till Slesvig, och den forna skattefriheten på Bornholm och Læsö upphäfdes. Förmalningsskatten afskaffades, och den nya skatten blef 1,33 kr. (1864 höjd till 2 kr.) för hvar tunna af mäskkarets kubikinnehåll, beräknad för hvarje bränning enligt en förut föreskrifven driftplan. Denna bestämmelse varade till 1887, då en tillverkningsskatt infördes, nämligen 18 öre per pot sprit eller 8 öre per pot vanligt 8-gradigt brännvin, hvilket motsvarar 18,56 kr. per hektoliter, knappast 1/5 af skatten i Sverige (100 kr.) och knappt 1/10 af skatten i Norge (203 kr.). Naturligtvis har man lagt en motsvarande, något höjd tull på importeradt utländskt brännvin. Skatten belöpte sig 1903 till omkr. 3 mill. kr. för 34,5 mill. liter; 1880 nådde tillverkningen sin hittills högsta siffra, 40.6 mill. l. Bränneriernas antal har ständigt minskats: 1867 funnos ännu 396, men 1885 blott 143 och 1893 81, 1903 slutligen endast 43, nämligen 9 i Köpenhamn, 30 i städerna och 4 på landet. Se L. V. Scheel, "Brændevinsbrændingen i Danmark" (1877). Genom näringslagen 1857 lades en skatt på brännvinshandeln, dels en gros, dels som detaljhandel utan utskänkning, dels på gästgifverier och serveringar med utskänkningsrätt. Den är fastställd inom vissa gränser (från 10 till 100 kr. för detaljhandel, från 20 till 400 kr. för handel en gros och utskänkning), och bestämmes för hvarje köpstad af kommunalstyrelsen och på landsbygden af amtsrådet; hälften tillfaller staten, hälften kommunen. Under de första 25 åren sattes skatten genomgående lågt, men 1882 höjdes den till maximum i Köpenhamn och några andra städer, närmast i afsikt att inskränka utskänknings- och försäljningsställenas antal och därigenom hämma dryckenskapen. E. Ebg. I Finland förblef efter skilsmässan från Sverige brännvinslagstiftningen under mera än ett halft århundrade i hufvudsak fotad på stadgan af 15 juni 1800, om än genom särskilda administrativa förordningar af 18 mars och 6 maj 1829, 16 juli 1841, 15 jan. 1849, 30 aug. 1855 och 30 maj 1859 smärre inskränkningar i den fria brännvinsbränningsrätten infördes. I anledning af de stora missförhållanden, hvartill den sålunda tillåtna husbehofsbränningen varit orsaken, var densammas afskaffande en af de första lagstiftningsåtgärder, som vidtogos vid återupplifvandet af det konstitutionella statsskicket. Genom förordningen af 2 mars 1865 angående tillverkning, försäljning, upplag och forsling af brännvin inskränktes brännvinsbränningsrätten till endast större brännerier, hvilka egde att efter försiggången auktion med staten uppgöra kontrakt om storleken af sin produktion. Landskommunerna fingo rätt att vägra sitt tillstånd såväl till inrättande af bränneri som till försäljning af brännvin inom deras områden. Utskänkning fick därstädes ega rum endast å gästgifverier och uteslutande för resande. I stad kunde tillstånd till anläggande af bränneri icke någon förvägras; rätten till försäljning af brännvin berodde på länsstyrelsens pröfning, men till utskänkning hade alla värdshusidkare rättighet. I dessa bestämmelser vidtogos under tvenne decennier endast smärre förändringar, närnl. genom förordningarna af 18 nov. 1867, 9 juni 1873 och 18 nov. 1878. Genom tvenne förordningar af 16 juli 1886, den ena ang. tillverkning och den andra ang. försäljning af brännvin, afskaffades emellertid den tidigare fastställda maximibegränsningen af brännvinstillverkningen och det däraf beroende auktionssystemet, så att tillverkningsbeloppet lämnades obegränsadt. All minuthandel med och utskänkning af brännvin på landsbygden blef förbjuden, och i stad gjordes det beroende af stadsfullmäktiges beslut, huruvida sådan handel och utskänkning där finge ega rum eller ej, och skulle därstädes i förra fallet för densammas ordnande en allmän plan för 2 år i sänder uppgöras. Utminuteringen och utskänkningen kunde i stad öfverlämnas åt sådana bolag, som i enlighet med Göteborgssystemet organiserats för rörelsens bedrifvande i sedlighetens intresse, och vinsten af dessa bolags rörelse skulle, efter afdrag af 6 proc. ränta å bolagets kapital, användas till sådana allmännyttiga ändamål, hvilka kommunen själf ej behöfde genom beskattning af sina medlemmar tillgodose. Det minsta belopp, som vid minuthandel finge föryttras och hvilket belopp enligt 1865 års förordning utgjorde 1/2 kanna, men genom 1873 års förordning nedsatts till 1/4 kanna, fastställdes nu till 1 kanna. -- Den genom dessa författningar införda ordningen för tillverkning och försäljning af brännvin bibehölls i hufvudsak uti förordningarna af 9 juni 1892. Utminuterings- och utskänkningsbolagens organisation och kontrollen öfver deras verksamhet blef dock närmare reglerad, och dispositionen af deras vinstmedel förändrades sålunda, att 2/5 skulle öfverlämnas till kommunikationsfonden för att användas i enlighet med dess syftemål, men återstoden tillfalla den stad, där bolaget haft sin verksamhet, för att af stadsfullmäktige disponeras till enahanda ändamål som förut. I kommunikationsfonden ingick äfven största delen af den skatt, som erlades för tillverkningen af brännvin och som utgått enligt 1886 års förordning med 1 mark 60 penni per kanna, men nu fastställdes till 65 penni per liter och sedermera genom förordningarna af år 1894, 1897 och 1900 förhöjdes till resp. 70, 75 och 85 penni för hvarje liter. Från denna skatt var likväl allt denatureradt brännvin fritt, och 20 febr. 1893 utkom en särskild förordning ang. denaturering af brännvin. Det till försäljning tillåtna minsta beloppet fastställdes tillika i 1892 års förordning till 2 liter. Till följd af de inskränkningar, som lagstiftningen infört i brännvinshandteringen, har konsumtionen af brännvin under senaste år betydligt aftagit. Medan tillverkningen sålunda ännu i midten af 1880-talet uppgick vid 69 brännerier till omkr. 11 mill. liter årligen, utgjorde den 1901 vid 26 brännerier 6,833,543 och 1902 6,518,554 liter. Såsom råmaterial användes nämnda år hufvudsakligen råg och majs, af den förstnämnda varan resp. 3,402,249 och 3,860,557 kg., af den sistnämnda resp. 5,526,686 och 3,862,364 kg. I anledning af den minskade konsumtionen hafva jämväl utminuterings- och utskänkningsbolagens vinstmedel betydligt aftagit, så att de 1899 uppgingo till 3,248,168 mark 8 penni, men 1901 och 1902 till blott resp. 2,637,224 mark 78 penni och 2,231,716 mark 43 penni. Ehuru sålunda en betydlig minskning i användning af rusdrycker kan konstateras, har likväl vid de senaste landtdagarna och annars offentligen yrkats på långtgående restriktioner beträffande handeln med såväl brännvin som andra alkoholhaltiga