5. Eduard B., den föregåendes broder, tysk kemist, f. 1860. sedan 1898 professor i kemi vid landtbrukshögskolan i Berlin, har offentliggjort åtskilliga arbeten i ren organisk kemi och jäsningskemi, men vunnit berömmelse hufvudsakligen genom sina alltifrån 1897 publicerade undersökningar öfver alkoholjäsningen, genom hvilka han lyckats bevisa, att densamma ej, såsom förut allmänt antagits, är beroende på jästsvampens lifsprocesser, utan framkallas af ett af denna svamp produceradt enzym (se d. o.), som B. benämner zymas. Det är sålunda möjligt att af jäst genom sönderrifning och pressning under högt tryck framställa en fullständigt cellfri saft, som eger förmåga att i en sockerlösning framkalla kraftig alkoholjäsning. Denna B:s upptäckt är af stor betydelse för biologien i allmänhet. S. J-n. Bucholtz, Heinrich, tysk författare, f. 1607, d. 1671, skref två för renässansens romandiktning typiska romaner: Des ... grossfürsten Herkules und der ... fräulein Valiska wundergeschichte (1659-60) och Des fürsten Herkuliskus und Herkuladisla wundergeschichte (1665), hvilka lifligt beundrades af samtiden och ofta omtrycktes. Buchon [by ja'], Jean Alexandre, fransk historiker, f. 1791 i Menetou-Salon i dep. Cher, d. 1846 i Paris, var först oppositionell journalist i Paris, men egnade sig sedan åt historiska studier och företog vidsträckta resor i Europa för att samla urkunder rörande Frankrikes medeltidshistoria. Därunder höll han 1821 i England en serie föreläsningar öfver den dramatiska konstens historia. En kortare tid var han också inspektör för Frankrikes arkiv och offentliga bibliotek. Bland alstren af hans flitiga verksamhet märkas särskildt: Collection des chroniques nationales françaises, écrites en langue vulgaire du XIII:e au XVI:e siècle (47 bd, 1824 -29), Chroniques étrangères relatives aux expeditions françaises pendant le XIII:e siçcle (1840), La Grèce continentale et la Morée (1843), Nouvelles recherches sur la principauté française de Morée (2 bd, 1843-44) och de tre första volymerna af Histoire universelle des religions (1844). B. lämnade dessutom en mängd bidrag till tidskrifter, i synnerhet "Revue indépendante" och skref flera artiklar i "Biographie universelle". Buchonit, petrogr., en basaltisk, af nefelin, hornblände, plagioklas, augit, biotit och magnetit bestående vulkanisk bergart. Se uppsats af F. Sandberget i Sitzungsber. Berl. akad. 1872 o. 1873. E. E. Bucina. Se Buccina. Bucinariska öarna, en vid Sardiniens nordöstra kust belägen ögrupp, bestående af tio små klippiga öar, bland hvilka La Maddalena, Caprera och Tavolara l. Bucina (däraf namnet) äro de förnämsta. Bucintoro, ett slags farkost. Se Bucentoro. Buckanjär (fr. boucanier, eng. buccaneer, af det karaibiska ordet buccan, halster eller flätverksgaller för att torka kött på), urspr, benämning på de franske kolonister, som på 1620-talet från ön S:t Kitts (Saint Christophe) bedrefvo kaperier mot spanska fartyg och sedermera omkr. 1630 slogo sig ned på Haiti. Ur deras strider med spanjorerna utvecklade sig det af allehanda äfventyrare bedrifna sjöröfvarväsen, som sedan hela 1600-talet igenom gjorde de västindiska farvattnen osäkra. Jfr Flibustier. Buckelings, Willem, holländsk fiskare. Se Beukelsz. Buckelplatta (Bågplatta), bygnk., en rektangulär, bockad järnplåt, hvars användning på senare åren blifvit mycket allmän vid brobyggnader m. m. såsom underlag för fyllnadsämnen. Plattorna anbringas med bockningen nedåt eller uppåt; plåttjockleken kan tagas väsentligt mindre än vid raka plåtar. S. L-k. Buckeram. Se Barragan. Buckhurst [barast], lord, engelsk statsman och dramatiker. Se Sackville (Thomas). Buckie [ba'ki], stad i skotska grefsk. Banff. 6,541 inv. (1901). Viktigt sillfiske. Bucking, Arnold. Se Pannartz, A. Buckingham [ba'kin,am]. l. (Buckinghamshire, Bucks) Grefskap i södra England. 1,931 kvkm. 195,534 inv. (1901). Det begränsas i s. af Thames. I grefskapets norra del rinner Ouse. Den sydöstra delen uppfylles af kalkbergen Chiltern-Hills. Landtbruk och boskapsskötsel stå högt; särskildt är mejerinäringen betydande, synnerligen i Aylesbury-dalen. Lämningar finnas af romerska landsvägar och militärstationer. Hufvudstad: Aylesbury. - 2. Stad i nämnda grefskap, vid floden Ouse. 3,151 inv. (1901). Buckingham [ba'kin9m], engelsk adelstitel. Titeln earl af B. gafs 1377 af Edvard III åt dennes yngste son, Thomas af Woodstock, sedan hertig af Gloucester, mördad 1397. Dennes dotterson, Humphrey Stafford, upphöjdes 1445 af Henrik VI till hertig af B., och hertigtiteln fortlefde inom släkten Stafford till 1521. Den återupplifvades af Jakob I, som 1623 förlänade den åt sin gunstling, George Villiers, i hvars släkt titeln förblef till 1687. Sedan tillföll titeln hertig af B. (l. Buckinghamshire) och Normanby 1703 Karl II:s forne gunstling John Sheffield, men upphörde i denna ätt 1735. Georg III gaf 1784 sin gunstling, George Grenville, titeln markis af B.; dennes son Richard blef 1822 upphöjd till hertig af B. och Chandos, och i denna form fortlefde titeln till 1889, då den upphörde med den tredje hertigen. Se Grenville, Sheffield, Stafford och Villiers. Buckingham [ba^iipm]. 1. James Silk B., engelsk reseskildrare och publicist, f. 1786, d. 1855, sändes vid tio års ålder till sjöss och slog sig efter många års ständiga resor ned i Calcutta, där han 1818 startade en tidning, "Calcutta journal", hvilken 1823 indrogs på grund af den skarpa kritik B. där öfvade mot Ostindiska kompaniets förvaltning. Han landsförvistes samtidigt från Indien och fick först långt senare upprättelse samt en pension af kompaniet. Återkommen till England, utgaf B. 1824-29 "Oriental herald" och deltog i flera andra tidskriftsföretag, bl. a. i grundandet af den ledande litterära tidskriften "The Athenæum" (1828), hvars redaktör han dock blott en kortare tid var. 1832-37 var B. medlem af underhuset och uppträdde som sådan ifrigt för sociala reformer, nykterhetssträfvanden, prygelstraffets afskaffande i här och flotta o. s. v. Sedermera gaf han sig ånyo ut på vidsträckta resor, särskildt i Nord-Amerika, och författade en mängd resebeskrifningar, som vunno vidsträckt spridning, och för hvilka han 1851 belönades med en statspension. Af hans själfbiografi utkommo 2 delar 1855; delarna 3-4 äro outgifna.