbonformationen), inom hvilken det förekommer, representerar den största förmultningsgraden af alla fossila brännmaterialier. Enligt nu gängse åskådningssätt hafva stenkolslagren uppkommit genom en under årtusenden pågående torrdestillation af sammansvämmade kolossala växtmassor, såsom trädlika ormbunkar, tång o. d. Angående denna förmultningsprocess är man öfverens om att trycket af de öfver växtlagren samlade jordlagren bidragit till torrdestillationen, hvilken icke torde hafva försiggått vid någon högre temperatur; därpå tyder åtminstone det förhållandet att en del stenkol sönderdelas redan vid en relativt låg temperatur. - Stenkolsfyndigheter finnas utbredda öfver alla världsdelar. Störst äro de nordamerikanska och de kinesiska kolfälten, af hvilka dock de senare endast i obetydlig grad äro utnyttjade. I Europa har England den ojämförligt största kolbrytningen; därnäst komma Belgien och Tyskland. De stora ryska kolfälten äro i hufvudsak ännu icke brutna. Stenkolen bilda efter brytningen olikformiga stycken med matt eller glänsande yta, svartbrun till rent svart färg. Dess spec. vikt är 1,2-1,4. Vikten per kubikmeter är 700-800 kg. Af stenkol gifves en mängd olika kvaliteter, hvilka pläga uppdelas i olika klasser efter särskilda grunder. Sålunda plägar man skilja på torra kol (ej koksande och brinnande med lång, föga lysande låga), feta kol (väl koksande, gasrika, brinnande med lång, lysande låga) och magra kol (ej koksande, gasfattiga, brinnande med mycket kort låga). De feta kolen hafva då som yttersta gräns de s. k. cannel-kolen, berömda såsom de gasrikaste af alla och eftersökta vid lysgasfabrikation, och de magra kolen öfvergå ytterst till antracit. - Inom Sverige förbrukas hufvudsakligen engelska stenkol och importeras framför allt antracit, walesiska s. k. rökfria kol, yorkshirekol och skotska kol. Af dessa användes antraciten till kamineldning, hvartill den lämpar sig genom sitt höga värmevärde (omkr. 9,000 värmeenheter) och sin ringa gashalt. De walesiska rökfria kolen stå antraciten nära i konstitution och värme värde (8,400-8,800 värmeenheter) samt användas vid ångpanneeldning på krigsfartyg och vid verkstäder, där rökfri förbränning är önsklig. Sådan erhålles genom dessa kolslags ringa gashalt. - Yorkshirekolen samt de skotska kolen användas framför allt vid vanlig ångpanneeldning samt till eldning af vällugnar och generatorer vid järnverk. Dessa kol tillhöra de feta stenkolen och gifva sålunda en lång lysande låga, men en rökfri förbränning kan med dessa kol ernås endast genom särskilda anordningar af eldstaden. Yorkshirekolen hafva i medeltal ett värmevärde af 7,700 värmeenheter per kg. med en medelaskhalt af 6-7 proc. De skotska kolen pläga i allmänhet visa ett något lägre värmevärde än yorkshirekolen. De svenska stenkol, som brytas vid Höganäs, Bjuf m. fl. ställen i Skåne, och som i ganska stor utsträckning användas särskildt inom den skånska industrien, tillhöra en yngre geologisk period än de egentliga stenkolen. De hafva ock ett lägre värmevärde (6,300-6,800 värmeenheter) samt högre ask-halt än dessa (4-15 proc.). G. D. Beträffande bergolja (petroleum) såsom bränsle, så användas i vårt land hufvudsakligen vissa destillationsprodukter däraf dels för maskindrift, dels för hushållsändamål. Till maskindrift begagnas dels den relativt svårflyktiga fotogenen (i s. k. Dieselmotorer och vanliga fotogenmotorer), dels den mera lättflyktiga bensinen (i automobiler, motorbåtar o. d.). Inom hushållen användes fotogen hufvudsakligen till kokningsändamål (fotogenkök), hvaremot konkurrens med ved, torf och kol icke är möjlig, så snart fråga är om uppvärmning af rum (se nedan: jämförelsesiffror). I de petroleumproducerande länderna är eldning med petroleum - särskildt med de rester, som återstå efter destillationen - synnerligt vanlig, äfven för ångpannor och andra större eldstäder. Och man har äfven börjat till Sverige importera dylika produkter ("texas-olja", "masut"). Det väsentliga hos bergolja är kolväten. Fotogen utgöres sålunda af kolväten med c:a 85 proc. kol och 15 proc. väte. Gasformigt bränsle. Brännbara gaser utströmma här och där ur jorden, stundom i sådan myckenhet, att de kunna användas till bränsle i största skala (t. ex. i Pittsburgh i Pennsylvania). Äfven genom upphettning af stenkol, torf, ved o. d. erhålles brännbar gas: lysgas (se d. o.), hvilken som bekant numera eger vidsträckt användning ej blott till belysning, utan ock såsom bränsle. Med afseende på bekvämlighet vid användningen torde intet bränsle kunna konkurrera med gas. Och till följd af den