fälttåg i Polen svenskarna flera gånger verkställt öfvergångar af densamma (1655, 1656, 1657, 1702, 1703, 1706). - 2. Östra l. Södra B. (Bog), forntidens Hypanis, rinner upp vid byn Cholodez i Volhynien, flyter i sydöstlig hufvudriktning genom Podolien och guvern. Cherson, mottager vid Nikolajev Ingul fr. v., utvidgar sig vid mynningen till en liman och utfaller i Dnjepr-limanen i Svarta hafvet. I sin öfre del bildar den många forsar. Den är 750 km. lång och ända till 160 m. bred, men föga segelbar. - 19 juli 1709 öfvergick Karl XII med 500 följeslagare B. på vägen till Bender. Flera hundra svenskar, som ej hade några medel att komma öfver floden, blefvo följande dag efter det tappraste motstånd nedgjorda eller tillfångatagna af de förföljande ryssarna. (J.F.N. L.W.-son M.)

</img>
Bugeaud [by Ja],
Thomas Robert, markis de la Piconnerie, hertig af
Isly, fransk militär, f. 15 okt. 1784 i Limoges,
var son af en adlad handtverkarson från Périgord
och tog 1804 tjänst som simpel grenadjär. Efter
slaget vid Austerlitz (2 dec. 1805), där han var med
som korpral, blef han underlöjtnant och deltog med
utmärkelse i fälttågen i Preussen och Polen samt
blef sårad vid Pultusk (26 dec. 1806). Därefter
sändes han som löjtnant till Spanien, där han vid
den aragonska hären tilldrog sig marskalk Suchets
uppmärksamhet. 1814 återvände han som öfverste till
Frankrike, slöt sig till bourbonerna, men omfattade
med hänförelse Napoleon vid hans återkomst från Elba
1815. Som chef för förtrupperna i Suchets alparmé
tillbakakastade han juni s. å. en österrikisk division
vid l'Hôpital-sous-Conflans i Savojen. Den andra
restaurationen afskedade honom, hvarefter han från
sitt gods i dep. Dordogne arbetade för höjandet af
böndernas andliga och materiella odling. Med glädje
hälsade han julirevolutionen, och såsom deputerad
för Périgueux uppträdde han snart som en af tronens
ifrigaste, om också ej i sitt parlamentariska
uppträdande elegantaste, väktare. Ludvig Filip
utnämnde honom 1830 till generalmajor (maréchal
de camp") och 1833 till kommendant på Blaye, där
hertiginnan af Berry satt fängslad. Hans uppförande
mot den sistnämnda, ehuru det var fullt korrekt,
ådrog honom legitimisternas hån och skaffade honom
en duell med en deputerad, Dulong, som han dödade
i tvekampen. Hans af personlig bitterhet präglade
uppträdande i kammaren gjorde honom hatad af en del
liberaler, och hans hållning under upploppet i Paris
(april 1834), då han som brigadbefälhafvare kämpade
mot folket, ådrog honom berättigadt klander för onödig
hårdhet och hetsighet.

Det var emellertid i Algeriet, som B. vann sina
största lagrar. Han sändes dit i spetsen för
tre regementen för att undsätta det af araberna
belägrade Tafna, dref dessa på flykten och lyckades
under ständiga strider med Abd el-Kaders trupper
på mindre än ett år tämligen väl trygga de franska
förbindelselinjerna. Därunder vann han bl. a. den
lysande segern vid Sikka (6 juli 1836). Till lön blef han
1837 utnämnd till divisionsgeneral och kommendant
i provinsen Oran. På uppdrag af generalguvernören
Damrémont trädde han i underhandlingar med Abd
el-Kader, hvilka ledde till fördraget i Tafna 30
maj 1837. B. återvände därpå till Frankrike och
deputeradekammaren, där han ifrigt förordade Paris'
befästande. 1840 utnämnd till generalguvernör öfver
Algeriet, sökte han konsolidera Frankrikes eröfringar
därstädes dels genom ett väl uttänkt och skickligt
genomfördt kolonisationssystem, dels genom att
klokt begagna sig af de ännu ej kufvade stammarnas
inbördes tvister. Efter en segerrik expedition mot Abd
el-Kader 1841 var hela området mellan Tunisien och
Marokko i Frankrikes våld. B. blef då 1843 utnämnd
till marskalk af Frankrike och inträngde följande
år segerrikt i Marokko, som af Abd el-Kader förmåtts
till anfall på Algeriet. Den marokkanska hären blef
i grund tillintetgjord vid floden Isly 14 aug. 1844,
så att sultanen måste ingå på den för Frankrike
förmånliga freden i Tanger s. å. Till lön för denna
bragd blef B. af Ludvig Filip upphöjd till hertig af
Isly. Han fortsatte att med outtröttlig ifver arbeta
på Algeriets förkofring, skapade en mängd nyttiga
inrättningar där och grundade flera militäriskt
organiserade kolonier, l sept. 1845 lät han koloniens
civila administration träda i verksamhet och handhade
densamma med kraft och regelbundenhet.

Efter att 1847 hafva eröfrat det fruktbara och
för koloniens handel viktiga Kabylien blef
B. s. å. återkallad till Frankrike, och vid
februarirevolutionens utbrott 1848 utnämndes han
till befälhafvare öfver trupperna i Paris. Hans kloka
plan till upprorets kufvande blef likväl illa utförd
af hans underhafvande, och till slut förmåddes
Ludvig Filip af Crémieux att fråntaga den bland
massorna impopuläre B. befälet. Förgäfves sökte han
tillsammans med den modiga drottningen förmå konungen
till ett ärorikt försvar för sin tron. När Ludvig
Filip var fördrifven, drog sig B. tillbaka till sitt
gods Exideuil i Périgord. Prinsen-presidenten gjorde
honom emellertid till befälhafvare öfver alp-armén,
och af departementet Charente-inférieure blef han
invald i nationalförsamlingen, där han slöt sig till
högern, men 10 juni 1849 dog han af koleran, som då
härjade i Paris.

B. utöfvade en flitig skriftställarverksamhet, i
synnerhet i militära ämnen. Hans samlade skrifter,
Œuvres militaires, utgåfvos 1883 af Weil. Se vidare
d'Ideville, "Le maréchal B." (3 bd, 1881-82), Rousset,
"L'Algérie de 1830 à 1840" (2 bd, 1887) och "La
conquète d'Algérie" (2 bd, 1889), samt Bournaud,
"Le maréchal B." (1895). E. A-t.

Bugenhagen, Johannes, kallad Pomeranus, en
af Luthers ypperste medarbetare, f. 1485 i Wollin,
d. 1558 i Wittenberg, hör till dem, hvilkas väg till
reformationen går öfver humanismen. I dess intressen
hade han redan under sin studietid i Greifswald
indragits, i dess anda verkade han sedan framgångsrikt
från 1504 vid stadsskolan i Treptow och från 1517
vid klosterskolan i Beluck, och han uppträdde modigt
mot allehanda kyrkliga missbruk. Luthers ståndpunkt
syntes honom till en början alltför radikal, men
snart vanns han helt för densamma och begaf sig 1521
till Wittenberg. Där stod han alltsedan trofast vid
Luthers sida såsom dennes kanske förtroligaste vän:
B. var det, som