1525 förrättade Luthers vigsel och 1546 höll liktalet öfver honom. Från 1523 var han kyrkoherde i Wittenberg, från 1535 tillika fast lärare vid universitetet.

</img>
Ofta kallades han dock för längre
eller kortare tid till andra orter, för att leda det
nya kyrkoväsendets organisation. Minnesmärken häraf
äro de många af honom ensamt eller hufvudsakligen
författade kyrkoordningarna (Braunschweig 1528,
Hamburg 1529, Lybeck 1531, Pommern 1534, Holstein
1542, Braunschweig-Wolfenbüttel 1543). Särskildt
betydelsefull var hans vistelse, på kallelse af
Kristian III, i Danmark 1537-39. Där reviderade
han den af Tausen utarbetade kyrkoordningen,
arbetade kraftigt på universitetets reorganisation
o. s. v. Mot slutet af sitt lif blef B., som eljest
alltid stått som en af Luthers trognaste lärjungar,
med anledning af några koncessioner, hvartill han
af hertig Morits låtit sig förmås, föremål för de
strängaste lutheranernas misstankar och anklagelser. -
B:s säregna styrka låg på det praktiska området. Hans
kyrkoordningar ha i högst väsentlig grad satt
sin prägel på den nordtyska lutheranismen. De ha
genomgående en starkt konservativ riktning, dock med
klok anpassning efter olika förhållanden. Men äfven
i de teologiska striderna deltog B. ej så litet och
var särskildt en af de flitigaste medarbetarna vid
det stora bibelöfversättningsverket. Se H. Hering,
"Johannes B." (1888), och M. Meurer, "Johannes
B." (på svenska "Luthers samtida och vänner", 1885).
E. Bg.

Bugge, Niels, dansk herreman i 14:e årh. Han nämnes
i visan om Niels Ebbesen som en bland den holsteinske
grefven Geerts motståndare, men hade tidigare hållit
med denne. Han var kanske Niels Ebbesens morbror. Han
byggde först Nörre Vosborg vid Ringköbing och 1345
Hald vid Viborg samt var en af Danmarks rikaste herrar
(hvarför han fick öknamnet "kong Bugge"). Han är
eljest mest bekant genom sitt fientliga förhållande
till Valdemar Atterdag. Med denne konung hade han,
jämte flera jylländska adelsmän, 1351 tvenne möten
på Kalundborg, men det lyckades ej att åvägabringa
enighet, och under de fortsatta stridigheterna
uthärdade B. på Hald en belägring af konungens
trupper. Vid nyårstiden 1359, när han återvände
till Jylland från ett förgäfves hållet fredsmöte
i Slagelse, blef han, tillika med Ove Stigsson och
Peder Andersson, i närheten af Middelfart öfverfallen
af fiskare och slagen till döds med grepar. Stället,
där detta skedde, är ännu i dag bevuxet med en mängd
röda rumexplantor, som ej låta utrota sig och som af
allmogen kallas "Bugges blod" eller "Bugges rosor",
och invånarna i de tre hus, där gärningsmännen
bodde, hafva ända till 1874 årligen måst erlägga 49
skillingar i blodspenningar ("Bugge-penge"). Konungen
friade sig med ed från beskyllningen för delaktighet
i mordet.                   E. Ebg. 

Bugge, Thomas,
dansk matematiker och 
astronom, f. 1740, d. 1815, skickades 1761 till Trondhjem
för att iakttaga Venus-passagen och anställdes sedan
vid rikets vetenskapliga uppmätning och kartläggning,
ett arbete, som han sedan själf ledde, tills han
dog. Vidare hade han 1765-77 ledningen af den allmänna
landtmätningen, blef 1768 öfverlandtmätare och
skulle utbilda de öfrige landtmätarna. 1777 blef
han professor i astronomi vid universitetet och
inrättade då ett nytt observatorium. Han utförde
likväl ej i sin vetenskap hvad man väntat af honom,
emedan han städse användes i praktiska värf; han
utarbetade sålunda 1774 planen till änkekassan
och var senare dess direktör. 1798 skickades
han till Paris för att deltaga i en konferens om
metersystemet och utgaf 1800 en intressant skildring
af denna resa. Sedan 1801 var han sekreterare i
"Videnskabernes selskab" och blef 1810 etatsråd.
E. Ebg.

Bugge. 1. Peter Olivarius B., norsk präst, f. 1764
i Holt (Nedenes amt)), d. 1849, tog 1786 teologisk
examen och 1787 magistergraden i Köpenhamn samt blef
1795 teologie doktor i Göttingen och innehade sedan
åtskilliga prästerliga befattningar i Norge och
Danmark. 1804-42 var han biskop i Trondhjem. Såsom
en af Norges förnämste andlige intog B. en mycket
bemärkt ställning; men samtiden hade mycket att
anmärka mot hans karaktär. I sitt förhållande
till regeringen utmärkte han sig före 1814 genom en
oafhängighetskänsla, som kanske drefs för långt; 1814
stod han Kristian Fredrik mycket nära och närmade sig
sedan till Karl Johan. Den predikan, som han höll
vid dennes kröning i Trondhjems domkyrka, väckte
ett obehagligt uppseende, till följd af det sätt,
hvarpå han i densamma tilltalade sina egne landsmän.

2.     Sören   Brun   B.,   den   föregåendes   son,
norsk filolog, f. 1798 i Vanse (Lister och Mandals
amt), var 1820-33 professor i latin vid universitetet
i Kristiania och 1833-47 rektor vid samma stads
katedralskola samt blef 1847, sedan han tagit
teologisk ämbetsexamen, kyrkoherde i Gran på Hadeland,
men tog 1878 afsked från kyrkoherdebeställningen och
bosatte sig i Kristiania,  där  han  dog  1886. Han
var ansedd som en mycket skicklig latinare och
författade bl. a. en latinsk grammatika (1835), som
någon  tid   allmänt   användes   vid   de   norska
skolorna.

3.     Fredrik  Moltke   B.,   den   föregåendes
broder, norsk filolog och skolman, f. 1806 i
Trondhjem, d. 1853 i Bergen, blef 1833 rektor vid
högre elementarläroverket i sin födelsestad, men
nödgades 1851 taga afsked från denna befattning.
Både som filolog och pedagog utvecklade han en
betydande litterär   verksamhet.     1836-37   företog
han   på offentlig bekostnad en resa till Tyskland
och Frankrike för att studera skolväsendet, och
1839 utgaf han ett särdeles grundligt och pålitligt
arbete med titeln Det offentlige skolevæsens
forfatning i adskillige tydske stater, tilligemed
idéer til en reorganisation af det offentlige
skolevæsen i kongeriget Norge. Sedermera   var
han   medlem   af   en   kungl.   kommission,
som    behandlade   Norges   undervisningsväsende.
Y. N.

4.   Frederik Vilhelm Klumpp B., den föregåendes
son,  norsk  teolog,  f.   20  maj   1838  i
Trondhjem,  blef teol.  kandidat  1862,