intressanta mutationer noggrant redogöres. Arbetet innehåller dessutom en särdeles grundlig redogörelse för lagerbyggnaden, de egendomliga förkastningarna och veckningarna, de märkvärdiga kontaktfenomenen mot de eruptiiva bergarterna, därvid de klastiska bergarterna omvandlats till kristalliniska o. s. v. B:s arbete såsom lärare vid Stockholms högskola var af stor betydelse både för hans egen utveckling och för de mineralogiska och geologiska studierna i Sverige. Tack vare okuflig energi och kraftigt understöd af högskolans styrelse lyckades B. nyupprätta en mineralogisk och geologisk institution och förse densamma med en utmärkt uppsättning af instrument för kristallografiska och petrografiska undersökningar samt hopbringa en omfattande samling mineral, bergarter, mikroskopiska preparat o. s. v. Han räknade bland sina elever svenskar, norrmän, finnar och danskar, bland hvilka många sedan hafva förvärfvat sig namn inom den vetenskapliga världen. Under sin vistelse i Stockholm utgaf B. en stor mängd arbeten af mineralogiskt, geologiskt och paleontologiskt innehåll, bland hvilka främst är att märka Die mineralien der syenitpegmatitgänge der südnorwegischen augit- und nephelinsyenite (1890), som af Vetenskapsakademien belönades med wallmarkska priset och af Geological society i London med Murchison-medaljen. Det innehåller ej blott beskrifning på ifrågavarande pegmatitgångars intressanta mineralier, utan redogör dessutom för de eruptiva bergarter, som förekomma inom området mellan Mjösen och Langesundsfjorden, för dessa bergarters märkliga bildningshistoria o. s. v. När professuren i mineralogi och geologi vid Kristiania universitet genom Th. Kjerulfs död 1890 blef ledig, återvände B. såsom dennes efterträdare till Norge. Han har därefter vintern 1891-92 företagit resor till södra Europa, 1893 besökt England och Skottland, 1894 Tyrolen, Schweiz och norra Italien, 1897 Finland och Ryssland, 1900 Nord-Amerika o. s. v. Af hans många arbeten må ytterligare nämnas Die eruptivgesteine des Kristianiagebietes (hittills 3 delar, 1894, 1895 och 1898), som 1903 förskaffade honom Spendiaroffs pris af den internationella geologiska kongressen i Wien, samt Norges geologi (1902), i "Norge i det 19:e aarhundrede". 1900-01 utgaf han ett vidlyftigt arbete Om de senglaciale og postglaciale nivåforandringer i Kristianiafeltet. Han har vidare, särskildt i tidningspressen, offentliggjort en mängd populär-vetenskapliga artiklar hufvudsakligen af geologiskt innehåll samt för att utbreda kännedomen om utvecklingsteorien. Slutligen må nämnas att det var B., som (1896) tog initiativet till stiftandet af Norges största vetenskapliga fond, "Nansenfondet", och att han, då han var rektor vid universitetet, tog åtskilliga initiativ till reformer inom detsamma. B. är medlem af en mängd lärda samfund, bl. a. Royal society i London (1903) samt Vet. soc. i Uppsala (1889), svenska vetenskapsakademien (1890), Vet. och vitt.-samhället i Göteborg (1900) och Fysiogr. sällskapet i Lund (1903). A. G. N. Bröggerit Blomstr., miner., ett reguljärt uranat från Moss (Norge) med sammansättningen (U O₆)₂ (U₁ Th₁ Pb₂)₃. A. Hng. Brölgrop, jaktv. Se Brollgrop. Bröllop (fsv. bruþlöp, brullöp, brullop, isl. brúðhlaup, brullaup) betyder egentligen "brudlopp" och förklaras vanligen såsom högtidlig färd, hvarunder brudparet med följe visade sig för folket; sedermera festlighet, som åtföljer en brudvigsel. - Från mycket gamla tider har det hos skilda folkslag varit bruk att fira trolofning och äktenskap i närvaro af släkt och vänner. Hos en del föga civiliserade stammar föregås bröllopsgillet af en låtsad våldsam enlevering af bruden, en kvarlefva från det urgamla bruk att skaffa sig hustru genom brudrof från någon främmande stam, hvilket förekom hos flera folk ännu i deras historiska tid och återfinnes hos flera nutida naturfolk. Den fordom vidt spridda seden med brudköp (se d. o.) betydde i Skandinavien friköpandet af bruden från faderns rättsliga makt. Hos fornbabylonierna ställdes vid bröllopet brudgum och brud mot hvarandra med "hand, fot och hals", hvarefter endera i prästs närvaro uttalade vigselformuläret, som lydde: "Gif mig din frukt; du skall vara min hustru (man), och jag vill vara din man (hustru)". Vidare måste äktenskapskontraktet underskrifvas af parterna och vittnen. Bland hebréerna började bröllopet med att brudgummen, festklädd och åtföljd af sina vänner, begaf sig till svärföräldrarnas hus, hvarifrån han sedan förde bruden, djupt beslöjad och omgifven af väninnor, till hennes blifvande hem. Bröllopsfesten räckte i hela sju dagar (om bruden var en änka endast tre dagar), med glädjemåltider, sång, musik och dans, kvickhetslekar (gåtor) o. s. v. Efter brudnatten tillvaratogo brudens föräldrar lakanen för att med spåren därå kunna vittna om hennes jungfrudom, ifall mannen sedan skulle förneka denna; i saknad af sådana bevis kunde hon anklagas och behandlas som äktenskapsbryterska (stenas till döds). Liknande bruk vidhållas än i dag flerstädes i österlandet. Hos forngrekerna ingingos äktenskapen merendels om senvintern, i månaden gamelion ("bröllopsmånad"). Före bröllopsdagen offrades åt äktenskapets skyddsgudar. Brud och brudgum badade på bröllopsdagen i vatten från någon bestämd källa eller flod i nejden. På aftonen hämtade brudgummen sin beslöjade brud från hennes hem, vanligen på en af oxar eller mulåsnor dragen vagn; bredvid henne satt brudföraren, en hennes anförvant. (Änkling fick ej själf af hämta sin brud.) Före och efter vagnen gingo festklädda och bekransade fränder och vänner, med facklor i händerna och företrädda af ungmör, som buro sinnebilder af kvinnans hemflit (slända o. s. v.). Under musik af flöjter och stränginstrument samt under sjungande af "hymenéer" framskred tåget till brudgummens blomstersmyckade hus. Vagnens axel uppbrändes sedan i vissa orter, till sinnebild af att bruden aldrig kunde tänka på att återvända till föräldrahuset. Vid inträdet i sitt nya hem höll bruden i handen ett kärl med spannmål, såsom ett tecken till att hon förde med sig bröd. Sedan man kastat fikon och andra frukter - fruktsamhetens sinnebilder - öfver brudparet, följde bröllopsmåltiden. Denna, i hvilken äfven kvinnliga gäster deltogo, gällde inför rätta som bevis på att bruden var gift. Därefter fördes de nygifta in i sofkammaren, där en gosse i nära släktskap med bruden tvådde hennes fötter, under det hon tillsammans med sin man åt en kvittenfrukt. Därnäst offrade man