hundra år ett hem för nomadiserande horder af blandad härkomst. Egentlig betydelse vann det först genom de slaviske rutenernas bosättning i landet, hvilken under 12:e och 13:e årh. efterföljdes af en rumänisk kolonisering. Från denna tid blef B. utgångspunkten för grundandet af det moldauiska furstendömet, och sedermera var det tyngdpunkten i detta. År 1412 namnes för första gången Stora B. i ett fördrag mellan konungarna Sigismund af Ungern och Vladislav af Polen såsom skyddsherrar för Moldau. Därmed menades det stora skogsområdet mellan Sereth och Ungerns gräns, hvaremot ett annat skogsområde vid Pruth kallas Lilla B. Den bukovinska staden Suczawa var därefter de moldauiske hospodarernas residens ända in i 17 :e årh., då det flyttades till Iasi, och staden Czernowitz var säte för en starost, som hade rang af moldauisk bojar. Sedan turkarna 1453 eröfrat Konstantinopel, kom emellertid hela B. snart under deras välde. 1769 eröfradt af ryssarna och 1775 ockuperadt af österrikarna, blef B. s. å. formligen afträdt till de senare, hvarefter det erhöll en egen militärförvaltning, som dock icke egde bestånd längre än till 1786, då B. såsom en egen krets förenades med Galizien. 1849 slutligen blef B. som ett särskildt' "kronland" förenadt med den österrikiska monarkien. Litt.: Bidermann, "Die B. unter der österreichischen verwaltung 1775-1875" (1876), Werenka, "B:s entstehen und aufblühen" (1892), Worobkiewicz, "Die geographisch-statistischen verhältnisse der B." (1893), Splény, "Beschreibung der B." (s. å.), och Kaindl, "Das ansiedelungswesen in der B. seit der besitzergreifung durch Österreich" (1902). Bukowski, Juljan, polsk skriftställare, f. 1837, d. 1904, teol. doktor. Hans förnämsta arbete, Dzieje reformacji w Polsce (Krakau 1883-86), behandlar reformationen i Polen. Bukowski, Henryk Michal Anton, polsk emigrant och konstkännare, f. 1839. Härstammande från en polsk-litauisk släkt vid namn Bóncz och son af en kapten i Warschau, måste B. fly efter 1864 års misslyckade resning och fann därefter i Stockholm en varaktig fristad. Vid sidan af en högt uppdrifven konst- och antikvitetshandel, på hvilka områden han gällde såsom fin kännare, utöfvade B. en synnerligt liflig polsk-patriotisk verksamhet såsom samlare och mecenat, särskildt i fråga om det polska nationalmuseet i Rapperswyl, till hvars grundläggare B. hörde, och vetenskapsakademien i Krakau. Han afled 1900 i Stockholm. A-d J. Bukpress, anat., den apparat af muskler m. m., hvarigenom bukhålan kan sammantryckas och en del af dess inälfvor (t. ex. tarmröret, lifmodern) tömmas. Förloppet därvid är följande: man inandas djupt, instänger därpå luften i lungorna och sammandrager sedan bukmusklerna, under det man böjer kroppen framåt. Själfva akten kallas "krystning" eller bukpressning. G. v. D.* Bukpulsådern, Stora, anat., den del af aorta, som går fram genom bukhålan, längs framsidan af ryggkotorna därstädes. Vid bäckenets gräns delas den i två grenar, som gå till hvar sin af de nedre lemmarna. Jfr Aorta. G. v. D.* Bukref. ett gammalt namn på kolik (se d. o.). Bukskällning, ett egendomligt ljud, som uppkommer, då hanhästar springa, därigenom att luft inrusar i det löst hängande skapet. Bukslabb-gårding, sjöv. Se Gårding. Buksnitt. Se Bukkirurgi. Bukspottkörtel, Pancreas, anat., en långsträckt, platt, blekgul och knottrig körtel, som är belägen å bakre bukväggen, bakom magsäcken, och sträcker sig från mjälten till tolffingertarmens lodräta del. Körtelns utförsgång, ductus wirsungianus, mynnar i nämnda tarm, nära vid eller tillsammans med gallgången. Bukspotten l. pankreassaften reagerar starkt alkaliskt och är rik på ägghvita. Den innehåller flera för matsmältningen mycket viktiga enzym, ett ägghvitesönderdelande (proteolytiskt), kalladt trypsin, ett fettsönderdelande, steapsin, ett amylolytiskt, som öfverför stärkelse i drufsocker, och ett, kalladt maltas, som öfverför maltsocker i drufsocker. Enligt undersökning af Pavlov innehåller bukspotten under vissa förhållanden ej färdigbildadt trypsin, utan ett förstadium, zymogen, som genom ett ferment, enterokinas, i tarmsaften öfverföres till verksamt trypsin. Angående de olika fermentens verkan se Matsmältning. Bukspottens afsöndring framkallas, såsom Pavlov visat, genom vissa specifika retmedel: införande i tolffingertarmen af surt maginnehåll äfvensom fett. Sekretionen regleras genom nerver, som hufvudsakligen förlöpa i nervus vagus. Mängden bukspott är, liksom fermenthalten, beroende af födans beskaffenhet. Hos människan uppgifves sekretionen per dag uppgå till 300-800 kbcm. - 1889 gjordes af von Mering och Minkowski den viktiga upptäckten, att fullständigt borttagande af bukspottkörteln medför sockersjuka i dess svåraste form. Denna upptäckt har ledt till antagandet af en process, kallad inre sekretion, i bukspottkörteln, hvilken process är oberoende af bukspottens afsöndring. Se vidare Afsöndring. J. E. J-n. Bukstick. Se Bukkirurgi. Bukstropp, sjöv. Se Buk. Buksyampar, bot. Se Gastromycetes. Buksöm, bot., benämning på de sammanvuxna bladkanterna hos de af endast ett fruktblad bildade pistillerna. G. A.* Bukt kallas hafvets inskärning i en kust, då den icke i förhållande till sin bredd tränger synnerligen djupt in i landet. Bukterna äro därför oftast bågformiga, mera sällan fullt halfcirkelformiga. Typiska exempel på dylika "rundbuktkuster", såsom Wagner kallar dem, äro Algeriets kust och Italiens västra kust. Buktalare, fysiol., person, som genom flitig öfning förvärfvat förmågan att så förändra karaktären (klangfärgen) i sin röst, att denna för åhöraren tyckes komma längre bort ifrån, än verkligen är fallet, eller från en hålighet (ett källarhvalf e. d.). - Buktaleriets konst är så gammal, att dess ursprung förlorar sig i den äldsta forntiden. Dess fenomen omtalas redan af Hippokrates, hvilken emellertid var långt ifrån att däri se resultatet af ett genom öfning vunnet herravälde öfver den mekanism, genom hvilken det naturliga talet frambringas. Man var i lång tid öfvertygad, att buktalarens ljud icke åstadkommos i de naturliga talorganen, utan i buken eller andra delar af kroppen, samt att hans förmåga var af öfvernaturligt ursprung, och såväl under den hedniska som under den kristna tiden har de olika kyrkornas prästerskap icke försmått att för