ånyo, under fackelsken fördes bruden af mödrarna till sängs, och medan brudgummen löste hennes gördel, utförde ynglingar och flickor danser samt sjöngo i kör "epithalamier" utanför dörren till brudkammaren, som vaktades af en vän till brudgummen. Denna sång förnyades påföljande morgon, och bruden erhöll då skänker af fränderna samt morgongåfva af mannen, hvarefter följde några dagars festligheter. - I Sparta gick högtiden vida enklare till än i det öfriga Grekland. Dessutom var det en spartansk folksed, att brudgummen först efter ett eller annat år fick hemföra sin brud, och under tiden kunde han endast sällan och nattetid stjäla sig till att möta henne. I Sparta förekom äfven ännu i historisk tid det gamla brudrotvet, om ock i regel endast låtsadt. Hos romarna firades bröllop endast vid ingåendet af äktenskap efter strängare former (confarreatio och coemptio}, genom hvilket kvinnan fick rättsgemenskap med mannen och blef familjemoder; däremot slötos friare äktenskap (genom usus) utan högtidligheter. Vid förlofningen (sponsalia) fastställdes utstyrseln. Månaden maj ansågs som en särskildt ogynnsam tid för bröllop; helst valde man senare delen af juni. På bröllopsdagen anlade bruden matronornas tunika, knöt omkring sig en yllegördel och insvepte ansiktet i en brandgul eller citrongul slöja. Därefter förrättade hon de öfliga offren åt äktenskapsgudarna. På aftonen hämtades hon af brudgummen, hvarvid hon ledsagades af tvenne gossar, hvilkas föräldrar måste vara i lifvet, och företräddes af en tredje, med en fackla i handen, samt af slafvinnor, som buro sinnebilder af det husliga lifvet. När bruden under musik och sång hunnit fram till brudgummens festligt smyckade bostad, tillfrågades hon af mannen, hvem hon var, hvarpå hon svarade: "Där du är herre och husfader, där är jag härskarinna och husmoder". Därpå omlindade hon dörrposterna med ylleband, för att betyga sin kyskhet, och beströk dem med svin- och vargfett för att afvända förtrollning. Sedan bruden blifvit inlyft i huset, trädde hon fram på en fårfäll, mottog där nycklarna samt vidrörde tillsammans med brudgummen eld och vatten, hvilket ansågs innebära ett löfte om ömsesidig trohet. Iakttogs den gamla ceremonien confarreatio (af far, korn, bröd), utskiftades ett bröd mellan de bägge äktenskapskontrahenterna. Brudgummen kastade ut nötter bland det åskådande folket. Efter måltiden, under hvilken sång och instrumentalmusik utfördes, ledsagades bruden af matronor till sofrummet, dit sedan mannen inträdde, under det utanför uppstämdes hymenéer, ofta blandade med mustiga skämtvisor. Dagen efter gaf mannen ännu ett kalas, paret fick skänker, och bruden förrättade offer i sitt nya hem. I den skandinaviska norden under hednatiden föregicks bröllopet af trolofningen (fsv. fæstningamal, isl. festar-mál, festar-orð), hvarvid bestämdes hustruns hemgift (heimanfylgia) och det motsvarande belopp, som mannen skulle erlägga ("tillgiften" l. brudköpssumman, mundr). På den i "fästemålet" bestämda tiden begaf sig brudgummen, åtföljd af fränder och vänner, till brudens hem, dit hennes släktingar och vänner blifvit bjudna. Om bröllopet skulle stå hos brudgummen, hvilket mera sällan var fallet, ledsagades bruden till hans hus af sin fader eller giftoman. Sedan friaren i vittnenas närvaro erlagt "mundr", gaf brudens giftoman de unga tu tillsamman genom att lägga brudens hand i brudgummens. Ett vanligare uttryck än giftermål var "handfästning", innebärande en öfver hela Norden länge gängse plägsed, som genom vikingarna äfven fick fast fot på brittiska öarna. När paret hade gifvits samman, lade nämligen fadern sin hand ofvanpå deras, hvarefter alla närvarande trädde fram och lade sin högra hand på de andras. Efter denna ceremoni började gästabudet, vid hvilket en bestämd ordning iakttogs i fråga om gästernas platser. På den ena långbänken sutto brudgummen och hans manliga följeslagare, på den andra brudens giftoman med sina gäster eller sitt husfolk; på tvärbänken eller tvärpallen satt bruden tillsammans med de öfriga kvinnorna. Bruden var prydd med en egendomlig hufvudbonad af lärft (bruðar-lín), hvilken var så sid, att tvenne kvinnor (lín-konur) buro flikarna af densamma.

En isländska klädes till brud af sin mor.  Efter A. Schiotts tafla.</img>

Under bröllopsmåltiden druckos skålar,
hvarvid man nedkallade gudarnas och gudinnornas
välsignelse öfver brudparet. Särskildt synes man
hafva anropat trohetslöftenas gudinna Vár. Det tyckes
ock framgå, att bruden i forntiden vigts med Tors
symbol, Torshammaren. I allas närvaro besteg paret
den äkta sängen. Enär skriftliga former och bevis
voro en okänd sak, hade man ett rättsgiltigt intyg
om ingånget äktenskap däri, att paret i vittnens
åsyn visat hvarandra denna förtrolighet. Men till
yttermera visso visade sig de nygifta för hela ortens
befolkning genom att på någon af de närmaste dagarna,
medan festen ännu pågick, företaga ett "brudlopp"
till häst. Man måste för hustruns och de tillkommande
barnens rätts skull vara noga med dessa former, enär
lagen godkände frilleförhållanden och i vikingatiden
otaliga lösa förbindelser betingades af männens
bortovaro i ledung o. s. v. ofta hela året om.

Hos de fornkristne bibehölls den antika seden 
med brudförare. Ett bröllopsband knöts om parets 
pannor; de fattige erhöllo kvarlefvorna af 
bröllopsmåltiden jämte särskildt bakade småbröd.