När två fordon kopplas efter hvarandra, stöder således en plan skifva mot en kullrig. Ändamålet härmed är att förhindra buffertskifvornas eller spindlarnas krökning vid den brytning, som uppstår i kurvor. Höjden för buffertarna öfver skenornas öfverkant mätt till deras midtlinjer är i den internationella trafiken bestämd till 1,040 mm. å tomt fordon; buffertarnas afstånd från fordonets midtlinje är bestämdt till 875 mm. åt ömse håll och deras inbördes afstånd (buffertvidd l. buffertafstånd) således 1,750 mm. Centralbuffertar användas i Amerika vid normalspåriga banor i största utsträckning. Vid Europas normalspåriga banor ha de däremot ej vunnit insteg, om man frånser, att några af preussiska statsbanornas förnämligare tåg äro utrustade med sådana; vid smalspåriga banor och vid elektriska spårvägar användas de däremot allmänt. Centralbufferten förenar i sig en kopplingsanordning, genom hvilken fordonen hopkopplas antingen automatiskt eller för hand, och har därigenom uppstått en stor mängd olika konstruktionsformer. Bufferten placeras i fordonets vertikala midtplan samt på en höjd i buffertbalken, som ungefär öfverensstämmer med långbalkarnas i underredets horisontala midtplan. Systemet med centralbuffertar har många och stora praktiska fördelar framför det med sidobuffertar. E. Hjr. Buffertafstånd. Se Buffert. Buffertbalk. Se Buffert. Buffertbatteri. Se Ackumulatorbatteri. Bufferthufvud, äldre benämning för buffertskifva. Bufferthylsa. Se Buffert. Bufferthöjd. Se Buffert. Buffertskifva. Se Buffert. Buffertspindel. Se Buffert. Buffert-stat (jfr Buffert), ett mellan två stater organiseradt neutralt område, afsedt att hindra sammanstötning emellan de respektive staternas intressen. Buffertstämpel, äldre benämning för buffertskifva. Buffertvidd. Se Buffert. Buffet [byffä]. Louis Joseph, fransk statsman, f. 26 okt. 1818 i Mirecourt, depart. Vosges, var advokat, då han efter februarirevolutionen 1848 af nämnda departement valdes till medlem af konstituerande nationalförsamlingen. Där röstade han i regeln med den forna dynastiska vänstern, som motsvarade högern i denna församling, och utmärkte sig särskildt för sitt häftiga motstånd mot socialismen. Sedan prins Napoleon blifvit vald till republikens president, slöt sig B. till denne, utan att dock blindt följa "élyséepartiets" politik. Efter Bixios afsked blef B. af presidenten utnämnd till minister för handel och Iandtbruk, men afgick 31 dec. 1849 på grund af meningsskiljaktighet med den senare. 10 april-14 okt. 1851 tillhörde han ånyo ministären, men drog sig efter statskuppen (2 dec. 1851) helt från politiken. 1863 invald i lagstiftande kåren, blef han en af ledarna för centern, som ville förena de liberala reformkrafven med trohet mot dynastien samt framför allt arbeta för en utvidgning af representationens rättigheter. B. var en af dem, som kraftigast medverkade till ministären Rouhers störtande och till konstituerandet af det s. k. liberala kejsardömet. 2 jan. 1870 öfvertog han finansministerportföljen i Olliviers "parlamentariska" kabinett, men afgick redan 14 april s. å. tillsammans med utrikesministern Daru, när kejsar Napoleon åter tycktes luta åt absolutismen. 1871 invaldes B. i nationalförsamlingen, där han slöt sig till högra centern, efterträdde 4 april 1873 Grévy som dess president och tog verksam del i Thiers' störtande. Han var en af den nya konstitutionens ifrigaste förespråkare och blef efter dess promulgering chef för och inrikesminister i ett konservativ-republikanskt kabinett (10 mars 1875), men närmade sig alltmer de klerikale och bonapartisterna. Vid valet af de 75 lifstidssenatorerna (9-21 dec. 1875) led han ett afgörande nederlag i nationalförsamlingen och föll igenom vid de nya valen i landet både till senaten (30 jan. 1876) och till deputeradekammaren (20 febr. s. å.), ehuru han som inrikesminister öfvat starkt tryck på valmännen. Han måste därför afgå från regeringen 24 febr. s. å., men valdes kort efteråt af senaten med knapp majoritet till senator för lifstiden. Han var sedan ända till sin död, 7 juli 1898, en af ledarna för det klerikala partiet där. Sedan 1890 tillhörde han Institutet ("académie des sciences morales et politiques"). Han har skrifvit Notice sur la vie et les travaux du comte Daru (1893). E. A-t. Buffet. Se Byffé. Buffière [byffiår], Pierre. Se Mirabeau. Buffo (it., fem. buffa), komisk, lustig. - Aria buffa (buffa-aria), aria af komisk karaktär. - Duo buffo, mus., komisk duett. - Opera buffa, komisk opera. - Buffo är äfven substantiv och har då samma betydelse som buffone (fr. bouffon), gyckelmakare, narr, komisk sångare. - Buffo-bas (buffo), bassångare, som sjunger komiska partier. - Buffo-tenor, tenorsångare med speciella anlag för att utföra komiska partier. A. L. Buffo-bas. Se Buffo. Buffon [byffå'], George Louis Leclerc, grefve de B., fransk naturforskare, f. 7 sept. 1707 i Montbard i Bourgogne. Redan tidigt visade han håg för naturvetenskapernas studium. Sedan han gjort en resa till Italien och någon tid vistats i England för att studera detta lands språk, återvände han 1732 till Frankrike. Ett betydligt arf satte honom från denna tid i tillfälle att odeladt egna sig åt vetenskapen. Hans lärospån på det litterärt vetenskapliga området voro ett par öfversättningar af Hales "Vegetable statics" ("Statique de végétaux", 1735) och Newtons "Method of fluxions" ("Méthode de fluxions de Newton", 1740). Till en början sysselsatte han sig mest med matematiska och fysiska forskningar. 1739 valdes han till medlem af franska vetenskapsakademien, och samtidigt blef han intendent vid "Jardin du roi" (hvilken sedermera fick namnet "Jardin des plantes"). Under B:s förvaltning blef denna institution en mönsteranstalt i fråga om samlingarnas rikedom och vetenskapliga anordning. De iakttagelser och jämförelser han där blef i tillfälle att göra kommo honom på den tanken att utgifva en allmän naturalhistoria. Redan 1739 började han egna sig åt den stora uppgiftens lösning, och efter tio års arbete tillsammans med anatomen Daubenton, åt hvilken han öfverlämnat beskrifningen af formerna och den anatomiska afdelningen, utgåfvos 1749 de tre första banden af Histoire naturelle, générale et particulière, avec la description du cabinet du roi. 1767 hade