Brudkronan kom i bruk på 400-talet och vigselringen på 900-talet (trolofningsring förekom redan före kristendomen hos romarna). Den hos forntida och nyare folk förekommande seden att bruden bär slöja torde kunna ledas tillbaka till primitiva folks föreställning om att förlofvade och nygifta äro "tabu" inbördes, tills deras "krafter" hunnit vänja sig vid hvarandra, samt att kvinnan under vissa omständigheter har "ond blick", som man måste akta sig för, hvarför också brudens hufvud är alldeles inhöljdt i tygstycken. Under medeltiden lyckades kyrkan att i sedlighetens och äfven hierarkiens intresse sätta en religiös prägel på flera af de gamla från hedendomen bibehållna bröllopssedvänjorna och införa nya; så genomdrefs bl. a. föreskriften om afkunnandet af lysning i kyrkan tre gånger. I Sverige höll man (bland allmogen) bröllop på någon af årets tre därför bestämda "mungots-tider". Flickan var myndig vid 12, sedermera vid 15 års ålder. Hos götarna bestämdes morgongåfvan vid trolofningen, hos svearna först dagen efter bröllopet. Trolofningstiden räckte högst ett år. Bröllopet hölls än i brudgummens, än i brudens hem.

Bröllopsfärd i Österåker   Efter J. V. Wallanders tafla.</img>

Man var skyldig att inbjuda alla fränder till
och med tredje släktled. Fästmannen skulle skicka
mot bruden föregångshustrur och marskalkar samt en
hop raska ynglingar att hämta henne oskadd till hans
hem och antvarda henne i brudbänken. Brudgummens
närmaste släkting anhöll om giftasord åt honom af
brudens giftoman, och denne fullbordade bröllopet
med följande formulär: "Jag gifter dig till heder och
husfru, till half säng, till lås och nycklar och till
hvar tredje penning I egen och ega fån i lösören och
till all den rätt, som Sveriges lag är och den helge
konung Erik gaf i namn faders, sons och den helige
andes". Om sedan kyrklig bekräftelse på förbundet
söktes, knäböjde paret utanför kyrkan, medan prästen
bestänkte dem med vigvatten, hvarpå han och brudgummen
tillsammans satte ringen på brudens tumme, sedan på
pekfingret och sist på långfingret af hennes högra
hand; följde så bön, fadervår och tal, hvarefter paret
fördes in i kyrkan under sång och bön, mässa hölls,
de nygifta knäböjde under pellen, rökelsekar svängdes
kring dem och de sista förmaningarna lästes. Brudkrona
eller brudkrans fick begagnas endast af dem, som hade
godt rykte. Ringen, af guld, var ofta prydd med en
sten. Under bröllopskalaset fick ingen annan
än värden föreslå skålar, sist heliga jungfruns
skål. Bröllopet afslöts med "vapendrickningen",
då gästerna till afresan fingo igen sina vapen,
som värden haft gömda. Lyxen med ofantligt många
rätter vid bröllopskalasen stegrades, här som i andra
länder, till den grad, att förordningar måste utfärdas
däremot. Ett svenskt k. påbud af 1345 fastställer
maximum för adelsmäns morgongåfva och äfven för
gästernas antal. - Sedan kvinnorna genom lag blifvit
arfsberättigade, så att dotter fick ärfva hälften mot
son, blef det hos öfverklassen brukligt att försäkra
sig om en rik arfvinge till hustru genom att fästa
henne redan i barnaåldern, och långa år förflöto då
emellan trolofningen och bröllopet.

Ett hufvudändamål med bröllopet hade alltifrån
forntiden varit åvägabringandet af de mest bindande
bevis på att paret verkligen blifvit man och
hustru; däraf dessa bruk, som utan blygsel framhöllo
könsförhållandet. Katolska kyrkan kastade en slöja
däröfver och förvirrade samtidigt begreppen genom
att prisa det ogifta ståndets förträfflighet och vid
bröllop framhålla kyskheten (brudens Mariekrona, det
brudgummen affordrade Tobiaslöftet om några nätters
afhållsamhet, till påminnelse hvarom galandet af
en under sängen placerad tupp skulle tjäna). Luther
däremot förklarade äktenskapet vara en Gudi behaglig
handling och afskaffade därför brudparets botfärdiga
knäböjande utanför kyrkan och inledande däri såsom
syndare. I stället framhöll nu protestantismen ånyo
det rent könsliga i förbindelsen. Sålunda uppkommo
de oanständiga bröllopsvisorna, som frodades mest
under 1600-talet. Från midten af 1700-talet undergick
bröllopsfirandet en väsentlig förändring. Man hade
funnit, att skriftliga och rättsligen bestyrkta
handlingar utgjorde bättre bevis än ögonvittnen på
ett ingånget äktenskap, och pietismen protesterade
mot de grofva bröllopsskicken, hvilka hade blifvit
meningslösa och snart nog också afskaffades. En
återspegling af forna sedvänjor kan ses i bruket
af tärnor och marskalkar åt bruden; att marskalkar
plägat hålla armljusstakar på ömse sidor af bruden,
medan hon i full stass "visats" för folket, har väl
varit en kvarlefva från de forntida blosshållarnas
(se d. o.) värf som ledsagare under bröllopsfärden. I
och med civiläktenskapets landvinningar undergå
bröllopssederna ytterligare förenkling. Den i våra
dagar gängse seden, att förmögnare brudpar före
bröllopsfestens slut anträda en bröllopsresa, svarar
mot den moderna tidens individualism i hvad som
rör personlighetens innerligaste förhållanden. Det
är för öfrigt sedan länge endast bland allmogen
som man fortfarande låter bröllopsfirandet räcka i
flera dagar med bastanta matkalas o. s. v. Svenska
allmogens bröllop i vår tid skilja sig icke allenast
efter olika provinser, utan t. o. m. efter härad och
socknar. Flerstädes påminna de mycket om forntida
förhållanden. Länge har i Tyskland den gamla sedvänjan
bibehållit sig att fira polterabend ("bullerafton") 
dagen före bröllopet, då man festar, dansar, 
uppför små skådespel såsom inledning till öfverlämnandet 
af bröllopsgåfvorna samt utanför brudens 
tröskel under larm sönderslår gamla lerkärl (hvarmed, 
såsom man antager, i forna tider åsyftats 
att skrämma bort onda andar). Hos oss firas i 
stället svenkväll och mökväll kort före bröllopet. - 
Inom de senare århundradena faller uppkomsten af 
bruket att, om båda makarna äro i lifvet, fira s. k.