härkomst. Nära befryndade med dem äro tarantsjerna. Tadsjikerna äro mer lika perserna och anses vanligen vara arier; de bo mest i östra B. och uppgifvas till 600,000. Till dessa fyra stammar hör så godt som hela den bofasta befolkningen, åkerbrukare såväl som stadsinvånare. Nomader äro däremot kirgiser (45,000) och turkmener. Dessutom finnas araber, mest häst- och boskapshandlare, några hundra indier, omkr. 4,000 afganer, mest köpmän, 4,000 judar, mest handtverkare, omkr. 40.000 perser och ett par tusen ryssar. Af befolkningen bor den öfvervägande delen på slättbygden, som alltså är landets tyngdpunkt, medan knappt 200,000 bo i berglandet. -- Landets religion är sunnitisk muhammedanism, och dess fanatiska präster (mollas) ha stort inflytande. I kultur stå bucharerna framför andra centralasiater, men kvinnans ställning är hos dem än lägre än hos de andra folken. Slafveriet afskaffades först genom ryskt ingripande. Af näringar märkes först åkerbruk, som väl fordrar konstgjord bevattning, men då också ger goda skördar af hvete, korn, frukter (aprikoser och persikor), hampa, lin, sesam, tobak och bomull, sedan 1889 också af vin. Framför allt har odlingen af bomull gjort stora framsteg, särdeles sedan den transkaspiska järnvägen 1888 kom fram till B. 1902 skördades 215 mill. kg. bomull. Boskapsskötseln lämnar ull och fårhudar; men af än större merkantil betydelse är råsilkesproduktionen. Bergsbruket producerar alun, salt, svafvel och guld. Industrien är mestadels ännu hemslöjd; dess produkter äro bl. a. ganska stora mängder halfsiden- och bomullstyger; dessutom lädervaror, mattor, knifvar och vapen, metallfat, krukmakeriarbeten m. m. Handeln har tagit ett stort uppsving genom järnvägen. Utom förut nämnda artiklar exporteras te, socker, läkemedel, indigo. Af europeiska länder är det Ryssland, som drifver den största handeln med B., ehuru äfven handeln med brittiska Indien är betydande. Med Afganistan steg in- och utförseln 1900 till 4 mill. rubel. -- Det inhemska hufvudmyntet är ett guldmynt tilla à 21 tenge (tangas), vanligen motsvarande 10,60 kr.; dock äro ryska pappersrubler i allmänt omlopp till växlande kurs. -- Regeringsformen är oinskränkt monarkisk; fursten kallar sig emir, och kronan är sedan 1784 ärftlig inom mangiternas ätt. I spetsen för regeringen står en förste minister. Landet delas i distrikt, hvartdera styrdt af en beg; de viktigaste distrikten äro Sjar, Hissar och Karsji. Hvarje distrikt är deladt i underafdelningar, bestående af flera kommuner samt styrda hvardera af en amljakdar; kommunens chef heter aksakal ("hvitskägg"). -- Hären uppgafs 1900 till 10,000 man infanteri, 400 man rytteri och 600 man artilleri. Angående B:s ställning till Ryssland se B:s historia. 2. Hufvudstad i ofvannämnda rike, ligger i Seravsjan-oasen. Omkr. 70,000 inv. B. är omgifvet af murar, flankerade af 11 torn, samt är en blandning af glänsande offentliga byggnader med rik morisk arkitektur och af förfallna hus. Af dess mellan 300 och 400 moskéer är den förnämsta Mirgharab, som har en stor, obetäckt, fullkomligt öppen gård af omkr. 90 m. i fyrkant, hvarest 10,000 personer få plats, och en med färgade stenar belagd hög fasad, öfver hvilken reser sig en 32 m. hög kupol. I B. finnas öfver 100 medreser (skolor), som en gång besöktes af 10,000 studerande, 50 basarer inom och 20 utom murarna, alla ganska obetydliga, 40 karavanserajer, 16 offentliga bad och ett ståtligt palats för emiren. Staden har stor betydelse som handelsstad och var förr äfven en viktig slafmarknad. Den har alltid stått högt i anseende bland muhammedanerna såsom en hufvudort för muhammedansk lärdom. Litteratur: Chanikov, "Bochara" (1841), Vambéry, "Skizzen aus Mittelasien" (1868), "Geschichte Bocharas" (1872) och "Reisen in Mittelasien" (1873), Bonvalot, "En Asie centrale" (1884), Lansdell, "Russisch Zentralasien" (2 bd, 1885), Moser, "À travers l'Asie centrale" (s. å.), Proskowetz, "Vom Newastrand nach Samarkand" (1889), Curzon, "Russia in Central Asia" (s. å.) och "The Pamirs and the source of the Oxus" (1897), Capus, "À travers le royaume de Tamerlan" (1892), Krahmer, "Russland in Mittelasien" (1898), och v. Schwartz, "Turkestan" (1900). J. F. N. Historia. Det nuvarande B. jämte kringliggande trakt benämndes i forntiden Sogdiana eller Transoxania. Det blef införlifvadt med persiska riket och stod ända till detta väldes störtande (641 e. Kr.) i beroende däraf. Sedermera drogo än mongoliska horder och än araber genom landet, hvadan detta sällan åtnjöt politisk själfständighet. 874 blef landet oberoende och hade sin storhetstid under samaniderna (874--1004, se d. o.). Sistnämnda år blef B. eröfradt af seldsjukerna och var, sedan deras välde ungefär ett århundrade senare gått under, omtvistadt mellan nigurer i ö. och kovaresmier i v., till dess landet 1219 eröfrades af Djingis kan, som där anställde de grymmaste härjningar. B:s välstånd uppblomstrade åter under hans efterträdare. Det lydde till 1363 under hans son Djagatai och dennes dynasti. 1369 blef Timur i Balch utropad till stor-kan. Han blef då rådande i landet och valde Samarkand till residens. I timuridernas händer förblef landet till omkr. 1500, då styrelsen öfvergick till de usbekiske kanerna. Den mest kände af dem är Sjaibani, af hvars stora rike B. blef en obetydlig del. Sjaibanidernas välde (1510--99) förföll snart genom dynastiska fejder; dock upplefde landet under Abdallah II (1555--97) en ny blomstringstid, särskildt i fråga om andlig kultur. Förfallet tilltog alltmer under asjtarkanidernas dynasti (1599--1785) och huset Mangit (1785--1868), hvilket senare på kvinnolinjen ledde sin härkomst från Djingis kan. Fejder med grannstaterna Chiva och Kokand uttömde rikets krafter. Den fanatiske emiren Nasrullah kan (1826--60) trodde sig om att kunna trotsa européerna, lät afrätta två engelska gesanter, öfverste Stoddart och kapten Conolly (1842), samt afvisade äfven ryssarnas försök till diplomatiskt närmande. Under hans son, Mozaffer ed-din (1860--85) närmade sig de i Central-Asien raskt framträngande ryssarna på allvar B:s gränser. Det kom 1866 till väpnad sammanstötning, och 14 maj 1868 intågade general Kauffmann i Samarkand. Vid fredsslutet (30 juli s. å.) behöllo ryssarna nordöstra delen af landet (Samarkand och ett par andra distrikt) samt erhöllo betydande handelsrättigheter. 1873 bistod kanen af B. ryssarna i deras fälttåg mot Chiva och erhöll i belöning ett stycke af det eröfrade landet vid Amu-darjas högra strand. Det ryska inflytandet har raskt tilltagit under Mozaffer ed-dins son och efterträdare