utkommit femton delar, hvilka behandla teorien om jordens daning samt människans och djurens naturalhistoria. 1774-89 utgåfvos sju band, som utgöra ett supplement till de förra och af hvilka det femte bildar ett själfständigt helt, hvari B. framhöll de vulkaniska krafternas inverkan på jordens utveckling; i sin första teori hade han uteslutande fäst sig vid de neptuniska krafterna. 1770-83 offentliggjordes ytterligare nio delar, innehållande fåglarnas naturalhistoria, utarbetad utan Daubentons tillhjälp, och 1733-33 utgåfvos fem delar, omfattande mineralogien - den svagaste delen af B:s verk. (De återstående delarna, hvilka innehålla reptiliernas, fiskarnas och hvaldjurens naturalhistoria, utarbetades af Lacépède och utkommo 1788-1804.) Åren 1774-1804 utgafs en ny upplaga, i hvilken de anatomiska beskrifningarna äro utelämnade och supplementet omarbetadt. Af de ännu tillgängliga upplagorna intaga Lamouroux' och Desmarests (1824-32) samt Cuviers (1825-26) de främsta rummen. Bland de många fortsättningarna - "Suites à Buffon" - är Rosets den bästa.

</img>

B:s vetande var endast till ringa del stödt på egna
iakttagelser, hans forskningar icke djupgående,
och hans betydelse ligger ej i epokgörande
upptäckter eller systematisering och vetenskapliga
definitioner. Det stränga systematiserandet föraktade
han såsom ett onödigt band på naturåskådningen. Han
ville beskrifva, ej katalogisera, naturen. Också
sökte han i sina naturskildringar visa obehöfligheten
af den genom Linné skapade systematiken. Framtiden
visade dock, att vetenskapen, för att vinna reda,
var tvungen att gå den af Linné utstakade vägen,
och B. själf, Linnés värdigaste motståndare, kunde
ej undgå att i sina naturskildringar mången gång
gifva hänvisning på ett samband i naturen, hvilket,
uttryckt i ord, äfven kunde tjäna såsom en karaktär,
ett stycke klassifikation; men det har
jämväl visat sig, att B:s opposition mot den
linnéanska riktningen hade ett visst berättigande,
efter som naturalhistorien såsom vetenskap var nära
att förvandlas till ett lexikon. Den friska anda
i naturåskådningen, som efter B. uppblomstrade
i Frankrike och satte nytt lif i det linnéanska
systemet, hade en god del af sina rötter i den
jordmån, som B. odlat. B. egde en klar insikt i flera
af naturvetenskapens hufvudfrågor, och med stort
skarpsinne förstod han att ur det enskilda draga
slutsatser om det allmänna. Särskildt må påpekas,
att B. på ett synnerligen klart sätt framställde de
olika djurformernas geografiska fördelning och sökte -
stundom med framgång - förklara flera betydelsefulla
djurgeografiska företeelser. Hans lifliga fantasi
förledde honom dock ofta att begå misstag. Hans
teorier om jordens uppkomst och utveckling bedömas
på följande sätt af Cuvier: "Det är omöjligt att i
alla deras delar försvara vare sig den första eller
den andra af B:s teorier om jordens daning. Denna
komet, som tager med sig stycken ur solen, dessa
glödande planeter, som småningom afkylas, somliga
hastigare än andra, dessa organiska varelser, som
efter hand uppträda på planeternas yta, i mån som
dennas temperatur sjunker, äro i verkligheten endast
inbillningsfoster. B. var emellertid den förste, som
klart visade, att jordklotets nuvarande tillstånd
är resultatet af en mängd på hvarandra följande
förändringar, af hvilka vi ännu kunna finna spår. Det
var han, som först ledde forskarens uppmärksamhet på
de företeelser, genom hvilka man kan få ett begrepp
om dessa förändringar". I stilens harmoni, i bildernas
prakt, i uttryckets adel och värdighet står B. nästan
oöfverträffad. 1753 invaldes han i franska akademien,
och det var i det tal, hvarmed han gjorde sitt inträde
i detta samfund som han yttrade de bekanta orden:
"le style est de l'homme même". (I de flesta upplagorna
af hans tal har emellertid detta yttrande blifvit
ändradt till: "le style c'est 1'homme", stilen är
människan). I smak och eleganta lefnadsvanor var
han en trogen spegelbild af den förfinade tid, i
hvilken han lefde. B. dog 16 april 1788. - Den bästa
upplagan af hans samlade arbeten, (Œuvres complètes
de B., utgafs 1825-29 af A. Richard. En bildstod af
B. upprestes redan under hans lifstid vid ingången
till naturaliekabinettet i Paris, och kort efter
hans död uppsattes en annan i Montbard. Sedan 1856
finnes en staty af honom på Champs Elysées i Paris.

Buffone [buffåne], it.  (fr. bouffon).   Se Buffo.

Buffoneri (fr. bouffonnerie. af bouffer, blåsa upp
kinderna), tokigt upptåg, gyckel, tokeri.

Buffo-tenor. Se Buffo.

Bufo, zool., padda.   Se Amfibier, sp. 834.

Bufotalin, kem., ett ur hudsekretet från den
vanliga paddan, Bufo vulgaris, framställdt,
giftigt, kväfvefritt ämne, som verkar på hjärtat
på samma sätt som digitalis (se d. o.).
C. G. S.

Bug, namn på två floder i Ryssland. 1. Västra
B. rinner upp i nordöstra Galizien, vid Zloczow, n. om
Karpaterna, bildar under en del af sitt lopp Polens
östgräns, flyter därefter inom detta land och mynnar
ut i Weichsel, vid Novo Georgievsk (Modlin). Längd
750 km. Floden, som upptager bl. a. Narev, fr. h.,
är segelbar från Brest-Litowsk. B. har spelat en viss
roll i svenska krigshistorien, i det såväl under Karl
X Gustafs som under Karl XII:s