minister till Petersburg och afslöt där, 18 dec. 1832, det första handelsfördraget mellan Förenta staterna och Ryssland. Han återvände hem 1833 och blef följande år senator för Pennsylvania. I senaten tillhörde B. det demokratiska partiets ledande män, understödde kraftigt Jacksons och van Burens finanspolitik samt motsatte sig unionslagstiftning mot slafveriet, men uppträdde gentemot de mest fanatiske sydstatsmännen till försvar för petitionsrätten.

</img>

1844 var B. påtänkt till demokratisk presidentkandidat, men drog sig tillbaka till förmån för Polk, hvilken 1845 gjorde honom till sin statssekreterare. 
Som sådan ifrade B. för en utvidgad tillämpning af 
Monroe-doktrinen (han hade t. ex. stor andel i Polks 
budskap af dec. 1845) och sökte motarbeta det 
engelska inflytandet i Central-Amerika och Yucatan. 
Efter whigpartiets seger 1849 drog han sig tillbaka 
till privatlifvet och egnade sig någon tid mest 
åt sina systerbarns uppfostran. Presidenten Pierce 
utnämnde honom 1853 till minister i London, där 
han under Krimkriget kraftigt förfäktade de 
neutrales rättigheter. B. deltog 1854 jämte flera andra 
amerikanska diplomater i den s. k. konferensen i 
Ostende och dess förklaring, att det för Förenta 
staterna var en nödvändighet att komma i besittning 
af Cuba. Hemkommen i april 1856, nominerades 
B. till demokratisk presidentkandidat och blef 
efter en hård valstrid Förenta staternas president. 
Hans ämbetstid (1857-61) utmärktes af slaffrågans 
skärpning till den konflikt, som efter Lincolns val 
till president utbröt i inbördes krig. B. lät sig starkt 
påverkas af sydstatsmännen och gick tidtals i deras 
ledband, ehuru personligen af långt moderatare 
skaplynne. I nordstaterna anklagades han bittert för 
flat eftergifvenhet mot de stämplande unionsfienderna 
under de månader, som förflöto mellan Lincolns val 
och ämbetstillträde. B. medgaf ej någon rätt för 
sydstaterna att bryta unionen, men ansåg sig ej 
ega laglig befogenhet att ingripa mot ett dylikt 
unionsbrott (budskapet af 5 dec. 1860) och ville ej 
taga första steget till ett borgerligt krig. Sedan B. 
i mars 1861 nedlagt presidentämbetet, lefde han i 
stillhet på sin gård Wheatland nära Lancaster. 
Under kriget gaf han Lincoln sitt stöd i kampen för 
unionens upprätthållande. Mot de häftiga 
anklagelser, som riktats mot hans politik, utgaf B. 1866 
ett själfförsvar, Buchanan's administration. En 
liknande apologetisk hållning intager äfven hans 
biograf G. Ticknor Curtis ("Life of'James Buchanan", 
2 bd, 1883). B. afled i Lancaster, Pennsylvania, 
1 juni 1868.
 V. S-g.

Buchanan [bjukä´non l. bakä´non], Robert, 
engelsk skald, f. 1841, d. 1901, debuterade 1863 
med en diktsamling Undertones (3:e uppl. 1870), på 
hvilken följde Idyls and legends of Inverburn (1865, 
ny uppl. 1870) och London poems (1866, ny uppl. 
1870) m. fl. diktsamlingar, där han visar sig som en 
poetisk berättare af rang. The shadow of the sword 
(1876) inledde en lång rad af prosaromaner, bland 
hvilka äfven God and the man (1881) må nämnas. 
B. skref vidare en hel del teaterstycken, som gifvits 
med stor framgång, t. ex. Lady Clare (1883) och 
Alone in London (1885). Till hans verksamhet som 
kritiker hör ett häftigt angrepp på skalden D. G. 
Rossetti, besvaradt med skärpa både af den angripne 
själf och af Swinburne. B:s dikter utgåfvos samlade i 
2 bd 1901. Biogr. af Harriet Jay (B:s svägerska) 1903.

Buchanisternas sekt.  Se Buchan, E.

Buchara (Bochara, Bokhara, Bukhara, 
Bokariet, Bukariet). 1. Emirat (furstendöme) 
under rysk öfverhöghet i Central-Asien (Turkestan), 
omgifvet af Afganistan, den ryska Transkaspiska 
provinsen och Chiva i söder och väster, af Syr-darja-provinsen, 
Samarkand och Ferghana i norr och 
öster. Areal 205,000 kvkm. Dess hufvudsträckning 
är östvästlig, medan dess bredd i medeltal 
knappt öfverstiger 200 km. Längst i öster når det 
öfver västra Pamir. Dess gräns mot Afganistan 
bildas af Amu-darja och dess källflod Pandsj. 
Den förra bildar ock gränsen mot Chiva, medan 
den däremot från Afganistan till Chiva flyter 
helt och hållet inom B., som eger en smal remsa 
äfven utefter dess vänstra strand, så att gränsen 
mot Transkaspiska provinsen är alldeles konventionell. 
Detsamma gäller om de öfriga gränserna med 
undantag af den östligare delen af norra gränsen, 
som följer Hissar- och Seravsjan-bergen. Östra hälften 
af landet är berguppfylld; utom de nämnda bergen 
märkas där Peter I:s kedja med en topp på 7,600 
m. och Darvas-bergen i norra Pamir. Från dessa 
berg flyta många floder till Pandsj eller Amu, bland 
hvilka de största äro Vachsj (Surchab), Kafirnihan och 
Surchan. Den västra hälften är ett slättland, mestadels 
fylldt af stäpper och öknar. Utom Amu-darja, 
som saknar alla tillflöden, finnes där endast en flod, 
den från gränsbergen mellan B. och Samarkand 
kommande Seravsjan, som till sist utsinar i stäppsjön 
Dengis. Det är i dessa båda floddalar, som 
västra B:s egentliga kulturmark är att söka. -- Klimatet 
är utprägladt fastlandsklimat med hög sommarvärme, 
men mycket låg vintertemperatur. I det 
nära liggande Samarkand är årets medeltemperatur 
13,8°, julitemperaturen 26,1° och januaritemperaturen 
-0,4° i medeltal, ehuru läget motsvarar 
sydligaste Italiens. Nederbörden är sparsam och faller 
hufvudsakligen på vinterhalfåret. I västra B. regnar 
det knappt på sommaren, det östra berglandet är 
bättre lottadt i detta afseende, i det att omkr. 10 
proc. af nederbörden falla under juni--september. 
Nederbördsmängden uppgifves för Samarkand till 321 
mm. pr år och torde vara lika stor i det närliggande 
mellersta B. Växtvärlden får sin karaktär af 
landets egenskap att vara ett öfvergångsland mellan 
Väst-Asiens öken och stäppområde och Central-Asiens 
högland. Af märkligare djurformer må nämnas 
antiloper och vildåsnor (kulan) på stäpperna, den 
tvåpuckliga kamelen, dock blott som husdjur likasom 
dromedaren, hästen och fåret. (Jfr Asien, 
sp. 169--172.) -- Befolkningen uppgifves till 
1,250,000 inv. (6 på 1 kvkm.) och består af många 
olika element, hvilka så blandats med hvarandra, 
att det ej är lätt skilja den ena typen från den 
andra. Den härskande stammen har varit usbekerna, 
till hvilka äfven emirfamiljen hör; de uppgifvas till 
omkr. 200,000, äro fanatiska sunniter och tala 
turkiska liksom sarterna, som numera knappt skilja 
sig från dem, ehuru de från början nog haft annan