munkarnas sida. Efter vidlyftiga förhandlingar erkändes de dock af reformationskonsilierna i Konstans (1414-18) och Basel (1431-49) som ett rättmätigt och gudfruktigt samfund. Af påfven Martin V m. fl. erhöllo de sedermera hvarjehanda privilegier. Det är ock oriktigt att framställa dem som reformationens förelöpare; verkheligheten var för dem som för den medeltida kyrkan enda vägen till Gud. Genom gärning och vandel invertade de dock renande och lifgifvande på hela kyrkan; och framför allt visade de för första gången, att människan äfven utanför kloster och prästdräkter under verksamhet i världen kunde rätt tjäna Gud och nästan. I denna mening blefvo de banbrytande för reformationen. Tillika hade de alltsedan stiftaren Grootes nära förbindelse med Petrarca blifvit en tillflyktsort för den moderna kulturen; den tyska humanismen leddes så in på religiösa banor, ett moment af oberäknelig historisk och kyrklig betydelse. Och det intensiva arbete med afskrifvande af böcker och handlingar, som i brödrahusen bedrefs, låter oss ännu i dag direkt känna välsignelsen af deras verksamhet. - Reformationstidens stormar bortsopade största delen af dessa sammanslutningar; deras organisation var ej nog stark att motstå det dubbla trycket. Några uppslukades af reformationen, många af jesuiterna; andra förvandlades till filantropier. Ännu i början af 17:e årh. fanns ett och annat brödrahus kvar; i Köln sekulariserades det sista 1802 genom fransmännen. Se G. K. Acquoy, "het Klooster te Windesheim en zijn invloed" (1875-80), och J. H. Gerretsen, "Florentius Radewijns" (1891). Hj. H-t. Bröder, Kristian Gottlob, tysk läroboksförfattare, f. 1744, d. 1819 såsom superintendent i Hildesheim, var författare till läroböckerna Practische grammatik der lateinischen sprache (1787; 18:e uppl. 1828) och Kleine lateinische grammatik (1795; 32:a uppl. 1870), hvilka under mer än ett halft århundrade lågo till grund för undervisningen i latin vid de tyska elementarläroverken och länge äfven i andra länder hade stor användning. Bröderna af Dobrzyn, en polsk andlig riddarorden. Se Tyska orden. Bröderna från Monte Senario. Se Serviter. Bröder och systrar af den frie anden, Fratres et sorores liberi spiritus l. secta spiritus libertatis, i kyrkohistorien det gemensamma namnet för en mängd olikartade, till ytterlighet gående kvietistiska och panteistiska strömningar under medeltidens senare hälft. Den traditionella uppfattningen, att här förelåge en enhetlig antikyrklig lekmannasammanslutning med ett verkligt lärosystem, måste anses öfvervunnen. Panteistisk och kvietistisk mystik började odlas framför allt i klosterskolan S:t Victor i Paris på 1200-talet och grep snart vida omkring sig inom klostren och de dem nära stående beginkretsarna. Under inflytande af dessa stegrades i början af 14:e årh. denna mystik på många olika håll till ytterlighet, stundom till verklig kyrkofientlig sektbildning. Sambandet mellan de olika företeelserna torde blott ha varit tidens allmänna tendens till panteistisk kvietism och det allmänt kända behofvet af en kyrkoförbättring; gränserna mellan den kyrkliga och den sekteriska mystiken voro också alltid flytande, och inkvisitionen drabbade stundom bägge utan åtskillnad. "De frie andarna" bekämpades kraftigt af Suso i Tyskland, Gerson i Frankrike, Groote i Nederländerna m. fl.; den vanliga beskyllningen mot alla kättare för osedliga orgier riktades äfven mot dem, utan att man här kan särskilja verklighet och hopdiktning. "Adamiterna", som räknats till "den frie andens bröder", hade säkert intet med dessa att göra, utan voro en taboritisk-kiliastisk sekt i Böhmen. Trots blodiga förföljelser bibehöllo sig de ytterligt gående panteistisk-mystiska idéerna genom hela medeltiden och inverkade i ej ringa mån på reformationstidens stora döpar-rörelse. Se L. v. Mosheim, "De beghardis et beguinabus" (1790), och \V. Preger, "Geschichte d. deutschen mystik im mittelalter" (1874 -93). Hj. H-t. Brödfruktfamiljen, bot. Se Moraceæ. Brödfruktträdet, bot. Se Artocarpus. Brödförvandling, teol. Se Nattvarden och Transubstantiation. Brödmönstring, krigsv., kallades i Sverige sedan århundraden tillbaka den mönstring, som af högre militärmyndighet hölls med hvarje till möten eller af annan orsak sammandragen trupp för att utröna, huruvida dess styrka öfverensstämde med den, som blifvit upptagen i rullor och förslag. Mönsterherren skulle därvid äfven göra sig förvissad om, att truppen fått allt, hvartill den varit berättigad, att födoämnena voro af god beskaffenhet o. s. v. Denna förrättning afskaffades 1902. C. O. N. Brödnötträd, bot. Se Brosimum. Brödpris. Enär bröd sedan urminnes tid varit ett af de oundgängligaste lifsmedlen, har brödprisets nationalekonomiska betydelse blifvit större och större, allteftersom hembakning lämnat plats för yrkesmässig bakning till försäljning, direkt eller genom mellanhänder. Också hafva offentliga myndigheter i de flesta länder ofta försökt att reglera brödpriset, vanligen genom brödtaxor. Sådana infördes mångenstädes, i synnerhet när skråväsendet kommit till en viss grad af utveckling. Tämligen allmänt gjordes dock den erfarenheten, att taxorna icke medförde det åsyftade resultatet - ett relativt billigt eller "skäligt" pris å varan -, utan, i trots af mer eller mindre drakoniska straffbestämmelser, kringgingos och i det hela snarare höjde än sänkte brödpriset. Under 1800-talet blefvo ock brödtaxorna mestadels af skaffade, och bageri yrket blef en "fri näring", hvars produkters pris således kommo att bestämmas genom rättsligt fri konkurrens på såväl köpares som säljares sida. Denna rättsligt fria konkurrens är dock ofta långt ifrån verkligt fri. Ett bageri eller brödförsäljningsföretag får ofta ett slags naturligt monopol för afsättning af sina produkter inom ett visst område - detta på grund af vanans makt hos köparna, dessas obenägenhet att hämta sitt dagliga behof af färskt bröd från något mera aflägset ställe, någon gång äfven genom kreditgifning o. d. Också kunna brödprisen till och med i en icke synnerligen stor stad variera inom mycket vida gränser. Särskildt blir brödprisets variationsförmåga ofta stor, när brödet säljes icke efter vikt, utan pr styck. Därför har också ofta här och där af myndigheter stadgats, att försäljning efter vikt alltid skall ega rum, åtminstone i fråga om några företrädesvis af de mindre bemedlade använda brödsorterna, samt att priset pr viktenhet skall finnas tydligt anslaget på försäljningsställena. Äfven om sådana i och för sig