kyrkor. B. har en storartad industri. 1900 funnos där 3,902 fabriker med 43,422 arbetare och ett produktionsvärde af öfver 122 mill. doll., däraf 11,6 mill. kommo på 24 storslakterier, 4,3 mill. på 18 bryggerier, 6,8 mill. på 86 järngjuterier och maskinverkstäder, 4,5 mill. på 11 järnvägsverkstäder; dessutom funnos 9 kvarnar, 17 skofabriker, 8 skeppsvarf samt kemisk-tekniska fabriker, garfverier m. m. Den storartade handeln med hufvudsaklig omsättning af spannmål och mjöl (153 mill. bushels spannmålstillförsel 1900), kol, trävaror och boskap främjas af B:s utmärkta vattenförbindelser, icke minst genom Erie-kanalen, som förenar Erie-sjön med Hudsonfloden, samt af 17 järnvägar. En 1,200 m. lång bro öfver Niagara förenar B. med Erie i Canada. Hamnen, bildad af den 3 km. uppåt segelbara floden B., har ett djup af 4,5 m. och består af en inre och en yttre hamn, båda genom väldiga hamndammar skyddade mot västliga stormar. Bildningsanstalter äro ett universitet med medicinsk och juridisk skola, lärarseminarium, offentligt bibliotek (Grosvenor library), konstskola, 3 katolska colleges (bland dem l jesuit-college) och flera protestantiska colleges och "academies". B. förvaltas af en "mayor" och 26 "aldermen". Den skattskyldiga egendomens värde var 242,35 mill. doll. 1900, stadens skulder 14,3 mill. doll. s. å. - B. anlades 1805 under namnet Nya Amsterdam, af ett holländskt kompani, men fick 1810 sitt nuvarande namn. Det nedbrändes af engelsmännen 30 dec. 1815, men uppbyggdes snart och uppblomstrade snabbt efter Erie-kanalens öppnande, 1825. J. F. N. Buffalo Bill [ba'f9låu bi'l]. Se Cody. Buffalora, by i den italienska prov. Pavia (Lombardiet) , nära Magenta. I närheten leder öfver floden Ticino en bro, som 1848 och 1859 var föremål för häftiga strider. Sistnämnda år, under slaget vid Magenta, stormades den af Mac Mahon.

Bos caffer.</img>

Buffel (lat. bubalus}, zool,, det gemensamma namnet
på en grupp inom nötkreatursläktet, som skiljer
sig från tamoxen och dess närmaste anförvanter genom
sin plumpa kroppsbyggnad, sina jämförelsevis korta
och kraftiga ben. sin styfva och glesa hårbeklädnad,
sin kullriga panna och de vid basen nedtryckta,
förtjockade, mot spetsen rundade hornen.
Refbenen äro ovanligt breda. Några karaktärer
i skallens byggnad bevisa, att bufflarna äro
ursprungligare, mindre starkt omdanade än öfriga
till släktet Bos hörande arter, att de med andra
ord stå de historiskt äldre antiloperna närmare
än hvad de senare göra. Den ursprungligaste bland
nu lefvande bufflar är anoan (se d. o.). I
pliocen-aflagringarna i Indien förekomma lämningar af
buffelformer, som förmedla öfvergången mellan anoan
och de egentlige bufflarna. Till dessa senare hör
den indiska buffeln (Bos bubalus), hvilken utmärker
sig genom sin hvälfda panna, sina vid basen vidt
skilda, väldiga horn, hvilka uppgifvas vara längre
hos kon än hos tjuren, och sina jämförelsevis
mindre öron. Denna arts olika raser lefva i vildt,
halftamt eller tamt tillstånd i sydöstra Asien och
ha därifrån såsom husdjur spridts till Arabien,
Egypten, Italien, Ungern och södra Ryssland. Afrika
eger dessutom sannolikt tvenne vilda buffelarter
(Bos caffer och Bos pumilus), af hvilka den förra
förekommer från Kap till Abessinien, den senare i
västra Afrika mellan vändkretsarna. Dessa afrikanska
bufflar skilja sig från den indiska genom kortare
skalle och kortare horn, hvilka med åldern få en så
stor utbredning vid basen, att de nästan mötas öfver
pannan, samt genom större, med hårfransar utstyrda
öron. Den förra är större, med svart grundfärg, den
senare mindre samt har svagare horn och är gulaktig,
röd eller rödbrun. Ingen af dessa arter har kunnat
tämjas. Alla bufflar bebo med förkärlek sumptrakter
och trifvas ej å områden, som sakna vatten. De äro
utmärkta simmare. Sitt bete söka de mest om natten;
dagens hetta undfly de i de täta skogarnas skugga,
eller ock ligga de timtals i vatten, med endast
näsborrar och ögon ofvan vattenytan. Emedan de vilda
bufflarna äro synnerligen starka djur, utrustade med
kraftiga vapen i sina horn, äro de fruktansvärda nog,
när de retats eller sårats, och oftast gå de segrande
ur striden äfven mot det starkaste rofdjur. Dock
hafva deras farlighet och ilska mycket öfverdrifvits
af äldre resebeskrifvare. Den tama indiska buffeln
är ett synnerligen värderadt husdjur både som dragare
och lastdjur; äfven dess kött, hud och horn användas.
L-e.

Buffelgräs, bot.  Se Buchloë.

Buffert, fjädrande stötinrättning i järnvägsfordons
ändar, afsedd att förmildra inverkan af de stötar, som
uppstå i fordonens längdriktning, dels då de närmas
intill hvarandra, dels dä de i tåg framföras å öppen
bana. Härvid användas antingen två buffertar å båda
ändarna af hvarje fordons underrede (sidobuffertar)
eller en buffert i hvarje ände (centralbuffert).

Sidobuffertar användas i Europa med få undantag vid
alla normalspåriga banor samt de med större spårvidd
än den normala (Ryssland och Finland). De äro fästa
vid fordonets underrede å den s. k. buffertbalken,
en tvärgående balk af trä (ek) eller i allmänhet
af stål. En sidobuffert består af buffertskifvan
med buffertspindeln, som styres af bufferthylsan och
fjädras af en i bufferthylsan innesluten snäckfjäder,
hvilken med sin ena ände stöder mot en å buffertbalken
anliggande bottenbricka. Buffertskifvorna äro dels
plana, dels kullriga. Räknadt inifrån fordonet är
skifvan till höger kullrig och den till vänster plan.