d'un soldat (1872), Joyeuscs années (1874) och La bride sur le cou (1876). Buchez [byfe], Philippe Benjamin Joseph, fransk läkare och skriftställare, f. 1796, d. 1865, uppträdde tidigt som carbonaro och anti-bourbonist, grundade 1827 "Journal des progrès des sciences et institutions médicales" och deltog en tid i redaktionen af den af S:t Simons lärjungar uppsatta tidskriften "Le producteur". Han öfvergaf dock snart saint-simonismen. Efter juli-revolutionen uppsatte han (1833) tidskriften "L'européen" och utgaf Introduction à la science de l'histoire (2:a uppl. 1842), hvilka i det praktiska lifvet skulle införa den s. k. "buchezismen", enligt hvilken åsikt människans utveckling till sedlig fulländning består i tillegnandet och utöfvandet af den kristna moralen, sådan den uppställes i.katolicismen. Af B:s öfriga arbeten må nämnas: Histoire parlementaire de la revolution française (1833-38; med Roux-Lavergne), som erbjuder ett rikt material för den franska revolutionens historia, och Essai d'un traité complet de philosophie, au point de vue du catholicisme et du progrès (1839-40). Efter februarirevolutionen (1848) invaldes B. i nationalförsamlingen och kallades till dess president, men fr. o. m. upproret af 15 maj förlorade han, genom sin brist på hållning, allt anseende och blef därför ej invald i lagstiftande församlingen. Buchheim [-hajm], Rudolf, tysk farmakolog, f. 1820 i Bautzen, blef efter omfattande studier 1846 professor i farmakologi och medicinens historia i Dorpat och 1867 i Giessen, hvarest han verkade till kort före sin död, 1879. B. utgaf en tysk bearbetning af Pereiras berömda "Elements of materia medica" (1846-48), och redan i företalet till detta arbete framställde han ett program för sina senare arbeten, gående ut på att skilja farmakologien från den praktiska medicinen och grunda densamma på experiment med användande af fysiologiens metoder, alltså att göra farmakologien till en gren af fysiologien. Genom sina många egna arbeten kan B. anses såsom den egentlige grundläggaren af denna moderna riktning inom farmakologien. Han var ock den förste, som upprättade ett experimentalfarmakologiskt' laboratorium, nämligen först privat i sin bostad i Dorpat, därefter såsom universitetsanstalt därstädes, utvecklande detsamma till en hög grad af fulländning. I Giessen blef B. åter inskränkt till ett privatlaboratorium. Genom hans och hans lärjungars arbeten lades grunden till den nya indelning af den farmakologiska vetenskapens material i grupper efter de olika ämnenas kemiska egenskaper och särskildt deras verkningar på den lefvande organismen (B:s "farmakodynamiska grupper"), medan man förut i allmänhet följt botaniskt system. Bland ämnesgrupper, som på detta sätt bearbetades, märkas t. ex. afföringsmedel, åtskilliga maskmedel, nerv- och muskelgifter, mjöldryga, de pupillutvidgande alkaloiderna hos solanaceer. B. verkställde härvid ofta försök på sig själf. Äfven egnade han sig åt farmakognostiska och farmakotekniska uppgifter. Hans förnämsta verk är Lehrbuch der arzneimittel-lehre (1856; flera uppl.), hvari han genomförde sin omnämnda "gruppering". C. G. S. Buchholz, stad i konungariket Sachsen, kretsen Zwickau, vid statsbanan. 8,402 inv. (1900). Förnämsta industrigrenen är nu tillverkning af snörmakeriarbeten och spetsar, sedan det 1492 upptäckta silfverberget "Himmlisch Herr" börjat bli mindre gifvande. Buchholzia, bot. Se Capparidaceæ. Buchhorn [-hårn], fordom riksstad. Se Friedrichshafen. Buchit, petrogr., enligt Loewinson-Lessing en i kontakt med basalt eller som inneslutning i basalt förekommande, till glas smält sandsten. E. E. Buchloë Engelm., bot., växtsläkte af fam. Gramineæ. Det har en enda art, B. dactyloides, buffelgräset, de nordamerikanska präriernas värdefullaste fodergräs. I Texas förblir det grönt om vintern, och när sommartorkan synes ha förbränt det, behöfves endast några timmars regn för att det åter skall grönska; äfven i skenbart förtorkadt tillstånd ätes det gärna af boskapen. G. L-m. Buchner. 1. Johann Andreas B., tysk farmaceut, f. 1783, d. 1852 som chef för farmaceutiska institutet i München, främjade i högst betydlig mån det vetenskapliga studiet af farmacien. Han utgaf bl. a. "Inbegriff der pharmacie", af hvilket arbete han själf skref de fyra delar, som afhandla farmaci (3:e uppl. 1827), fysik (2:a uppl. 1833), kemi (2:a uppl. 1830-36) och toxikologi (2:a uppl. 1827), samt det af Gehlen påbörjade "Repertorium für pharmacie" (1815-48). B. var äfven upptäckaren af salicinet. 2. Ludwig Andreas B., den föregåendes son, tysk farmaceut, f. 1813, d. 1897, blef 1847 e. o. professor i medicinsk kemi och 1852 professor i farmaci i München. Han utgaf efter faderns död "Repertorium für pharmacie" (1853-76), till hvilket han själf lämnat rikliga bidrag. 1871 deltog han i kommissionen för affattande af en "Pharmacopæa germanica", till hvilken han skref en utförlig kommentar (1872), hvarjämte han utgaf smärre arbeten i kemi och farmaci. 3. Max B., tysk Afrikaresande och läkare, f. 1846 i München, gjorde 1875 en resa omkring jorden och for 1879 på uppdrag af tyska afrikanska sällskapet till Väst-Afrika för att öfverbringa skänker till Muato Jamvo. Efter ett halft års vistelse i Muato Jamvos residens återvände han 1882 till Europa, men följde på våren 1884 generalkonsul Nachtigal på dennes mission till Väst-Afrika, afslöt jämte honom skyddsfördrag med Togoland och utnämndes af honom till konsul i Kamerun. Sedermera blef han direktör för etnografiska museet i München. Som sådan besökte han Nya Guinea, Bismarcksarkipelagen, Nya Irland, Hongkong, Kina, Japan och Ceylon. B. har skrifvit Reise durch den Stillen ozean (1878) och Kamerun. Skizzen und betrachtungen (1887). 4. Hans Ernst August B., tysk läkare, f. 1850 i München, d. 1902 som professor i hygien och direktor för det af Pettenkofer inrättade hygieniska institutet vid därvarande universitet. Hans första arbeten voro rent bakteriologiska, men från och med 1889 studerade han hufvudsakligen organismens naturliga motståndsförmåga mot infektionsalstrande mikrober, särskildt blodets och blodserums bakteriedödande förmåga, hvilken han förklarade såsom beroende på alstringen af enzymartade alexiner och antitoxiner (se d. o.), och hans arbeten inom detta område hafva varit af stor betydelse för immunitets-lärans utveckling.