de macedoniska områdena återgingo under direkt turkisk styrelse. Bulgarerna fingo härigenom från början till sitt nationella mål återupprättandet af San-Stefano-fördragets storbulgariska rike. -- Arbetet på den nya statens organisation, hvars grundvalar redan under kriget blifvit lagda af furst Tjerkaskij, leddes under öfvergångstiden af den ryske kommissarien furst Dondukov-Korsakov. Konstitutionen utarbetades af en notabelförsamling i Trnova och undertecknades 28 apr. 1879. Följande dag utsågs af en särskildt vald nationalförsamling till furste den 22-årige hessiske prinsen Alexander af Battenberg (1879--86), hvilken var nära besläktad med Rysslands tsar och utpekades som dess kandidat. Han antog valet, accepterades af Porten och stormakterna och aflade 9 juli s. å. i Trnova eden på författningen. Från början befann han sig i en åt två sidor ytterst svår ställning. Han var helt och hållet hänvisad till Rysslands stöd, i synnerhet som krigsministerposten och de högre officersplatserna från och med kompanichefsgraden tills vidare bekläddes af ryssar, och då dess representanter ofta ville spela herrar i landet, uppkommo lätt slitningar; förhållandet till tsaren förblef dock godt under Alexander II:s lifstid. De närmaste svårigheterna framkallades af den inre politiken. Ehuru så godt som utan alla förutsättningar för ett parlamentariskt statslif, var B. från början utrustadt med en författning, uppgjord efter liberala västerländska mönster, och en ursinnig partifejd begynte genast, med konstitutionella etiketter, men af starkt personlig art. Fursten anslöt sig till de fåtalige "konservative" (ledda af Stoilov, Orekov och Natjovitj) och utsåg bland dem sin ministär; den första, "liberala" sobranjen 1879 upplöstes, men redan 1880 måste han bilda ett liberalt kabinett (under Zankov, sedan under P. Karavelov). Då den ofruktbara partistriden oafbrutet fortfor i de gröfsta former, gjorde furst Alexander 1881 en statskupp, i det han genom en proklamation af 9 maj förklarade sig afgå, om ej de villkor, som han uppställde för sitt kvarstannande, godkändes. Steget togs tydligen på hans eget initiativ, men det möttes ej med ogillande af Ryssland och utfördes med kraft af krigsministern, den ryske generalen Ehrnrooth, som gjordes till ministerpresident. Stora sobranjen sammankallades till Svisjtov och antog 13 juli furstens villkor, hvarigenom han bekläddes med utomordentliga fullmakter för 7 år och författningen alltså suspenderades. Afsikten med statskuppen nåddes dock ej, partistriden fortfor med oförminskad kraft, och dessutom stötte sig fursten ohjälpligt med sina nye ryske rådgifvare från 1882, ministerpresidenten general Sobolev och krigsministern general A. von Kaulbars, hvilka hänsynslöst gjorde bruk af sin maktställning och t. o. m. synas hafva arbetat på hans aflägsnande. Slutligen åstadkoms bakom deras rygg en öfverenskommelse mellan fursten och de olika partierna, i öfverensstämmelse hvarmed furst Alexander på sobranjens begäran 19 sept. 1883 proklamerade Trnova-författningens återställande. De ryske generalerna lämnade i förbittring B., och en koalitionsministär under Zankov bildades, 1884 undanträngd af ett radikalt kabinett under Karavelov. Spänningen mellan fursten och Ryssland fortfor, och dess agenter bedrefvo en energisk agitation mot honom, numera i förbindelse med zankovisterna. -- Under tiden tillväxte i både B. och Öst-Rumelien (se d. o.) rörelsen för de båda ländernas förening, och genom en oblodig revolution (ledd af Z. Stojanov, G. Stranski, officerarna Mutkurov, Nikolajev, Panitza m. fl.) blef Öst-Rumeliens generalguvernör Gavril pasja (Krstjovitj) tillfångatagen i Filippopel, hvarpå föreningen med B. proklamerades (18 sept. 1885). Furst Alexander, som alltifrån början sympatiserat med unionsrörelsen och stått i förbindelse med dess ledare, men synes hafva afrådt utbrottet vid denna tidpunkt, tog efter revolutionens genomförande beslutsamt ledningen och accepterade föreningen. Ryssland däremot, hvarifrån unionssträfvandena till en början underblåsts, motsatte sig bestämdt deras realiserande genom honom, alla de ryske officerarna hemkallades från den bulgariska hären, som därigenom i det mest kritiska läge beröfvades hela sitt högre befäl, furst Alexanders namn ströks ur ryska arméns rullor, och på sändebudskonferensen i Konstantinopel förordade Rysslands minister åtgärder till återställandet af det turkiska väldet öfver Öst-Rumelien. Detta förslag strandade emellertid på Englands motstånd, som vid detta tillfälle i motsats mot 1878 understödde den bulgariska enhetstanken mot "befriaren" Ryssland. Däremot började Serbien, hvilket liksom Grekland rustat till häfdande af "jämvikten på Balkanhalfön", krig mot B. 14 nov. 1885. Situationen var kritisk, enär den bulgariska härens hufvudstyrka stod vid turkiska gränsen, men den förflyttades snabbt därifrån, tillbakavisade under furst Alexanders ledning serbernas anryckning mot Sofia genom slaget vid Slivnica (17--19 nov.), dref dem ur B. och besegrade dem åter vid Pirot (26--27 nov.). Där tvang Österrike genom hotelser B. till vapenhvila (28 nov.), och fred afslöts i Bukarest 3 mars 1886 utan förändring i de båda staternas inbördes förhållanden. Det ärorika och lyckosamma kriget betryggade B:s förening med Öst-Rumelien. Turkiet medgaf (1 febr. 1886) att generalguvernörskapet öfver denna provins uppdrogs åt furst Alexander för 5 år i sänder, hvaremot några muhammedanska distrikt återgingo under direkt turkisk förvaltning, men Ryssland genomdref på sändebudskonferensen i Konstantinopel (5 apr.), att furst Alexanders namn ej nämndes och att förnyelsen af uppdraget för hvarje gång fortfarande gjordes beroende af stormakternas bifall. Trots unionens teoretiskt lösliga karaktär genomfördes dock genast en faktisk sammansmältning. Lösningens otillfredsställande form försvagade emellertid furst Alexanders ställning, mot hvilken trots hans förtjänster i kriget fortfarande bedrefs en hätsk opposition, stärkt genom missnöjet öfver verkliga eller inbillade orättvisor vid militära belöningar efter kriget. En officerssammansvärjning bildades under ledning af major Grujev, kapten Benderev m. fl., otvifvelaktigt under medverkan af ryska agenter och med ryggstöd i zankovisternas parti, kanske ock hos ministerpresidenten Karavelov. Furst Alexander öfverfölls natten till 21 aug. 1886 i sitt palats i Sofia, fördes till Donau och sedan på denna flod till den ryska staden Reni, hvarifrån han fick fortsätta till österrikiskt område. En provisorisk regering bildades i Sofia under ärkebiskop Klement och Zankov. Men en militär kontrarevolution utbröt genast på flera håll, främst i Filippopel under Mutkurov och fick snart sin ledare i kammarpresidenten Stambolov i Trnova, medan major Popov hotade Sofia. Revolutionsregeringen afgick 24 aug., och furst Alexander blef i Lemberg kallad tillbaka till B., dit