Seijid abd ul-Ahad (fr. 1885), som två gånger (1893 och 1902) besökt ryska hofvet och uppfostrar sin son i Ryssland. Faktiskt är B. numera så godt som en rysk vasallstat. (V. S-g.) Buchari (Bochari, Bokhari, Bouchari), Abu Abdallah Muhammed el-B., muhammedansk teolog, f. 810 i Buchara af iransk familj, d. 870, var den förnämste af de sex store sunnitiske traditionisterna. Efter en 16-årig studieresa, hvarunder han åhörde de förnämste traditionslärarnas föredrag i Mekka, Medina, Basra och Kairo, bosatte han sig i sin fädernestad. Hans es-sahih (fullständigt el-djami' es-sahih, "den riktiga samlingen") omfattar öfver 7,000 traditioner, kritiskt sofrade ur ett material af omkr. 100,000 äkta, förutom lika många falska, och utgör jämte koranen den viktigaste källan för muhammedansk teologi och juridik. Den är utgifven dels i Bulak (1863-65), dels af Krehl i "Le recueil de trad. musulm. par... al Bokhari" (1862 -68). H. A. Buchariet, föråldradt namn på länderna ö. om Kaspiska hafvet. Man skilde mellan Stora B., omfattande Buchara, Kundus, Kokan och Chiva, landskapet Hazara, Pamir, Darvas, Badaksjan och ryska Turkestan, samt Lilla B., motsvarande Öst-Turkestan. Buchau. 1. Stad i württembergska Donaukretsen. 2,307 inv. (1900). Fordom fri riksstad och säte för ett riksabbotstift B. och en i 10:e årh. grundad fruntimmersstiftelse. 1806 tillföll det Württemberg. - 2. Stad i bömiska kretsen Luditz, s. ö. om Karlsbad. 2,216 inv. (1900). En järnhaltig mineralkälla. I närheten ruiner af bergslottet Hartenstein. Buchberger, ett af de bästa schweiziska rödvinerna, från Rheineck i S:t Gallen. Bucher, Anton von, tysk homilet, f. 1746 i München, d. 1817 därstädes, gjorde sig högt förtjänt om det bajerska skolväsendets utveckling, särskildt som skoldirektionsråd i München 1784-1813, och vann i synnerhet anseende för den kraft, hvarmed han anföll jesuiterna. Mot dem riktade han alla sina skrifter, hvilka 1819-20 utkommo samlade i 5 bd under titeln Die jesuiten in Bayern vor und nach ihrer aufhebung. Bucher. 1. Adolf Lothar B., tysk publicist och diplomat, f. 1817 i Neustettin. Efter juridiska studier i Berlin tjänstgjorde han vid sin hembygds domstolar, väckte under krisen 1848 uppmärksamhet som publicist och insattes s. å. som representant för Stolpkretsen i preussiska nationalförsamlingen. Här slöt sig B. till den vänstra centern och framträdde flera gånger som betydande talare. Efter kammarupplösningen 1849 dömdes B. för delaktighet i offentliggörandet af skattevägringsbeslutet af 15 nov. 1848 till förlust af sina ämbeten samt till 15 månaders fängelse, men undandrog sig straffet genom flykt till London 1850. Där uppehöll han sig vanligen under de närmaste 11 åren, egnande sig åt journalistiken, som korrespondent till "National-zeitung". Hans ingående bekantskap med Storbritanniens politiska och ekonomiska lif gjorde honom alltmer främmande för de internationella revolutionära kretsar, med hvilka han förut sympatiserat, och hans öppna bref "Seid deutsch!" samt "An Mazzini" (1861, båda publicerade under medverkan af Rodbertus och v. Berg) rönte erkännande äfven från de härskande inom Preussen. Till följd af amnestien 1861 återvände B. till Preussen och blef af Bismarck 1864 kallad till medarbetare inom utrikesministeriet. 1865 blef B. legationsråd och tjänstgjorde därpå under Bismarck ända till år 1886, då han trädde i disponibilitet. Under denna tid fick han sig anförtrodd en mängd viktiga uppdrag, som kräfde på en gång skarpt omdöme och diskretion. I kinkiga angelägenheter litade Bismarck så gärna till B:s hängifna trohet, intelligens och litterära talang, att denne med fog karakteriserats som järnkanslerns "högra hand". Så sändes B. på våren 1870 till Spanien för att sätta ny fart i arbetet för prins Leopolds af Hohenzollern tronkandidatur. Det nord-tyska förbundets författning fick han efter Bismarcks utkast utarbeta i detaljerna. Han förmedlade - ofta i samverkan med Moritz Busch - en god del af de kampartiklar inom tidningspressen, som utgingo från utrikesministeriet. Vid offentliga underhandlingar framträdde han däremot sällan: förhandlingarna i Frankrike 1870-71 samt på Berlinkongressen 1878 utgöra nästan de enda tillfällena. - Efter kanslerskrisen 1890 kallade Bismarck sin trogne vän B. till Friedrichsruh, och där blef denne sedan beständig gäst; som det vill synas, önskade Bismarck framför allt hans närvaro och hjälp för det memoararbete, som den vredgade statsmannen ville fullborda. B:s tilltagande sjuklighet gjorde emellertid detta samarbete kortvarigt. Han afled vid Montreux 11 okt. 1892. - B. utgaf bl. a. Kulturhistorische skizzen aus der industrieausstellung aller völker (1851), Der parlamentarismus wie er ist (1856) och Bilder aus der fremde für die heimat gezeichnet (1862). - Se H. von Poschingers uppsats om B., i "Allgemeine deutsche biographie", samt Moritz Busch, "Tagebuchsblätter". C. H. H. 2. Adalbert Bruno B., den föregåendes broder, tysk konstskriftställare, f. 1826 i Köslin, blef 1869 sekreterare, 1885 vice direktor och 1895 direktor vid österrikiska konst- och industrimuseum i Wien. Död där 1899. Han författade bl. a. Die kunst im handwerk (1872, 3:e uppl. 1888; "Slöjden som konst", 1884), Geschichte der technischen künste (3 bd 1875-93, i förening med andra), Katechismus der kunstgeschichte (5:e uppl. 1899) och Reallexikon der kunstgewerbe (1884). Bucheron [by j rå'], Arthur Marie, fransk journalist, pseudonymen Saint-Genest, f. 13 okt. 1835 i Tours, d. 8 okt. 1902 i Paris, tjänstgjorde som frivillig i kavalleriet under kriget 1870-71, då han avancerade till löjtnant. Efter en föga beaktad debut i "Figaro" 1869, skref han 1872 i samma tidning en del uppseendeväckande artiklar, hvari han sökte vältra skulden för olyckorna under kriget på vänstern i lagstiftande kåren och nationalförsvarsregeringen. Artikeln La demi-monde militaire, där B. jämför de högre officerare, som under republiken mottagit politiska ämbeten, med de af allt ärbart folk föraktade demimondedamerna, ådrog honom t. o. m. rättsligt åtal. På grund af ideliga anfall mot krigsministern Berthaut under "sextonde maj"-krisen blef B. såsom reservofficer ådömd 30 dagars arrest. Efter flera års afbrott var B. sedermera, ehuru i hofsammare former, en af de ifrigaste förfäktarna af de konservativa intressena. Förutom de på sin tid mycket omtalade propagandaskrifterna Appel aux monarchistes (1875) och J'y suis, j'y reste (s. å.) författade han bl. a. La politique