Äfven dualismen mellan tro och vetande bekämpar han. Religiositeten består i att människoanden från det yttre och mångfaldiga drager sig tillbaka i sitt inre och känner sig ett med det absoluta. Denna tanke anser B. finnas på bottnen äfven af de positiva religionerna, men skymd af deras dogmatiks dualistiska former. Mest egnade sig B. åt filosofiens historia och nedlade frukterna af sina studier på detta område i Bidrag til opfattelsen af philosophiens historiske udvikling (1869) och i handboken Philosophiens historie i grundrids (1873-74). Han öfversatte till danska Strauss' "Glaubenslehre" (1842). En intressant brefväxling mellan B. och hans vän Kristian Molbech utgafs af H. Höffding 1902. S-e. Bröd, ett af mjöl framstäldt födoämne, utgörande alla kulturfolks viktigaste näringsmedel. Potatis, spannmål, ärter m. fl. stärkelsehaltiga material - stärkelsen själf inberäknad - äro så godt som onjutbara för människans matsmältningsorgan, så länge de äro råa. Genom kokning, bakning eller liknande procedur öfverföras de dock till näringsmedel af stort värde. De förändringar, som stärkelsen härvid undergår, äro ganska komplicerade; det yttre, synliga tecknet till förändringarna är ett slags klisterbildning, som under mikroskopet visar sig därigenom, att stärkelsekornen (se Stärkelse) förlorat sin form och gränserna mellan de olika kornen mer eller mindre försvunnit. Till och med genom enbart torr upphettning (rostning) kan stärkelse förändras till en lättsmältare (assimilerbar) produkt: dextrin. Vid brödbakning eger såväl förklistring som dextrinbildning af stärkelse rum. Emellertid äro dessa processer ingalunda de enda, som utöfva inflytande på brödets smak, lättsmälthet m. m. Af mjöl, vatten och salt kan man visserligen erhålla ett slags bröd - och sådant bröd lär t. o. m. hafva varit det i vårt land enda kända intill medeltidens slut. Vid vissa tillfällen använda judarna ännu i dag dylikt "osyradt" bröd (matzes), som då plägar utbakas helt tunt. (Af samma beskaffenhet är det norska "fladbröd", oftast framställdt af halfsiktadt hafremjöl eller råg- och kornmjöl, som helt enkelt utröres med vatten till en tunn deg och torkas på en järnpanna.) Skulle man söka åstadkomma tjocka "limpor" af sådant material, blefve resultatet en produkt, som sannolikt skulle trotsa de förenade ansträngningarna af både tugg- och matsmältningsorganen. För att bröd skall uppfylla de fordringar vi måste ställa på detsamma, bör det vara poröst. Denna egenskap bibringas brödet på flerehanda sätt, vanligast genom jäsning af degen. Jäsning (se d. o.) är en process förorsakad af "enzymer", uppkomna genom lifsverksamheten hos vissa mikroorganismer, förnämligast jästsvampar. Sådana svampar utgöra det verksamma i jäst, hvilken direkt tillsättes deg för att framkalla jäsning, och sådana utgöra äfven det verksamma uti surdeg (se d. o.), hvilken begagnades till framkallande af jäsning redan så långt tillbaka i tiden, att jäst kan anses hafva varit okänd. Vi veta, att redan i de gammaltestamentliga skrifterna omnämnes syradt och osyradt bröd. Vid jäsningen alstras kolsyra och alkohol, af hvilka den förstnämnda är gasformig. De större gasblåsorna spränga vanligen sitt omhölje (af deg) och gå bort; men de små förmå icke detta, utan stanna inuti degen, som därigenom uppluckras. Vid gräddningen vidgas än ytterligare genom värme dessa små gasblåsor. Stärkelsen undergår som nämndt en förklistrings- och dextrin-omvandling, hvarförutom vatten (och största delen af den vid jäsningen bildade ringa alkoholmängden) bortgår. Härvid erhåller den i rått tillstånd sega degen den fasthet, som utmärker bröd, hvarigenom blåsorna så att säga fixeras, så att de ej sjunka tillsammans. Om bröd, som delvis är i saknad af porositeten, plägar man säga, att det eger "stålrand", och sådan anses med skäl vara ett tecken till misslyckad produkt. Uppluckringen af bröd kan emellertid ega rum ej blott med hjälp af jäsningsprocesser, utan äfven genom andra medel. Sålunda finnas i marknaden allahanda "bakpulver" och "jästpulver", som på rent kemisk väg framkalla gasutveckling (i regeln, kolsyra) i degmassan. Ett af ålder kändt uppluckringsmedel är äfven s. k. hjorthornssalt (kolsyrad ammoniak eller ammoniumkarbonat), som i ugnsvärmen förflyktigas under bildning af blåsor. Vidare kan vispad ägghvita genom sin halt af luft tjäna till uppluckringsmedel. T. o. m. direkt inarbetning af luft uti degen användes för vissa bagerialster. Äfven fett utgör ofta ett uppluckringsmedel (till s. k. finare bakverk). Dess inflytande är härvid rent mekaniskt, såsom t. ex. vid "småbakelser" och vid "mör-deg", där man inarbetar smör i degmassan. Skorpan på bröd uppkommer därigenom att vid gräddningen ytan uppvärmes starkare än inkråmet och brynes, hvarvid af dextrinet m. m. bildas andra, bittra och aromatiska ämnen. Skorpan gör brödet mer välsmakande och skyddar det mot alltför hastig uttorkning. - I bröd ingå ej blott kolhydraten stärkelse och socker, utan äfven andra beståndsdelar, som dels förskrifva sig från mjölet, dels ock från direkta tillsatser. Ägghviteartade ämnen förefinnas till en icke ringa myckenhet i spannmålen, och om än en del däraf borttages med kliet, så återstår likväl en icke oviktig procent (se nedan). För öfrigt tillsättas icke sällan ägghviteförande ämnen: ägg, mjölk m. m. vid degberedningen. Andra tillsatser äro salt, fett, socker, mandel, kryddor m. m. Från spannmåleo har brödet kvar en liten del forsforsyrade salterr som äro af vikt för underhållandet af människans benbyggnad; de förefinnas rikligare i bröd af sammalet än af siktadt mjöl. Degberedningen sker i hemmen och i smärre bagerier (s. k. hembagerier) för hand, i större bagerier med maskiner (se vidare Bakning och Deg). Vid denna beredning måste man såväl beträffande materialiernas blandning och temperatur som ock arbetsrummets temperatur iakttaga vissa erfarenhetsregler, om bästa vara skall ernås. Användes jäst eller surdeg, måste stor omsorg egnas åt jäsningen, så att denna hvarken får bli för häftig eller för trög. I bagerier anordnas därför helst särskildt jäsrum, hvilket äfven är af betydelse på den grund, att den för jäsningsprocessen erforderliga temperaturen och luftfuktigheten göra det både obehagligt och ohygieniskt att vistas och förrätta arbete i rum, lämpadt för degjäsning. Alltefter beskaffenheten af de materialier, som användas till brödet, blir detta mycket olikartadt. Bortser man till en början från sådant bakverk, som plägar inrangeras under den s. k. "finbagerirörelsen", kan man indela brödsorterna i 1) mjuka och 2) hårda. Hufvudolikheten betingas dem emellan af vattenhalten, som hos de förra varierar mellan