minnesmärken af sina ursprungliga stamegendomligheter. Det första bulgariska riket (679--1018), utvidgade under ständiga strider med växlande framgång sina gränser, så att de tidtals sträckte sig söder om Balkan till Konstantinopels närhet och norr om Donau långt in i Ungern, och i dess kaner (t. ex. Krum, d. 815) funno de östromerske kejsarna farliga motståndare. Boris (omkr. 852--888, d. 907) lät 864 eller 865 döpa sig (under namnet Mikael), sannolikt i samband med ett fredsslut med Öst-Rom, och efter ett par års vacklan mellan den bysantinska och den romerska kyrkan, hvarigenom schismen mellan dessa skärptes, ställde sig B. under den förra samt mottog därifrån en ärkebiskop. Boris' son Simeons regering (893--927) var det gamla B:s glansperiod. Han utvidgade dess gränser under lyckosamma krig med de grekiske kejsarna, hvarunder han stundom hotade Konstantinopel, och behärskade dessutom de serbiske furstarna; han kallade sig (först bland slaviska furstar) tsar, mottagande sin krona från Rom, och inrättade ett särskildt bulgariskt patriarkat; vid hans hof i Preslav uppblomstrade en litteratur på det forn-(kyrk-)slaviska språket. Redan under hans fredlige son Peter (927--969) började dock tillbakagången, den västliga delen af riket afföll omkr. 963 och bildade ett själfständigt välde under tsar Sjisjman, och petjeneger och magyarer härjade landet, där dessutom bogomilernas (se d. o.) kätteri vid denna tid uppkom och började vinna insteg. Ryssarna, hvilka å sin sida i religiöst och litterärt afseende rönte starkt inflytande från B., behärskade under Svjatoslav åren 969--971 det östliga riket, och sedan de blifvit fördrifna af grekerna, togo dessa landet i besittning. Väst-Bulgarien under Sjisjmans son Samuel (976--1014) uppehöll ännu länge kampen mot Öst-Rom, men slutligen lyckades kejsar Basileios II ("bulgardödaren") 1018 införlifva hela B. med sitt rike. Ett autonomt ärkebiskopsdöme bibehölls i Ochrida för Balkanhalföns västliga delar, men blef snart greciseradt; upphäfdt blef det först 1767. Under Öst-Roms herravälde hemsöktes B. af petjeneger och kumaner, medan bogomilismen utbredde sig. År 1186 utbröt en resning under ledning af två boljarer (medlemmar af den bulgariska adeln), bröderna Peter (d. 1197) och Asen (d. 1196), hvarigenom friheten återvanns och det andra bulgariska riket (1186--1393) grundlades, med Trnova som hufvudstad och säte för ett återupprättadt bulgariskt patriarkat. Riket växte under ständiga fejder med grekerna och de efter Konstantinopels fall bildade latinska väldena och nådde sin höjdpunkt redan under Asens son Joannes Asen II (1218--41), då dess gränser nådde till Svarta, Egeiska och Adriatiska hafven, men redan 1246 gingo hans eröfringar åter förlorade. Efter asenidernas utslocknande 1257 härskade andra släkter, t. ex. terteriderna (af kumansk härstamning, 1280--1323) och sjisjmaniderna från Bdyn (Vidin). B:s historia under denna tid är uppfylld af inre strider och krig mot yttre fiender, bland hvilka nu märkas ungrare och tatarer; under Stefan Dusjans tid stod landet i beroende af Serbien. Mot turkarnas invasion gjorde B. ej mycket motstånd, utan tsar Sjisjman (omkr. 1365--93) trädde t. o. m. snart i vasallförhållande till dem. De resningsförsök, som han senare gjorde i samband med serbernas genom slaget på Kossovopolje 1389 ändade krig mot turkarna, ledde till B:s fullständiga eröfring, beseglad genom Trnovas stormning 1393; hans eget öde är höljdt i dunkel, möjligen dog han i turkisk fångenskap. Äfven den bulgariska kyrkan miste sin själfständighet och inordnades 1394 under det grekiska patriarkatet i Konstantinopel. 2. B. under turkiskt välde. B. utgjorde länge en del af provinsen Rumili; det på 1860-talet inrättade Duna-vilajetet motsvarade ungefär det egentliga B. De kristne bulgarerna voro underkastade ett hårdt politiskt och ekonomiskt förtryck, särskildt under det osmaniska rikets svaghetstider. Under de två sista århundradena af denna period blef B. dessutom, liksom det varit under den första tiden efter eröfringen, skådeplatsen för flera af fälttågen under de turkiska krigen. Det dröjde dock länge, innan några frihetsrörelser af allvarligare art utbröto, frånsedt hajduternas (Balkanröfvarnas) i folkdiktningen förhärligade bedrifter. I kulturellt afseende voro bulgarerna nedtryckta af den grekiska kyrkan, i det att det fanariotiska prästerskapet ifrigt sökte utrota återstoderna af deras nationella egenart. Tillvaron af ett särskildt bulgariskt folk var vid 1800-talets början så godt som bortglömd i Europa och bulgarernas eget nationella själfmedvetande starkt försvagadt. Dess återuppväckelse hade från början en litterär karaktär; man brukar söka dess upprinnelse i Athos-munken Pajsijs bulgariska historia (färdigskrifven 1762) och biskop Sofronijs (f. 1739, d. omkr. 1815) skrifter, och på 1800-talet började bulgariska emigranter och köpmän i Bukarest och Ryssland (Aprilov m. fl.) energiskt och framgångsrikt sprida bulgariska böcker och upprätta nationella skolor (den första i Gabrovo 1835). Frihetsrörelsen riktade sig främst mot den grekiska kyrkan och kröntes också med framgång, i det att sultanen genom en ferman af 1870 upprättade ett särskildt bulgariskt exarkat under en exark i Konstantinopel. Den nya bulgariska kyrkan bannlystes 1872 af patriarken i Konstantinopel och befinner sig alltjämt i oförsonlig motsats till den grekiska, med hvilken den konkurrerar i Macedonien. Mot det turkiska väldet företogos under 1860- och 1870-talen upprepade resningar, förberedda eller ledda af bulgariska hajduter (Panajot Chitov) och emigranter (Rakovski, Lj. Karavelov, Vasil Levski, Christo Botjov m. fl.), och då en mera omfattande insurrektion 1876 nedslogs med ytterlig grymhet (de "bulgariska gräsligheterna", som kostade 10--15 tusen människor lifvet), bidrog detta att framkalla det rysk-turkiska kriget 1877--78, hvilket slutligen återgaf B. dess frihet. 3. Furstendömet B. (från 1879). Genom preliminärfreden i San Stefano 3 mars 1878 upprättades ett autonomt och till Turkiet tributskyldigt furstendöme B., som utom det egentliga B. äfven omfattade Öst-Rumelien och stora delar af Macedonien, nående till Egeiska hafvet, hvarigenom återstoden af det europeiska Turkiet klöfs itu. Särskildt på grund af motståndet från England, som fruktade att Ryssland i denna sin skapelse skulle finna ett pålitligt medel till fortsatt maktutvidgning, blef B:s område starkt förminskadt genom Berlin-traktaten 13 juli s. å. Under bibehållande af nämnda statsrättsliga ställning under Turkiets suveränitet inskränktes det nya furstendömet till landet mellan Donau och Balkan jämte området kring Sofia, medan Öst-Rumelien blef en turkisk provins med administrativ autonomi, och